november. fortsättning följer

Det kom en hel del regn.  30 mm säger mätaren. Skogen och tomterna är sjöblöta.  Vädret är en effekt av klimatet. Och man undrar varför det blivit en aningen lågmält ute på sociala medier när det gäller  just frågor om klimat och väder.
  Jag går i skogen och rafsar ihop en kasse trattkantareller. Men varför får jag inte lyckas med att hitta den där skocken av svart trumpetsvamp, det svarta guldet? Det frågar jag mig då och då.

Och om bilden. Grabben längst bort på scenen, han med mössa är trummis och slagverkare. Och äldsta barnbarn (är farfar stolt eller?) De är flera i rytmsektionen och alternerar mellan olika rytmiska uppgifter. Att spela i storband betyder att ingå i ett sammanhang, att vara behövd. Men också, inte minst för blåsarna, att höra sin stämma smälta samman med de andra stämmorna och bilda en harmoni, ett ackord. Något som är större än summan av delarna. Och gemenskap. Kulturskola med andra ord. Sånt som marknadsekonomer gärna vill dra in på, det lönar sig ju inte. Musik, bild, teater och sånt. Och det är inte bara ett utslag av nyåterkommen marknadsliberalism. Kultur och människor som tänker själva är farliga saker. Det är inte bara marknadsekonomer som vill dra in på kultur. Behöver man säga mer...

November ostlig kuling

(vill man sticka näsan utanför dörrn? Det blir en pinne till på brasan.)

med andra ord, perfekt fotoväder för de som gillar det riviga, korn och oskärpa. Och lite annat som inte ingår i dagens naturfotokontext. Idag får Rolleiflexen jobba. Hittade ett par rullar Tri-X i kylen. En får se vad det blir av det. I övrigt kameran på fickan.
Annars då. Förutom det obligatoriska rafsandet efter trattkantareller i skogen(2,8 kg rensad). I soffan framför brasan, Moderna museets katalog Tusen och en bild, den från 1978 när det fortfarande fanns ett fotografiskt museum på Skeppsholmen. Och en liten trevlig bok med bilder av John. Eklöf, Stockholmsfotograf. (Bevakade ögonblick, Exempla förlag) Ett par essayer av Marie Lundqvist: Drömmen om verkligheten. Allt medans det långbakade lammet står på spisen och tar sin tid. Tillvaron den 3:e november.
     Och det där med dagens fotografiska vurm för natur och djur. Enligt normen för bra naturfoto är det digitala fotografiet en välsignelse. Stort dynamiskt omfång, knasterskärpa vad mer kan man begära. Och när kameran på fickan tack vare en hel del sån som man misstänksamt skullle kalla AI så är ju lyckan fullständig. Vad gäller djurfotografi tillkommer dessutom en ytterligare faktor, Djur och fågelfoto är i mycket en materialsport. Nu kunde man visserligen fotografera djur i den analoga eran också, men det var lite knepigare.
  Här skulle en elak betraktelse kunna fortsätta men verkligheten, den fotografiska verkligheten är nog mer sammansatt än så.
Även om fågelfoto har en inte negligerbar dimension av krysssamlande finns det en hel fotografer som tycks drivas av ett mer linneanskt förhållande till naturen, sånt som stavas vetgirighet, nyfikenhet, vilja att förmedla kunskap. Och naturfotograferna, landskapen, de som har en rejäl portion topografiskt intresse i sökaren. Som de vill förmedla.
   Men det tycks också finnas ett spår som går en helt annan väg. Där det estetiska tar överhanden. Där naturen och skildringen av densamma verkar ha rent esoteriska dimensioner. Eller där bilden av det vackra landskapet blir en trygghet i en orolig tid. Eller ett uttryck för en något grumligare syn på det där med det nationella.
   Nu känner jag ett par fotografer som arbetar med naturen och landskapet som metafor, och gör det med framgång. Där idén och berättelsen tydligt framgår i bild och därigenom i kommunikationen. Men jag har också träffat fotografer som väljer ett slags, om man får kalla det så, mainstream-perspektiv. Där den förmedlade skönheten tycks sakna just det där personliga, det ögat såg, den berättelsen som är lite mer än ”å gu va vackert det är”. 

Intressant fråga, värd att återkomma till.

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?

Paus i arbetet

Jag sitter och arbetar med en bokformgivning, ett stycke mikrohistoria om en by i Dalarna. Det är som man säger mycket hög upplösning på det hela, inget verkar förbises.
Min kund har gjort ett digert arbete, och det är ett resultat av folkbildning, studiecirklar med mera forskning på mikronivå som sedan stöpts om till vetenskapligt korrekt hanterad text. Men läsbart och med ett flyhänt språk. Och jag läser alltsomoftast fast arbetet än så länge handlar om montering och typografering. Att förvandla en Word-fil till ett tryckoriginal, i det här fallet med en uppsjö av fotnoter, bildtexter och inbäddade bilder (som gudskelov också levererats som separata filer). Och allt ska, på ett någorlunda smakfullt och läsbart sätt klämmas in i en grid med harmoniskt och samtidigt effektivt marginalförhållande. Med lagom storlek på brödtext och balans i förhållande till sidformat, mellanrubriker, bildtexter, citat och fotnoter. Man vill helst undvika justeringar mitt uppe i arbetet. För samtidigt som man vill ha luft i layouten gäller det att hålla ner sidantalet, då blir kunden som står för ekonomin nöjdare.
  Nästa moment, som kunden inte, hur väl korrekturläst manuset är, kan är att lösa avstavningarna i texten. Konsonantregeln eller sammansatt ord är huvudmetoderna (den som vill veta mer kan bläddra i Svenska skrivregler utgivna av Svenska språknämnden). Programvaran kan  inte läsa, men är väldigt bra på att räkna, bokstäver till exempel. Och det är i det här momentet man läser texten och (helst) förstår berättelsen.

Så går tankarna till min egen mikrohistoria. Har man ork att göra nåt av sin egen historia, alla har ju som bekant en sån. Och bildmaterial finns ofta, men sällan med källor. Alla dessa privata bilder utan "metadata". Vem var hon, han? Det är samtidigt spännande, som släktforskning.
   

Hos fotografen. Mitten av tjugotalet eller kanske några år senare. Familjen på fädernet.

Och en ung version av O.G. Magnusson,han straxt till höger på förra bilden, hemmansägare sedemera  kommunalråd ( i en liten, liten kommun i Sveriges minsta landskap.) Nåja han startade ett bankkontor också (Sveriges sannolikt minsta bankkontor alla kategorier.)  Så skrev han dikt också. Pekoral är bara förnamnet. Jo men visst finns det nåt att grotta ner sig i...

Vad det här har med fotografi kan man undra, bortsett från ett par nu publicerade bilder. Eller det att fotografer gärna vill skapa fotoböcker. Och att det finns ett och annat att tänka på när man skapar sådana.
Och att en del skjuter sig i bakfoten när de vill dra in anslag till folkbildning och studieförbund. För är det inte den här historien man vill ha berättad. Folkets mikrohistoria.
Men då får man vara beredd på att historien innehåller mycket oväntat, sånt som många gånger inte stämmer överens med den blåbruna diskursen. Men O.G. Magnussons historia går nog fri. Men det finns fler historier som sagt. Och om den är obekväm? 
(Morfar har jag klarat av. Men vad som hände sedan, där svävar mycket av nutidsmikrohistorien ut i en stor fråga. )

Och det där med AI-genererade bilder och förhållandet till historien, och det som faktiskt hänt. Nåt att återkomma till, som det heter.) 

Motsatsen till den digitala mainstreamfåran

En bild från maj. månad. Gotland strax söder om Ljugarn. Nikon F Fomapan 200. Framkallad i Fomadon. Negativet blev onödigt tunnt. Så en hel del pyssel i CR och PS för att hitta nöjaktig svärta.
  Syftet. Att möjligen hitta ett bildspråk som i stället för den digitala knasterskärpan i stället gå mot det andra hållet. Lite mer korn och kontrast, lite mer ruff. Lite mer skav. Det blir ett annat bilduttryck. Kanske ett uttryck som får vara i fred  för AI-domptörer. Det verkar som de i huvudsak fiskar i mainstream-fotografiet när de skapar sina promptar. Och raspiga bilder får kanske vara i fred. För AI handlar om att plocka bitar ur det som redan finns. Utan större bekymmer om upphovsrätt och annat. Men skräpiga bilder går kanske under radarn i AI-pysslet. Väl medveten om att ett medvetet ”skräpande” ligger helt i linje med artonhundratalets pictorialism,

fortsättning följer.