Bokeh

Törs man skriva något om bokeh? Det är uppenbarligen något eldfängt och det finns uppenbarligen vissa fotografiska frågor som så att säga ruskar om. Vilket är ganska kul.
Men bokeh, som inte uttalas eller skrivs bokéh, vad finns det att tycka om det? Att det rent tekniskt har att göra med brister i objektiv, vare sig de har uppstått genom konstruktionsmissar, skador hos det enskilda objektiven. Eller i kombination med kamerorna. Eller en önskad effekt av lämpligt antal bländarlameller kombinerat med en tillräckligt stor bländaröppning. 

   Men nåt intressant runt begreppet bokeh är kanske mer kulturellt än tekniskt.
   Förr i tiden nöjde vi oss med skärpedjup som kunde vara kort eller långt, allt på en glidande skala. Och vi konstaterade att skärpedjupet hängde intimt samman med objektivets brännvidd och inte minst, med vald bländaröppning. Men i början av tvåtusentalet dyker ett nytt begrepp upp. Bokeh. Från Japan dessutom. Ett ord för just det där med oskärpa på vissa ställen i bildutsnittet. Och kommer något från Japan bör man haja till för något som är utmärkande för japansk kultur är den här förfiningen med inslag av icke instrumentella inslag. Ja, vare sig det är att komponera en bukett, anlägga en trädgård, koka te, vika papper så nog finns det en aningen högre form av sådana verksamheter i japansk kultur. Så även oskärpa. Om det här har något med shintoismens påverkan vågar jag mig inte in på, det finns kanske någon religionkunnig därute i FS.
   När bokeh når västerlandet så händer det som så ofta. Man analyserar, sorterar oskärpor, bokeh, i olika sorter och härleder dem till teknikaliteter. Och döper om fenomenet till bokéh. Lite grann av appropiering som det talas så mycket om.
   Redan i Photoshop 3.0 fanns flera filter som kunde åstadkomma nåt som liknade bokeh. Inte lättanvänt.
Ett försäljningsargument numer är som bekant att ett objektiv levererar en ”krämig bokeh”, underförstått att objektivet har tillräckligt många bländarlameller.

Jag måste nog erkänna att det japanska aningen mer relationella förhållandet till bokeh faller mig mer i smaken. Bokeh är något subtilt i bildberättandets verktygslåda. ( Och sen är det den där frågan om vilken kameratyp som är mest skickad att hantera kort skärpedjup. Något att återkomma till.

Tour de France 2023 IV

Lite grann av omgivningens stränder. Jo vi tar en och annan simtur i Atlanten. Biscaya, det stora havet, nog går en tanke till morfarn vars atomer är rejält utspädda i världshaven (Morfar gick överbord i Stilla havet i början av 1930-talet). Och så är det det här med tidvatten. Väldigt påtagligt. Det är ett par meter. Havets andetag. Och en faktor att ta med i beräkningen när man resonerar om havsytehöjning. Och några grejer till.
Alldeles oavsett, Bretagnes granitklippor är lång ifrån "våra" av inlandsisar mjukrundade klippor. Hårt, skrovligt, brant.

La Maison Musée du Pouldu är ett litet trevligt museum i den lilla staden Pouldu. Ett rätt lyckat exempel på hur man med rätt enkla medel kan skapa stämning med ljud, ljus, föremål och associationer. Här i huset höll Paul Gaugain och andra konstnärssjälar till när det begav sig. Ett stativ och några reflexskärmar hade naturligtvis varit bra att ha med i ryggsäcken. Ett ställe som inbjuder till miljö och objektfotografi.

Önskas kanske en absinth? Lite avlägset kökslammer, en sång, lite stim och avmätt stoj bidrar till miljön.
(Fuji Xpro2, en kamera som med  rätt objektiv utan större krångel kan utnyttjas för beräknat skärpedjup och dess placering.)

Tour de France III Bretagne

Av olika skäl blir det bil till Bretagne. Gasdriven. Billigare, aningen bättre ur klimatsynpunkt. Men att ta sig till en liten by vid atlantkusten låter sig inte göras med vare sig tåg eller andra kollektiva färdmedel. Och vi är på väg till Saint Tharmec, en pytteliten by med Atlanten i fonden. Där träffar vi Brigitte, husägare, atlantseglare och ytterligare ett tillskott till den stora franska familjen.

Vi bor i ett stenhus byggt nån gång i början av 1800-talet. Massivt. Det har det goda med sig att om man bara stänger fönsterluckorna på morgonen hålls inomhustemperaturen hyfsat anständigt. Bretagne som haft snart två månader av regn, blåst och allmänt väderelände fick precis dagen innan vi anlände 33 grader varmt, sol och allmänt turistväder.
   Huset blir vår bas för olika utfärder längs kusten. Inte minst för att handla ostron. Ostron gillar man eller inte. Jag gillar ostron.

Vi besöker Pont Aven och går på museum som jag skrivit om tidigare (när uppkoppling och andra teknikaliteter fungerade som de skulle) och avslutar kvällen med en sjuttiofemårsmiddag på krogen. Ja, vi lever ett gott liv.

Som sagt, en skaldjursplatå innehåller både det ena och det andra. Och, såna här excesser är i Frankrike helt enkelt ett sätt att servera på. Ett fat med de skaldjur man hittat under dagen. Gissningsvis en krabba, langustin, ostron, små snäckor som man pillar ut med en liten nål. Räkor och lite annat. Väldigt långt från en Stureplans-ängslig hurra vad jag är rik-manifestation.

Brigitte till vänster. Gill till höger. En liten rolig detalj är att Brigitte som är geolog har jobbat med oljeindustrin i sitt hela yrkesliv. Vi undviker närmare diskussion om detta, men vad vi kan förstå har hon rätt många synpunkter om fossilindustrins bekymmer och nackdelar. (Flaskan i bild är från Sverige. Nån slags bubbel gjort på björksav. En liten ton av björkfanér skämmer det hela.)

Tour de France 2023 mellanlandning i Paris

Att sakta rulla in  på Paris Est och efter en stund möta vår franske vän och sen ut till Saint Maur i ett tretttiotvågradigt Paris. Och träffa den här nya lilla medlemmen. Född fem veckor för tidigt, nu fyra veckor kvar till estimated birth. Betyder det att hon, Mae, liksom lever i nån slags minusålder som minskar fram till planerad födelse och därefter börjar uppsamlingen av dagar,veckor år, det som ska bli ett liv. Nå, söt är hon och mamman mår bra, så även pappan och storebror också. I huset som aldrig tycks bli riktigt färdigt.
   En sväng till marknaden några kvarter bort blir det så klart så lördag  det är. Lördagsmarknaden är en studie i det goda livet. Gommens förväntningar som ska uppfyllas. Och det kan inte nog poängteras. Det franska köket är inte komplicerat, men bygger på en känsla inför råvarorna. Det franska köket tar tid, det är en process, från inhandlandet till det slutgiltiga ätandet.

   Om man nu vill inhandla en chèvre, som finns i minst tio olika skick och fasoner, eller en camembert i lika många skick, så nog är den där tummen framme, den som med erfarenhet sekundsnabbt kan avgöra vilken ost som har den rätta spänsten.

Vi handlar broccoli till kvällens broccolipuré. Det vegetariska inslaget i franskt kök kan inte överskattas.

Kvaliteterna hos lufttorkade korvar från Dordogne ska så klart resoneras lite grann om.

Det är nåt glädjerikt i det franska kökets alla dimensioner.

I morgon styr vi kosan mot Bretagne.

(Något om resans fotografiska utrustning. Fuji Xpro2 med ”kitzoomen” 18-55 2.8-4 och ett 23mm 2.0 dedikerat för eventuellt gatufotografi. Fuji X10 får hänga med som back-up. Samt kameran på fickan. Huvudsakligen fotograferat i raw, vilket kanske inte var det bästa beslutet om man bara har en Ipad som lagring och bildredigering. Snapseed gillar inte RAF-filer. Och en rawkonverterare är inte alldeles enkel att komma åt via knastriga internetuppkopplingar på den franska landsbygden.)

Tour de France 2023

Att kliva på lokaltåget till Stockholm för vidare befordran Paris Est är förknippat med en alldeles särskild känsla. Att resa med tåg är så nära resandets essens som man kan komma (hästanspänd diligens möjligen ett strå vassare, eller så klart fotvandring). Att resa med tåg är att träffa människor, att slumra, läsa en bok eller bara låta blicken fyllas av ett förbiilande landskap. Och även om tågen går fortare och fortare är man ändå i kontakt med jordytan.
   Vi är på väg till Paris, till Frankrike och vår stora franska ”familj” som den här gången utökas med ytterligare några stycken, mer om det senare. Vi gör ett stopp i Hamburg. Äter tysk mat (Har ni vägarna förbi är restaurang Nagel alldeles intill Hamburg Hauptbahnhof något man inte bör missa. Lokal kundkrets trots läget, mycket humana priser, bra ölsortiment, trivsamt. En Bierstube värd namnet.) 

   I Hamburg ska så klart det nya konserthuset besökas och utsikten från en balkong som går runt hela byggnaden beses. Inget för mig som sedan trettio år lider av yrsel vid höga höjder. Hamburg är inte min favoritstad oklart varför men det kan ha att göra med spänningen mellan det Hamburg som Anders Petersen skildrade i Café Lemitz och den oförblommerade Mercedesrika handelstadens rikedomar. Och som alla större städer gentrifierad. Kan vara så. Något att möjligen fördjupa sig i. Och det är kanske de utslagna som flockas i morgonen på Steintorplatz och kvarteren runt omkring. De där hypernervösa, kliandet innan den morgonens första fix.

Vi rullar vidare mot Paris. Få se om det blir mer fotograferande där.