Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

Muu

En sanning är att allt det som syns i en bild är att betrakta som berättarkomponenter. Och frågan blir då, vad uppfattar betraktaren/mottagaren? De väsentliga bildelementen borde väl inte vara något problem men det kan finnas undanskymda, sådana som kan bli till bildens punctum. Den här bilden saknar ett punctum och det är heller inte tänkt att den ska ha nåt heller.

Men om man räknar in färgen som en berättarkomponent, och det bör man göra eftersom den faktiskt syns, så finns det ett problem. Hur receptiv är betraktaren inför en ändring av bildens färg, som i det här fallet en relativt subtil ändring. (En mjuk s-kurva med vitpunkten indragen och sänkt ett par steg, klarheten ökad och mättnaden sänkt. Plus lite grundskärpa. Allt utfört i Camera raw.) Det är alltså inte den mest förekommande justeringen om man tittar på bildflödet i våra vanligaste sociala medier. Däremot vanligare i tryckmedia. 

Som sagt, hur uppfattar betraktaren den här färgförändringen? Gissningsvis som en liten, liten irritation i den "perceptuella maggropen". Om ens det. Om man skulle be betraktaren att beskriva färgen så sätter jag min gamla keps på att utlåtandet blir "Tråkig". Möjligen dyster.
För att överhuvudtaget se vissa förändringar behöver man kunna jämföra. Antingen genom att se de olika alternativen samtidigt, eller att man så att säga, har möjliga alternativ i bakhuvudet. Alltså en viss erfarenhet och därtill hörande kunskap om hur bilder kan förändras. Och att bilder kan förändras i vissa syften. Ibland grumliga.

Ibland väljer man att gestalta verkligheten i gråskala. Väl medveten om att verkligheten är i färg. Åtminstone här ute på Kungsängarna.

Konstrunda

Igår kom jag tillbaka till människobyn. Och vem stöter jag på? Jekaterina Pertoft står där mitt i den visserligen ganska glesa söndagssmeten och skissar för nåt som ska bli nåt. Jekaterina är en mycket duktig porträttmålare och som många konstnärer skolade i ryska konstskolor mycket kunnig i det grundläggande tecknandet. Nu skissar hon alltså för nåt framtida arbete. Här gäller alltså inte kameran som skissblock. 

Det är invigningsutställning i Uppsala konstnärsklubbs  nyöppnade, nyrenoverade galleri. Vi är åttio deltagande konstnärer som visar stort och smått i alla möjliga tekniker och uttryck.  Sista utställningsdagen till trots är det oväntat många besökare. Däribland en väldigt liten spindel som firar sig ned från taket. Och uppmärksammas naturligtvis av Stina Wollter som är en av utställningsvakterna i dag. Det blir en liten film. En liten performance utförd av en mycket liten varelse. ( Och man kan också förundras över hur duktig en mobil är som kan återge den lille i anständig skärpa och ett riktigt njutbart kort skärpedjup. Ja,  man upphör aldrig att förundras.

Juan

Härom natten gick du bort. Ja du Juan, vi har inte haft kontakt på många år. Kanske inte haft anledning till. Men naturligtvis funnits där. Så där som man gör. No news are good news. Eller att vars och ens liv tar olika vägar.

För min del, i ett fotografiskt sammanhang som här, handlar det om en hel del bilder som aldrig fotograferades. Vilket så klart handlar om att när man är absolut inne i en gemenskap är det svårt att kliva ur och bli en objektiv betraktare, med en kylig distans. Man är helt enkelt där i ett här och nu. I Alpujarras, halvvägs upp mot Sierra Nevada, på taket med alldeles för mycket lokalt vin innan för västen, och hela universum svindlande ovanför huvudet. Och du den disputerade filosof du var, kunde glänta åtminstone ett litet svar på de eviga frågorna. Utifrån din världsbild såklart. Eller i Granada, den osannolikt stora öde, och dammiga lägenheten intill Plaza del Carmen.

I Almunecar hos dina föräldrar. Och vi fick bo i studion uppe på taket. Och såg Medelhavets stjärnhimmel genom takfönstret. Varför dokumenterade jag inte det här? Jag borde åtminstone haft förmågan. Eller, jag hade så klart förmågan. Och jag fotograferade, men glömde bort, eller undvek vissa bilder.

Sånt är tråkigt. Men det handlar kanske om det här att som fotograf behöver man mitt i närvaron, distansera sig till det man ser. Att för korta ögonblick se verkligheten som just bilder. Men det gläder ändå att dina barn, trots coronarestriktioner kunde komma ner till dig i Madrid och vara närvarande i ditt avsked.

(Nikon F Nikkor 28/3.5 mestadels om jag inte missminner mig.)

Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.

Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)