After the rain

Är en låt som John Coltrane spelat in ett antal gånger. Och den passar rätt bra idag. Vi hade svårt regn som det heter, eller ihållande, halva dan. Sen bröt det upp, som det vanligtvis gör. Och då får det bli en runda runt huset.
Har jag sett nåt folk idag? Jodå, några tidstypiska godmorgon och hej på vederbörligt avstånd. Man måste inte kasta sig i famn på grannarna nödvändigtvis. Fredrik Lindström har gjort en spaning på skillnaden mellan att säga hej och att säga hej-hej när man möter någon obekant i spåren eller på stigarna. Hej-hej då känner man inte varann men när man går över till Hej då har en relation upstått. Nån form av gemenskap. man är någon. Därför säger jag Hej till alla här på FS.

(Det är Xpro2 med 23:an som nyttjas mest just nu. Men när jag såg Jerrys högvinst i hans senaste blogg så undrar jag om jag inte ska skrämma liv i F2:an i alla fall. Kosta vad det kosta vill.)

Naturen i ett kontextuellt perspektiv

Ryktet gick att nu är det Adam och Eva-dags nere vid Linkudden. Vissa iakttagelser i naturen blir mer eller mindre institutionaliserade. Sånt som man ska se för att årsvarvet  ska bli komplett. Trandans, kungsängsliljor, urbana japanska körsbär, den första blåsippan, de första ejdrarna och så vidare. Alla de fåglar som dyker upp enligt almanackan inte att förglömma.
   Så en promenad ner för att beskåda händelsen är given. Att vi dessutom hälsar på Gammel-Ante (omskrivning för att sikta havsörn), ser en fiskgjuse, ett stenskvättepar och lite annat flygande får ses som en ren bonus.
   Om det är den vita varianten som är Eva eller tvärtom vill jag låta vara osagt. Men fina är de.

En bild på en Adam och Eva är nog ganska långt från en komplex mångkonnotativ bild man kan komma. Och så ska väl också vara. Artfotografi är ganska grunt, alltså redundant. Faktabilder är oftast så. Man ska inte behöva diskutera innehåll och tolkning så mycket. Helst inte alls. Delvis på grund av detta är artbilder som inte är fotograferade att föredra framför fotografiet. En skicklig akvarell som tar fram det typiska från ett flertal studerade individer och återger en slags universell Adam och. Eva. Eller stenskvätta. Ett fotografi visar en individ.

Karantän i urskogen?

Vi tog en sväng bort till Fiby urskog en liten bit väster om Uppsala. Vi tänkte tanken att lite vandring i urskog är nog lite ensamhet, så riktig i dessa tider. Trodde vi. Men skogen genljöd av glada utrop och folk både här och där. Vilket naturligtvis är roligt och bra att fler hörsammar uppmaningen om att vistas ute. Och skogsbad, som det numera heter, är bra för både kropp och själ och stärker säkert immunförsvaret.

Fiby urskog är en sån där block och hällmarksskog med rent John Bauerska kvaliteter. Reservatet får sköta sig själv så det är verkligen en gammelskog.

Och vi ägnar oss gärna åt processfoto. Bilder för bildernas egen skull. Flanörfotografi i skogsmiljö. Men om kameran på magen skärper bildseendet? Kanske.

Vridna torrfuror och silvergrå krokgrenar måste naturligtvis fotograferas. Inte bara av oss. Undrar hur många avbildade torrfuror det finns i världens samlade serverhallar och diskar?

Och tanken dyker upp då och då. En bättre vald tidpunkt, med lite mer spännande ljus. Ett stativ, ett mer dedikerat objektiv, lite mer tålamod och ett mer aktivt motivsökande. Exempelvis,den där bilden på en blåsippa i mjukt motljus som man har sett dussintals bilder av allaredan. Och redan fotograferat några gånger. Det vore nåt.

Oh! Du ljuva bilder av fädernesland.

Eller mödernesland.  Man vandrar liksom i en fotobok. Typ ”Wonderful Sweden, a rapsody in full colour”. Ja det är nästan onödigt vackert som vi brukar säga. Och det är alltså på riktigt. 
Och jag läser ett och annat inlägg i sociala medier om rädslan för att det ska kunna upprättas ett muslimskt kalifat i Sverige. Minareter och böneutrop är tydligen ett av de första tecknen på en begynnande kalifatisering (egetpåhittat ord). Om det är någon fråga som jag känner mig minst oroad över så är det just detta eventuella blågula kalifat. En sån utveckling torde vara sociologiskt, kulturellt, och statistiskt matematiskt osannolik. Sånt kan man också fundera på emellanåt. Medans hagtornet utanför verandafönstret står i sin allra skiraste blom.

Och då tänker man förstås att nu ska det vara en bild på just det blommande hagtornet, men se den bilden får var och en själv tänka fram.  
Adam och Eva däremot, skärgårdens vårorchidé, på strandängen ner mot viken har blommat ut. Det är en sån där växt där alla både kommer och vissnar samtidigt. Undrar vilken strategi som ligger bakom det? Men för en vecka sedan blommade de. Och då såg de ut så här. De flesta är rödlila men en del är vita. Därav namnet.

Tankar i vardagen

Fjärden ligger blank.

190514
Idag, en kylig dag med antwerpenblå himmel. Jag springer min runda på morgonen. Sköter vardagsbestyren. Bygger lite på växthuset. Och är man vänsterhänt så är man. Man får improvisera där hjärnhalvorna inte är riktigt synkroniserade. Tänka till och improvisera. Hittills har det funnits marginaler....
Morkullan drar över taknocken och har fått sällskap av horsgöken, himmelsgeten. Eller enkelbeckasinen som horsar nånstans bortåt. Det finns en och annan våtmark som kan intressera en vadare en bit upp och in i skogen. 
Annars är halv måne. Trastarna jobbar på sitt gemensamma Tubular Bells. Det är bara tjäderklockan, rödhaken som stör lite grann. Först uppe, sist i säng.
I natt hör jag fortfarande alfågelsång utifrån fjärden. Men snart är det också över. Nu är gullvivetid.Det är lugnt på ön. Entreprenörerna, snickarna, fixarna äger ön med sina vita skåpbilar. Vi som bara är här är i absolut minoritet.

190520
Kommer ut i kvällningen efter några dar i stan. Möten, lite social verksamhet. Ytterligare en begravning. Tvätta och göra ärenden. Känns det igen?
Det är som alltid påtagligt svalare här ute så här på vårarna. Men trastarnas kör, Tubular Bells ringer oförtröttligt. Och mörkret vill inte riktigt ta övertaget.
Båten ska göras i ordning och i sjön. En armé av plantor ska sättas. Lite växthusbygge hinns nog också med.
Och såg jag inte en blå kärrhök vid Penningby. Och en ensam trana på fälten vid 77an där man passerat avtaget till Östuna. Jo, så är det. Ständig blick för fåglar. ( Tubular Bells, en midsommaraftonskväll för mycket länge sedan gick jag ut i skogen och hörde trastarna. Som en unison klang. Det blev lite som Mike Oldfields "Tubular Bells". Så är det också förklarat.)

Funderar runt en text. Om betraktaren, mottagaren- the receiver. Om avkodningen och vad som händer sedan. Tankar som kan vara provokativa i ett sändarkontext.

Sändare filter och brus. Mottagare, återkoppling. Kommunikationsmodellen. Och i den, avkodning, denotationer, konnotationer, privat kontext, allmän kontext. Och så vidare. Behöver man ens fundera på sånt. Är det inte bara att ta sin bild? God enough. Nja, med vetskapen om att den fysiska bilden, det som finns mellan sändare och mottagare är så att säga ickeexisterande. Bilden finns hos sändaren och blir något när mottagaren kommer in.
Detta kan så klart ifrågasättas. Särskilt när det gäller de där fotografens egna favoritbilder. De bilderna som trots publicering inte behöver nå sin mottagare. De är nog som de är. Fotografens egna juveler.

På sånt kan man fundera en afton i maj. I aftonens förlåtande ljus.