Fina Stockholmsbilder

Nu är det alltså bläddring i Lars Epsteins relativt nyutgivna ”Stockholmsbilder” som gäller. Det här är bilder med referenser och likheter till mycket av stockholmsfotografi. Lennart af Petersen, Manne Lind, Anders Petersen med flera, you name them. Snygg bok, snygg klassisk layout som låter bilderna jobba, tack Patric Leo för det. 

  Bland alla bilder är det en som särskilt fastnar. En lite granna egendomlig bild som verkligen sätter bildläsandet på prov. En demonstration, helbild, demonstrationsplakat ”Stoppa UKAS” (vem idag vet vad UKAS var?). Vänsterriktning mot höger signalerar framåt. En yngling med sammanbiten min i bildens tredjedelsmitt. Och där kommer det. I sin lovikavanteförsedda hand bär han ett LP-fodral, Big Brother and the Holding Company, Cheaps Thrills. Den med Janis Joplin. Det här är en bild med nån slags punctum. Om än rätt svårtytt. En bild som ställer frågor. Nu tror jag att det finns fler som sett bilden som också hajat till, de gånger den publicerats.
 Det är som sagt en väldigt trevlig bok och anar man inte väldigt snabbt fotografens öga. Tilltalet, språket. Det finns inget aggressivt utan i stället den där goa känslan av ett humanistiskt förtecken. Men också ett värde av dokumentationen. Såna bilder som gatufotografer gärna kan ta intryck av. För vad är det som gör en bild ”värdefull” om femtio år? Sällan en lustig knorr, sällan ett färgackord. Om man nu inte får till det alldeles extra. Nä, oftast är det igenkännandet, nyfikenheten över hur det såg ut då. Men visst är det en fotografisk balansgång, dokumentära framtida poäng eller poäng för stunden.
Hur som helst, vill man bläddra i en riktigt trevlig stockholmiana-bok så är den här långt fram i köpa-listan.

Och hur bildsätter man ett sånt här inlägg med egna bilder? Inte helt enkelt. det ska ju helst vara bilder från huvudstaden. bilder som är glest med på diskarna just nu. Jag får kanske göra som Bo Bergström gjorde i sin utomordentliga bok ”Titta”. En bok om bilder, utan en enda bild. 

Om det politiska fotografiet

Att politik och fotografi har gått hand i hand sen begynnelsen är ingen omvälvande iakttagelse direkt. Tvärtom, Roger Fentons bilder från Krimkriget kanske inte känns politiska idag, snarare mer sakligt dokumenterande. Men, just detta att det gick att återge ett storpolitiskt skeende i krigets vardagsbilder var revolutionerande.
   Så att hitta politiska bilder i bildhistorien är ingen svår uppgift. Vad som däremot kanske är mer knepigt är att undersöka när en bild blir explicit politisk. Det handlar nog i huvudsak om två faktorer. Bildens kontext och hur öppen bilden är för tolkning. Så då är bordet dukat. Bildens kontext handlar till största del om var bilden är publicerad.  Ytan eller arenan kan man också säga. Bildens tolkningsbarhet är knepigare. Öppen eller sluten bild? Här handlar det mer om att sändare och mottagare har mer överensstämmande referenser i valet av konnotationer. Läser jag som mottagare det du som sändare väljer att publicera? Sånt kan man aldrig veta.
   Men om mottagaren har en mer utvecklad förmåga att läsa bilder borde skillnaden mellan sändarbudskap och mottagartolkning bli mindre. Kanske uppstår det där mötet. Ett slags gemenskap i läsandet. Inte det omedelbara ifrågasättandet. 

Och så var det att välja en bild till den här texten. 

Så jag vald den här opolitiska bilden. En bild som jag gillar. I segmentet gatufoto. Men med ett annat kontext skulle den nog möjligen, aningen långsökt  kunna uppfattas som politiskt anstruken. Hur då?

Mer politik, mer tyckande,  mer åsikter på FS!

Om dop och det privata dokumenterandet

Tre bilder från ett dop. Jorå, hyfsat oskarpt. Det här är den privata sfärens dokumenterande bilder. Våra allra äldsta vänners dotter döper sitt tredje barn i Hedvig Eleonora kyrka i Stockholm. Såsom varande icketroende kan jag ha lite svårt för ritualen i sig, men som den väluppfostrade jag tror mig vara, i såna här sammanhang kan man ju alltid ägna sig åt lite diskret fotografi. Och i efterhand fundera lite på bildutsnitt och vad de kan förmedla.

Avståndsbild förmedlar svaren på frågor som var och ibland även vad. Petra Marklund bidrar med sång och gitarr. (Synd bara att Hedvig Eleonoras akustik är all musik och sångs fiende.)

Utpassering. Mamma Elsa med nydöpta Nellie. Mamma Elsa har körat med Petra, och en del andra inom den svenska populärmusikens parnass. Helbild funkar bra om man vill berätta om vem. Mycket kornsimulering efter eget recept i Camera raw.

Och jag har som sagt inga problem med oskärpa. Halvbild och innanför 70 cm är rätt ok om man vill berätta om hur och lite mer om känslor och sånt.

Om att läsa bild och mer om Oddner.

Den här bilden kan man hitta i den fina boken om Georg Oddner, Närvarande (Arbmans 1984). Bilden som heter Vid varuhuset Moskva är tagen 1955 och ingår i serien av reportage som Oddner gjorde tillsammans med Marianne Höök för Veckojournalen.
  Den här bilden kvalar väl in i genren gatufoto, eller hur? Ja, fast då borde den varit tagen några decennier senare, då definitionen på gatufoto så att säga sattes på ”pränt”. Oavsett det, en bild i min smak. 
   Men vore inte en bildläsning på sin plats? En liten förkortad bildanalys. Vad är det som gör att jag fastnat för den här bilden?

En gatubild. Ett antal personer rör sig åt olika håll i bildytan. Alla utom en är män i varierande ålder. En ung kvinna i bildens vänstra tredjedel. Alldeles bortom henne men något framför henne en ung man. Bägge ser nöjda ut. De rör sig mot höger. Kvinnan ser ut att säga något, vilket får mig att dra slutsatsen (av denotationerna hittills) att de hör ihop. Övriga figuranter rör sig i huvudsak åt vänster, utom en man alldeles bortom paret som också rör sig mot höger. En äldre man till vänster, med skägg rör sig ut ur bildytan. En yngre man kommer in i bildytan från höger. Och återigen här, Oddners förmåga att plocka fram riktningar i en bild, men mer om det senare. Vad behöver vi se mera. En baldakin i bakgrunden indikerar någon form av affärslokal. De medverkande personernas klädslar och framtoningar signalerar en blandning av Västerland och nånting mer österut. 
   Här nånstans behöver vi något lite av ett kontext för att börja tolka bilden eller koppla ihop bildens olika denotationer för att förstå den vidare. Som sagt, bilden är fotograferad i Moskva 1955 av den svenske fotografen Georg Oddner. Oddner är i Sovjet på en av de första reportageresorna i Sovjet sedan Världskriget. Och bilden är fotograferad i folkvimlet utanför ett varuhus. GUMP får man kanske gissa. Att den unga kvinnan och mannen är ett par framgår tydligt, trots att de inte har någon kroppslig kontakt vad vi kan se. De är ute och ser sig omkring kan man tänka, turister långväga ifrån. Sovjet är stort. Kvinnans lätt orientaliska klädsel är en tydlig denotation. Det förekommer dessutom några andra figuranter som klädselmässigt ger syn för sägen.
   Bildens olika riktningar, blickar och rörelser understryker känslan av storstad, lägg särskilt märke till mannen till höger om paret. Den nöjda minen, den skarpa profilen som understryker bildens huvudriktning, framåt, framtid, på väg. Och, tack vare parets tredjedelsplacering och det faktum att de ligger i skärpeplanet, just är bildens berättelse. Det unga paret med livet framför sig, likt Erik och Maja på Värnamo marknad suger in bruset i staden. Och hur stolt och kär är han inte. Och hur kär är hon inte.

Hur bar sig Oddner åt när han tog bilden? Min gissning är att han ser paret komma på avstånd framför sig. (Oddner har en höger- vänsterrörelse i bilden.) Han  ser potentialen i kvinnans förmodligen färgstarka dräkt. Han tar ett par bilder och så kommer den där när de passerar. En sekund senare och bilden har försvunnit. Men, att bilden fått alla andra kvaliteter med riktningar med mera hänförs nog i att Oddner kan läsa sina bilder och vaska fram de bilder som har allt det där typiskt Oddnerska. Riktningar, blickar små berättelser.

Lite mer om den vackra oskärpan

En anledning till att bilder ser ut som de gör i dag är de digitala kamerornas förmåga att få fram mycket högt dynamiskt omfång. Det blir som att kopiera på mjukt papper samtidigt som man använder hårt. Lite förenklat uttryckt. Moderna digitalkameror kan väldigt mycket mer än förr. Om det nu är något eftersträvansvärt är en annan fråga. 
Om man då börjar med konstaterandet att en bild är en bild. Ett resultat av ett samspel mellan apparatur och ett intellekt. En bild är oftast, nästan alltid en avbild av en uppfattad verklighet.

”Gråsåsighet” är nog ett resultat av stort dynamiskt omfång. En ögonöppnare  och aha-upplevelse om detta fick jag i samband med ett seminarium om bildbehandling arrangerat av Svenska Tecknare som bortgångne Stefan Ohlsson höll. Där han rekommenderade att dra in svart och vitpunkt i histogrammet lite, lite granna. Det resulterar visserligen i en aning sotning i det svartaste av svarta likaväl som en liten, liten utfrätning i det allra vitaste vit. Men resultat blir, om man tillämpar det på gråskalebilder en om man så får säga, snyggare kontrast. Man klipper bort en pytteliten bit av gråtonerna, resultatet syns tydligt i ett histogram. Man går bort från det stora dynamiska omfånget till förmån för en vassare bild. Men motsvarar det ögats sätt att se? Nej, framförallt för att synapparaten ser i färg. Total färgblindhet lär för övrigt vara ytterligt sällsynt. Men en bild är en bild, vilket inte nog kan upprepas. Bilder kan ha olika dialekt och tonfall. Vilket också kan upprepas.

Här blev det svartvitt med tri-x simulering i Efex. Som just skapar en markerad S-kurva, kanske lite väl mycket, man kan jämna ut den lite grann utan att det gör nåt. Om den här oskärpan faller i smaken kan så klart diskuteras. Liljevalchs nya konsthall. (Fuji Xpro2 23/1.4.)