Det där med att plåta på arbetsplatser

Apropos signaturen Pics inlägg om arbetsplatsfoto och Jean Hermansson i synnerhet. Så hittade jag i min bokhylla, lite granna bortglömd Sara Lidmans bok  Gruva med Odd Uhrboms bilder. Den här boken är skriven året innan den stora gruvstrejken. Och det här är ett litterärt verk som är sprängstoff. Odd lirar i samma fotografiska landskap som Jean H. Och visst är det för det första märkligt att det går att ta sig in på såna här arbetsplatser. Det är ju inget wallraffande precis, utan med företagets inbjudan och goda minne. Men det är som att det i den tiden fanns en större acceptans eller oförstånd om eventuella konsekvenser för arbetsplatsreportage. Inte undra på att man blev bränd.

(Odd gjorde också några fina reportage från bland annat Palestina och Afghanistan men Gruva är nog hans Magnum opus.)
Sextio- sjuttiotal, det gjordes flera reportage från arbetsplatser ute i landet. Och då menar jag sådana som hade en kritisk utgångspunkt, lite annorlunda än KW Gullers framtidsoptimistiska reportage om svensk industri i världen. Jean, och Odd och en hel del andra för den delen beskriver arbetsplatser från ett underifrånperspektiv och det är tveklöst så att de här bilderna fick betydelse. Stor betydelse. Och kanske egentligen foto när foto är som bäst. Men något hände däremellan fram tills nu. Jo visst, det går nog att plåta på arbetsplatser numera också men man bör nog ha åtminstone en fot inne redan. Ha lite känningar. Och en stor portion tålamod. Har alla fritidsfotografer det? Och det finns en slags övergripande restriktion i samband med foto. Trots att det fotograferas mer än nånsin. Det här är lite svårt att sätta fingret på men skulle jag överhuvudtaget kunna komma in i  turbinhallen på Forsmark 2 med kameran fritt hängande på magen i dag? Skulle jag kunna fotografera på en sluten mentalsjukhusavdelning, ett sjukhuskök ( med kackerlackor) eller nåt så oförargligt som en förskola? Tveksamt.

2020-10-06 21:15   per-erik åström

Det är avgjort svårare att plåta på arbetsplatser och institutioner idag jämfört med för 40-50 år sedan. För att inte tala om skolor etc. Stängda dörrar hela tiden.
Jag upplevde samma sak för ett par år sedan på svenska flyktingförläggningar när jag plåtade flyktingar i Härnösand i väntan på besked om uppehållstillstånd. Till slut gick det efter en massa tjat och onödiga möten med självpåtagna viktigpettrar i kommunen.
F ö tycker jag att Odd Uhrbom tillhör en av de stora svenska dokumentärfotograferna, men sorgligt bortglömd. Han bor f ö i Uppsala och jag tror han skulle bli glad om du hörde av dig och bad honom kommentera ditt blogginlägg. Han är ingen ungdom längre (79 år) men det behöver inte vara något hinder iofs. Du hittar honom på eniro.se. Han är ensam om sitt namn i Sverige.

Med vänlig hälsning/per-erik

Svar från mombasa 2020-10-06 21:27

Hej. Jodå jag pratade med Odd på telefon för ett tag sedan i ett helt annat ärende. Men han stod i tvättstugan och hade inte järnkoll på negativpärmarna därifrån. Det händer att vi springer på varann då och då.
Ha det gott
/Gunnar S

2020-10-06 21:47   Håkan Eklund

Ja, kritisk samhällsanalys lyser med sin frånvaro bland dagens fotoivriga.
Förstås är det svårt att komma till skott inne hos företag, men ute i skog och mark är det annat. Ändå sysslar de flesta med att avbilda allt som är vackert, för att det känns bättre ... (än hyggen och annat skit).
Samtal i Hanoi har jag i min hylla, av Sara Lidman. Tyvärr inga bilder.
- hawk

Svar från mombasa 2020-10-06 22:12

Ja det är kanske nån modern form av pictorialism som härjar. Det individuella. Men att göra nåt kritiskt om skogsbruk borde åtminstone ha en ganska enkel ingång. Hur man sen går vidare är kanske en annan sak. Men ett intressant projekt för naturfotografer. Jag ska ta upp det med jägmästarna i släkten nästa gång jag träffar dem. Ett frö är sått.
Ha det gott
/Gunnar S

2020-10-06 22:06   jerrysoderberg

En bra blogg om ett fotograf namn jag inte kände igen. För ett par år sedan var en utställning på arbetets museum i Norrköping. Där fann jag Jean Hermanssons bilder. Där fanns också några bilder av denna fotograf. Nu har jag ett namn på ytterligare en svensk dokumentär fotograf.
Tack för det, Gunnar.
Jerry

Svar från mombasa 2020-10-06 22:16

Hej och tack! Det vore kul om sjuttiotalets dokumentärfotografer, gärna de med lite mer socialt patos lyftes fram, såna som Jean H och Odd. Vi har nåt att ta tag i och axla. Så gott vi kan.
Ha det gott
/Gunnar S

2020-10-07 07:18   jerrysoderberg

Jag funderade lite till...
Vi har en fin fotograf som nyligen börjat sin yrkesbana, Vanni Jung Ståle. Hon prisades i Årets Bild i år. Hennes serie "Kungarna från Blomstermåla" är en skilldring av de som blir kvar på landsbyggden. En utställning jag ska försöka se. Hon har inte gjort någon bok ännu.
Det intressanta är att den finns i Kalmar, tillsammans med en annan utställning av pictoralism-karaktär. Bilden från den andra fotografens utställning är med en kvinna som har en tårta på huvudet och äter den med en tårtspade.
Det är lite så det ser ut i foto nu. Konst har tagit över.

Annars är nog konflikten stad-land det som borde lyftas fram. Ex. vis att statliga, landstings och kommunala jobb flyttas från landsbygden och varför.. Men, naturlig är de flesta fotografer från stan så de bryr sig inte.... Känns det som.
Vanni kommer från landsbygden. Jag återkommer till Jean Hermanssons tankar om att man måste ut och fästa verkligheten på film, i en blogg så småningom. Inte sitta hemma och labba i Photoshop.
Ha de goare.
Jerry

Svar från mombasa 2020-10-08 19:23

Hej. Vannis bilder har jag sett och det är inte så mycket jag har hittat ute på nätet. hon är en duktig fotograf, men helt klart en annan yngre generation än sextio och sjuttiotalens fotografer. Och ung i dag innebär nog rätt mycket av ett individualistiskt drag och förhållningssätt. så ser verkligheten ut idag. Idag är det mycket känsla och maggrop, inte så mycket av ett kollektivt perspektiv. Men som sagt, jag har sett väldigt lite av hennes bilder.
konflikten mellan storstad och landsbygd är onekligen ett skav att arbeta med. Frågan är hur man gör? Är man på landet blir det lätt ett underdogperspektiv, och är man storstadsbo blir det lätt nåt exotiskt av landsbygden. Här gäller det nog att hitta ett objektivt betraktningssätt, fritt från egna känslor, men ändå med ett tydligt syfte och gärna perspektiv. (Det var det som sextio- och sjuttiotalens fotografer var så bra på, i mina ögon sett.
Så nog finns det saker att arbeta med :-)
/Gunnar S

Svar från mombasa 2020-10-08 19:25

Man kanske ska försöka tänka dialog. En storstadsfotograf som jobbar med en landsbygdsfotograf. Så att det blir ett samtal.
Ha det!
/Gunnar S