Sommarfötter och om att vara barnfota.

Jag tycker om att gå barnfota. Vem gör inte det. Man summerar en sommar, torr, mycket sol, mycket barnbarn. Mycket bad och ungar som testar simgränserna på djupt vatten. 
   I skärgården är det fortfarande sensommar och lär förbli ytterligare några veckor.

(Det här är tydligen det sjuhundrade inlägget från den här sändaren. Fortfarande en bit kvar till jämnt tusen. En får gneta på .)

Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Oavsiktliga porträtt

Ibland händer det att  mina bilder av personer får något litet, litet extra. Svårfångat och svårförklarat. Och det är min bestämda tro att väldigt många fotografer känner igen just det. En bild på en god vän, en avlägset bekant, eller ett flyktigt möte. Bilder som får ytterligare en dimension som flyttar fotografiet från den privata massbilden till nånting mot bild med mer allmängiltighet. När bildens uttryck talar med en anonymitetens hinna över sig, och har lämnat det privatas skydd.
  Vad är det i dessa bilder? Är det något vi faktiskt ser, en denotation, en tolkning av en fotografiets teknikala bakgrund, eller är det vårt privata kontext i mening av den mängd bilder som vi bär på, både egna och andras, som skapar det där lilla extra? (Och säger man denotation eller kontext finns det säkert en hel del som ”goes bananas” fortare än kvickt.)

Och ser en dödsannons i DN. Leif Erik Nygårds Kers har gått bort. Han också. Han som tog Bilden på Marilyn Monroe, en historia och en bild som är mer än ikoniska. Sen kan man naturligtvis ha synpunkter på kändisfotografi, men visst finns det nivåer i den världen också och medge att historien om bilden är mer än söt. Nåväl, Nygårds hann göra en hel del annat också i sitt fotografiska liv. (Se länken.)

 Gammal bild ur gömmorna. Den får behålla lite damm och andra tidsmarkerande skavanker så länge. Det blir kanske tid till en mer omfattande restaurering nån gång. Nikon F, Tri-x.   

Tankar runt utsnittet

Sommarsolståndet passerades utan större dramatik. Och alla dysterkvistar som naturligtvis kläcker ur sig det där, "nu vänder det". Inga mer kommentarer.
Brännvidd är ju som bekant samma sak som utsnitt och att gå från en liten brännvidd till ett mindre utsnitt låter sig så klart göras. Svårare är att gå från en stor brännvidd till ett större utsnitt. För att råda bot på detta kan man använda ett objektiv med stor bildvinkel, dock inte så stor att man hamnar i  "fisheye-träsket". Utan just på gränsen. Kanske 16-18 mm ff. Såna brännvidder medger att man så att säga kan fotografera inne i en händelse och ut. Där bilden kan bli delaktig i ett skeende och inte enbart en observatör eller betraktare. Jag har sett några fina exempel på det under åren på FS. Nåt sånt vill jag prova närmare och av den anledningen kommer det stå ett litet paket utanför min dörr endera morgonen. Ditlevererat av någon anonym lågavlönad medlem i allt större prekariat. Dessa dolda slutkurirer i ett egendomligt system av varor och beställningars outgrundliga vägar.

Midsommar må vara färg, grönt och röda jordgubbar. Men visst är det frestande att köra lite slarvframkallad Tri-x, låt vara en digital version. Och midsommardans borde kvala in i  gatufotosegmentet. På nåt sätt.

Akvarellist

Leif Korsman är en duktig, och flitig akvarellist från Eskilstuna. Vi var kursare en gång på sjuttiotalet. Härom veckan träffades vi när han och några av hans vänner ställde ut i Uppsala. Fyrtiofyra år senare. Tiden går.
   Lite spontanporträtt, så där.
Fuji Xpro2 och 23mm 1.4. Lite eget svartvitt recept. Lite beskuret.