I ett kärnkraftverk 1973

Jag besökte Forsmarks kärnkraftverk nån gång i april maj 1973. Då är bygget i full gång. Lite anmärkningsvärt är att reaktorn startas först och ansluts först sju år senare 1980. På grund av Harrisburgolyckan 23 mars 1979 sköts starten inte oväntat upp ytterligare ett år. Villkorslagen (som betyder att slutförvaret av avfall ska vara garanterat innan reaktorn får tas i bruk), från 1977 innebar också den en nagel i ögat för de mest entusiastiska kärnkraftskramarna. Så blev det folkomröstning med ja, nej och nja som alternativ. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Intressant i detta är att kärnkraften varit i gång i snart femtio år och frågan om slutförvar av avfallet har först nu nått nån slags juridisk, politisk ände (det vill säga, villkoret är inte uppfyllt och kommer med största sannolikhet aldrig bli de. Tidsperspektivet är alldeles för långt). Den verkliga änden för detta står dessvärre skrivet i stjärnorna.

1973 var kärnkraftverket inte klassat som skyddsobjekt, därav fotografierna. Det var alltså fullt möjligt för en ”långhårig student” att fotografera inne i den blivande turbinhallen såväl som inne i det allra heligaste. Ja, landet Sverige var lite öppnare och tillitsfullare på den tiden.

Många tänker att kärnkraft är en säker och trygg kraftkälla och det är den. När den fungerar. Det är besvärande många både planerade och oplanerade snabbstopp i kärnkraft, både i svensk som internationell. Är det ändå inte som en näsknäpp från gudarna när man måste förlänga stopptiden för Ringhals 4 ett par månader till. Vindkraften må vara oberäknelig men ett som är säkert är att det blåser nånstans jämt, dock inte på samma ställe. Det är faktiskt ytterst  sällsynt att det inte blåser på ett visst ställe i fyra månader i sträck om man så säger.

(Och så lite om bilderna. Pentax Spotmatic 28mm Tri-x. Sista bilden är något beskuren. Det kan vara svårt att mjölka ut tillräckligt med kontrast  ur såna här negativ. Dessa är scannade i en Epson V750. Betydligt bättre menar jag att fotografera av negativen mot ljusbord i rawformat och göra den första redigeringen i CR, eller någon annan konverterare. Vilket programvara man sedan väljer, PS eller nån annan beror väl på egna preferenser. Själv använder jag PS CS6 så länge det går. Min favorit är första bilden och det mitt punctum med pekfingret som askar cigaretten.)

Markéta Luskačová

Lite granna med tanke på att det där med den politikfria ytan som en fotocommunity borde vara i en dels tankevärldar fick mig att fundera lite. Är det ens möjligt att vara fri från politik i bild? Är det opolitiskt så är det ju politisk bild i den mening att en ”opolitisk” bild blir politisk i sin negation. Jo, jag vet att det är möjligt att skapa strikt objektiva bilder men då handlar det egentligen mer om sammanhanget, ytan eller arenan där bilden presenteras.
   Det finns en genre skulle man kanske kunna säga, Centraleuropeiskt svartvitt fotografi med landsbygd, romer, lite för eländigt tycker en del, med såna som Joseph Koudelka som frontfigur. Men det finns så klart fler (annars kan det inte bli en genre),Markéta Luskačová till exempel. En fotograf med en diger lista över publiceringar och utställningar. Hennes böcker är dessvärre rätt svåra att få tag på. Intressant är att hon plåtar i Prag 1968, hon skildrar romsk marginaliserad landsbygdsbefolkning i Slovakien. Hon går liksomm i par med Koudelka.Hon skildrar Irland, arbetslöshet i England med mera. Social photo som det brukar kategoriseras. men finns det någon skillnad i hennes sätt att fotografera i det att hon är en kvinnlig fotograf? Jag vet inte.
   En annan fotograf som verkat i ”genren” är Johan Lundberg som gjort en fin bok ”Another day of life in Romanipen.” Men som sagt, man måste nog gilla svartvitt, korn och vidvinkel. Rätt mycket Straight photography skulle man kunna säga.

  En bild av Markéta Luskačová som har något lite av det sätt att komponera som bland andra Georg Oddner utvecklat.
Ber om ursäkt för den dåliga repron men en Iphone i den nattdunkla verandaateljén räcker liksom inte till. 

Sommarfötter och om att vara barnfota.

Jag tycker om att gå barnfota. Vem gör inte det. Man summerar en sommar, torr, mycket sol, mycket barnbarn. Mycket bad och ungar som testar simgränserna på djupt vatten. 
   I skärgården är det fortfarande sensommar och lär förbli ytterligare några veckor.

(Det här är tydligen det sjuhundrade inlägget från den här sändaren. Fortfarande en bit kvar till jämnt tusen. En får gneta på .)

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Oavsiktliga porträtt

Ibland händer det att  mina bilder av personer får något litet, litet extra. Svårfångat och svårförklarat. Och det är min bestämda tro att väldigt många fotografer känner igen just det. En bild på en god vän, en avlägset bekant, eller ett flyktigt möte. Bilder som får ytterligare en dimension som flyttar fotografiet från den privata massbilden till nånting mot bild med mer allmängiltighet. När bildens uttryck talar med en anonymitetens hinna över sig, och har lämnat det privatas skydd.
  Vad är det i dessa bilder? Är det något vi faktiskt ser, en denotation, en tolkning av en fotografiets teknikala bakgrund, eller är det vårt privata kontext i mening av den mängd bilder som vi bär på, både egna och andras, som skapar det där lilla extra? (Och säger man denotation eller kontext finns det säkert en hel del som ”goes bananas” fortare än kvickt.)

Och ser en dödsannons i DN. Leif Erik Nygårds Kers har gått bort. Han också. Han som tog Bilden på Marilyn Monroe, en historia och en bild som är mer än ikoniska. Sen kan man naturligtvis ha synpunkter på kändisfotografi, men visst finns det nivåer i den världen också och medge att historien om bilden är mer än söt. Nåväl, Nygårds hann göra en hel del annat också i sitt fotografiska liv. (Se länken.)

 Gammal bild ur gömmorna. Den får behålla lite damm och andra tidsmarkerande skavanker så länge. Det blir kanske tid till en mer omfattande restaurering nån gång. Nikon F, Tri-x.