Fotografi–en vit månad

Inte bara kroppens alla inre organ kan behöva en semestermånad då och då. Även fotografiögat kan behöva vila. Måla mera istället...

Men lite pyssel med Nikon F (apropos och inspirerat av Björkboms inlägg) kan inte låtas bli.  För något år sedan skaffade jag en Nikon F med Photomicsökare. Skälet var av ren och pur privatnostalgi. Det kan vara så med bilar, båtar, kameror med mera, markörerna i livets skeende så att säga. Min sjuttiotalets Nikon som jag dumt nog lånade ut till en god vän gick i kras efter ett fritt fall om tio meter minst och direktträff med en skärgårdsklippa. Inte ens Nikon F klarar det. Även vänskap sätts på hårda prov. Men det är historia.

Man kan med viss fog fundera över hur man tänkte när man konstruerade Photomicsökaren för det är onekligen en klump som inte tillför så jättemycket vad gäller ljusmätning eller annat. Den är sällsynt oprecis, ungefärlig är en mild underdrift. "5.6 och 1/125" är både snabbare och mer exakt. Eller en lös mätare. Jag använder ofta en app, Pocket light meter och precis som förr i tiden, man mäter och ställer in i vetskap om att ljuset ändrar sig inte så särskilt mycket, ett steg på bländaren hit eller dit om så behövs. 
   Nåt som kameranostalgiker nog har upptäckt är att sjuttiotalets ESR-kameror ofta drevs med ett eller två små kvicksilverbatterier med 1,35V spänning. Kvicksilverbatterier är numera förbjudna och ersättningen silveroxid eller lithium leverar högre spänning, 1,5V nåt som stökar till det i ljusmätningen. Den här frågan har nog varit uppe på FS tidigare, hur kompenserar man den högre  spänningens inverkan på ljusmätarens utslag. Hur många bländarsteg och så vidare? Hur man gör en ickefråga till något viktigt.
   En annan grej som analoga nostalgiker ibland får ta hänsyn till är att dåtidens kvicksilverceller hade omkastad polaritet i förhållande till själva cellens yttre skal (bland annat Pentax spotmatic-modeller). Den som vill använda ljusmätning där får förutom spänningskompensation också finna sig i att mätaren visar "baklänges", minus blir plus och omvänt.  "Sunny 16" är även här bättre.
En annan olägenhet är att Photomicsökaren inkräktar på utrymmet för filmframdragningsspaken. Men som sagt, nostalgifaktorn är svår att runda. 

Rom analogt

Tillbringat de senaste veckorna "under trappen". Jag tycks åka på en rejäl smäll var tionde år. Då gör man inte många knop. En liten stund vid datorn och Photoshop passerar väl ändå. Hittade några gamla negativ från en resa till Rom i början av åttiotalet. Lite semester men med ett uttalat syfte att teckna en del. På den tiden tog en del tidskrifter fortfarande in tecknade illustrationer, och jag hade ett löfte om att få sälja några bilder till en text av en i dag helt okänd skribent. Men det blev en del fotograferande också, bilder som kunde tjäna som förlagor för bilder skapade hemma på ritbordet. Det kan vara ett skäl till varför bilderna fick ganska låg kvalitet, ren tekniskt men också i komposition. Sånt kan man som sagt greja med i efterhand vid ritbordet. Med lite mer framsynthet hade jag kanske lagt ner lite mer möda i framkallningen även om rullarna inte rymde några direkta mästerskott, om man säger så.
( Undrar över bästföre-datum på filmerna i lådan. Det var nog lite si och så med den saken. Väggar och torg översvämmades i de åren av fascistsymboler och slagord. Det var inte alltid sån där mysig italienstämning man ser på TV nuförtiden. Nikkormat 35mm Tri-X och D-76 säkert som amen i kyrkan.)

Inspiration

Inspirerad och nyfiken på Alf Johanssons blogg härom nyss. Om användandet av HDR för att få lite mer stuns i svärtan. Jag hittade en likartad bild djupt ner i diskarna, af Chapman vid Skeppsholmen. Också en nattbild, färg, dessvärre lite mer än aningen oskarp. Ettan till vänster, en hdr-operation, Svarvit konvertering med Silver Efex och Agfa APX pro 100. Mittenbilden  indragen vitpunkt, ganska mycket klarhet, lite extra minusdrag i svärtan. Därefter Efex Agfa APX 400. Höger bild samma som mitten men med Plus-x simulering och svarpunkten aningen lyft. Alla konvererade till Gray gamma 2.2. Man kan säkert dra mer i spakarna och förfina tekniken...
 Visst är det kul med bloggar när man blir inspirerad av både bildtänk och lite teknik här och där.

Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Rembrandt, korn och beskära.

Den här bilden är beskuren. Jag tog bort en del överflödigt som inte tillförde något. Jag har kastat rawfilen. Jag har inget behov av att ångra mig. Det är bra som det är.
   Det finn olika skäl till varför man väljer att  beskära  en bild. Batavernas trohetsed, Rembrandts målning som hänger på Nationalmuseum, lite grann på nåder, en privat donation garanterar hängningen åtminstone en tid framåt (marknadsekonomins kultursyn) är ett bra exempel på beskärning, dock av lite annorlundas skäl. Från början var den fem och en halv meter bred och lika hög, men av inte helt utredd anledning, dock sannolikt, beroende på beställarens synpunkter om måleri och en avsaknad av som det heter, tillräckligt hög heroisk ansats i målningen. Det där med armlängds avstånd eller inte är nu inget nytt.
   Var det bortskurna hamnade vet man inte, vore jag Rembrandt hade jag skrapat bort målning såväl som grundering och målat nya tavlor på dukresterna. Återanvändning är inget nytt fenomen.
   Men hur målade Rembrandt? Att han var en mästare på ljus så klart är oomtvistat. Porträttfotografer sätter gärna ljuset som så kallat Rembrandtljus, chiaroscuro,. Metoderna för att uppnå det är många, men vill man pricka åt det rätta hållet kan man studera Riddaren och falken som hänger på Göteborgs konstmuseum eller Kökspigan på Nationalmuseum. 
   

Rembrandt använde en relativt gammal teknik för att bygga upp ljuset i målningen. Renässansens målare använde den tekniken fast med en undermålning i tempera, oftast äggoljetempera. Rembrandt bygger upp ljuset med, antagligen rätt mager oljefärg och får samtidigt en reliefartad struktur. Något som blir lite av en genväg. och ett nytt uttryck när han likt traditionen från renässansen tar fram färgtonerna med tunna lasyrer, och då med en begränsad palett.
   Vad kan en fotograf lära av det? Att ljuset ofta byggs bäst i ett svartvitt läge, att färgen därefter, redan i redigeringen, kan hållas lite kort och att fotografen gärna får hålla lite koll på ljusförhållandena i bilden. Om en bild innehållsligt eller berättartekniskt  tål att beskäras gör man det (Jag brukar ofta bläddra i boken om Beata Bergström . Signum 2013) . Att oskarpa bilder, som ofta tenderar att hänga på papperskorgskanten, med beskärning då och då kan bli nåt. Och att raw-formatet, guds gåva till digitalfotografen tillåter väldigt mycket mixtrande. Att oskärpan, Rembrandts sfumato-teknik hop med det pastosa ljusmåleriet är just oskärpa.
   Och titta på Batavernas trohetsed med vågplanet i bordskivan, de yttre gestalterna aningen beskurna. Ljuskällan dold bakom en figurant, avsaknaden av ett uttänkt gyllene snitt. Om det funnes en gyllene snittkomposition försvann den med all säkerhet den dagen då Rembrandt, antagligen i viss affekt  skar ut händelsen berättelsen. Den berättelse som funnits att se i Sverige sen slutet av sjuttonhundrtatalet Översätt det bildspråket till fotografiskt bildspråk. Man kan lära sig en hel del av detta.
   Och vad kan vi lära oss av impressionisterna. Något att återkomma till.

(Bilden ovan har inte ett Rembrandtljus. Ljuset faller i stället  in från en ljuskupol gott och väl tio meter upp. Och det oviktiga är kastat. Jag drar in svart och vitpunkt i den mån det behövs.Vägen mot svartvitt innebär en procedur Silver Efex. Jag använder helst Plus-X pan-simuleringen men lyfter svartpunkten en liten aning. Tillbaka i PS kollar jag återigen kurvan. Ska bilden vidare till tryck eller print ser jag till att den får en svag S-kurva, att kontrasten får en liten skjuts och att jag lägger på en liten aning klarhet för att få kontrast i mellantonerna. Om bilden ska publiceras på nätet får den en lite granna omvänd kurva, inga dramatiska spakdragningar. Det här är receptet för att få lite mer stuns i kornet. Tycker jag.)
 Nikon D300 24-70 2.8. )