Oavsiktliga porträtt

Ibland händer det att mina bilder av personer får något litet, litet extra. Svårfångat och svårförklarat. Och det är min bestämda tro att väldigt många fotografer känner igen just det. En bild på en god vän, en avlägset bekant, eller ett flyktigt möte. Bilder som får ytterligare en dimension som flyttar fotografiet från den privata massbilden till nånting mot bild med mer allmängiltighet. När bildens uttryck talar med en anonymitetens hinna över sig, och har lämnat det privatas skydd.
Vad är det i dessa bilder? Är det något vi faktiskt ser, en denotation, en tolkning av en fotografiets teknikala bakgrund, eller är det vårt privata kontext i mening av den mängd bilder som vi bär på, både egna och andras, som skapar det där lilla extra? (Och säger man denotation eller kontext finns det säkert en hel del som ”goes bananas” fortare än kvickt.)

Och ser en dödsannons i DN. Leif Erik Nygårds Kers har gått bort. Han också. Han som tog Bilden på Marilyn Monroe, en historia och en bild som är mer än ikoniska. Sen kan man naturligtvis ha synpunkter på kändisfotografi, men visst finns det nivåer i den världen också och medge att historien om bilden är mer än söt. Nåväl, Nygårds hann göra en hel del annat också i sitt fotografiska liv. (Se länken.)

Gammal bild ur gömmorna. Den får behålla lite damm och andra tidsmarkerande skavanker så länge. Det blir kanske tid till en mer omfattande restaurering nån gång. Nikon F, Tri-x.