Om vidvinklar och hur mycket som ryms i en fotoblogg.

Något som är bra och en styrka med fora som FS bloggar är att åsikter om ditt och datt tillåts att blomma upp vad det än gäller. Oavsett innehåll, såväl obsoleta objektivkonstruktioner eller tankar runt nästintill rent existensiella frågor runt miljö och det däromkring. (Om du bara visste Jean Paul Sartre… :-)) så fyller öppna forum sin funktion. Där finns också styrkan. Intressen som förenar skapar också ytor för andra diskussioner. Det finns förmodligen en inbyggd tillit i sådana fora. Det finns flera intressanta studier angående hur människor uppfattar gemenskap med andra individer. Det visar sig, inte så förvånande, att vare sig kön, etnicitet, social tillhörighet och liknande parametrar trumfar fritidsintresse. Det som låg näst närmast var yrkesroll.
Onekligen intressant. Och jag drar mig till minnes en situation strax utanför San Francisco vid Stilla Havet. Blått, klippor skummande bränningar. Jag tar ett par pliktskyldiga bilder. Så dyker från ingenstans en annan fotograf upp. ”Hello, you use a Nikon F. What lens do you have? Aha. Do you want try my 24mm wide angle? It makes a great perspective…”och så vidare. Och jo visst, det gjorde skillnad. Sen lite mer småprat.
Det händer att jag då och då funderar över vem denna afroamerikan var, han med Nikon och vidvinkeln.

Inte Stilla Havet. Fjärden här utanför. En bild som just nu sakta transformeras till en teckning. En slags framkallningsprocess det också. Originalet taget med Nikon D800 och 28-70 2.8.

Inlagt 2022-08-15 17:50 | Läst 1882 ggr. | Permalink
Visste inte att fritidsintresse funkar så, men minns från min modellflygartid att man hade bra kontakt med andra från olika länder och kulturer. Lite av samma med kamera.

Yrket, ja, jag har kunnat kommunicera med folk i samma yrkesroll (i mitt fall planbyråkrat). Dom visar en ritning, ser att jag kan läsa den och är därmed en kollega.

Läste om en trädgårdsmästare med trädintresse. Då han höll i ett träd fick han kontakt över alla språkgränse. Kollegorna såg att här har jag en frände.
Jo, jo - du skulle bara veta hur det ofta blir när jag går ut med en gammal Contax eller Leica från 1930-talet väl synlig på turistplats på magen. Det är som att gå ut med hunden - det föder genast oändliga och intressanta diskussioner... :-)
Jag mötte en tysk i en liten ort i Lofoten för ett antal år sedan, just genom att också han hade en Leica! :) Han klagade över tempot i den rundresa han va med på, hela Norge på en vecka typ! Men vi hann i alla stämma av en del vad gäller Leica innan han måste ila till bussen! Trevligt att träffas sa han, vi skulle ha haft mer tid!
Då tyckte jag vi hade valt rätt med ett boende i den här lilla orten under några dagar! Och undrar såklart hur resten av resan gick för den andra Leicaägaren! ;)
Det kanske allra mest intressanta med de här studierna är att om du skulle stöta på en afghan, palestinier, irakier, ukrainare eller vad du vill med en Contax eller en Leica runt halsen så är alla murar undanröjda. Det går antagligen att dra övergripande slutsatser runt detta. Och platsen för sammanträffandet har säkert stor betydelse. Det där med neutral mark liksom.
/Gunnar S