Inget mörker utan ljus

(Eller inget ljus utan mörker? Eller inga bilder utan ett mörkrum? Om än ett digitalt sådant. Eller att i denna mörka tid finns ändå ljus. Och att kulturen överlever. Och att vi snart blir vaccinerade, och Trump försvinner ut i mörkret. Och andra tankar klockan 04.15.)

Rensar 2019 och 2020 års hämtningsmappar för ny säkerhetskopiering. Inte så mycket konsertbilder men den här från en konsert på Konstmuseet. Goran Kajfes Tropiques  med Christer Bothén på basklarinett var en mäktig musikstund. Lyhörd improvisationsmusik brukar det heta.
Och en del oskärpa i bild som sig bör.

Januari i skärgårn och en intressant tv-serie.

Den här veckan ute i skärgården blev delvis vigd till det analoga. Ur arsenalen plockade jag fram en Minox 35 och en rulle Tri-X. Minox var ett lite kul koncept med små kameror som gick ner i fickan och var alltid tillhands. I viss mån en föregångare till den digitala tidens många små praktiska kompaktkameror, de som senare skulle utkonkurreras av mobiltelefonerna. Jag har inte använt den här kameran som är ett arvegods från pappan, den habile fyrtiotalsfotografen så mycket, det ska bli intressant att se vad den kan leverera.
Annars då? Havsörn, alfågel, som redan börjat sjunga, mycket knipa och vigg och de ljust aprikosfärgade storskrakhannarna. Rätt mycket folk ute på ön. Det lyser i var och varannan stuga. Inte bara så där att det ska se ut som nån är hemma-belysning. Folkmängden märks om inte annat så vid färjan över.

(Svartlögafjärden sydvart. En liten efexkonvertering till låtsas-Plus X.)

I kvällen tittade vi på en serie på YouTube om ungdomsrevolten 1949 till 2020   Klart sevärd om än lite hackigt klippt, men så ska det väl vara. Frans-tysk produktion. Engelska subtitles. Som sagt kan rekommenderas.

Om maskhålen i den fotografiska rymden och något om integration. Gott nytt år.

Den fotografiska rymden verkar vara behäftad med maskhål på nåt sätt. Bilder dyker upp på ställen där de inte borde vara, ja egentligen inte vara alls. Var kommer de ifrån? När och varför? Här ett exempel från mina negativfickor. Lite lagom oskarpt, milt sagt. Tio högstadieelever som är där någonstans mitt emellan att vara barn och att vara ungdom. Vuxenheten är befriande långt borta. Vem är vem? Jag är osäker, några namn finns inte. Det här är en tid när kulturer och barn från olika länder samsades. Det var väl mestadels lintottar, men Palestina, Syrien, Latinamerika, Grekland. Har jag glömt någon? Balkanborna kom flyende först tio år senare. Och det fungerade bra. Integrationen alltså. Då, i såna här blandade skolor i de områden som många år senare kommit att kallas för särskilt utsatta, skedde integrationen på individnivå. Barn, föräldrar hade något gemensamt. Nämligen sina barn och deras skola. Sen kom uppdelningen. Segregationen, ivrigt påhejad satsa på dig själv-rörelsen. Det är tachterismen, nyliberalismens mantra om valfriheten och en hel del annat. Idag talar man om en misslyckad integration. Tacka f-n för det. Integration är inte bara att man får ett arbete och håller tyst.  Integration är att vara sedd, känd, bekant. Att vara ett namn. Så alla ni som tycker att integrationen har misslyckats. Gör en liten insats i år. Träffa någon. Ta en sväng till det utsatta området i närheten. Ta en fika på det lokala fiket där. Byt ett ord kanske, den igenkännande nicken. Jag har sett dig. Vi ser varandra. Nånstans börjar det.

Och med det en varm önskan om ett bättre år. 2021.

Fotoåret som gick.

Fotoåret som gick är en rubrik som förpliktigar till något. Räkenskapens stund kanske. Vad blev det av skitåret 2020? Blev det några bilder? Ja, jo, kanske. Som vanligt ett par tre stycken. Att vara nöjd med. Men kanske inte att höja till skyarna. Bra foto kräver sin fotograf och någon vidsidanom-verksamhet räcker nog aldrig till om bilderna ska lägga sig på ”top of the hill”. 

Utsikt i Sverige som passeras under mornarnas små löprundor.

Väldigt mycket tid detta år gick åt till något slags processfoto. Om ens det. Möjligen antydningar till bilder som skulle kunnat gå in i ett större sammanhang.
Av övrigt bildarbete blev heller inte så mycket. Kontemplativt akvarellmåleri visserligen. Och kanske något nytt spår att utveckla där. Och jo, ett antagande till 2021 års vårsalong på Liljewalchs konsthall känns förstås bra och som ett erkännande.
Tacksam modell 2020.

Men fotografiet? Nä, det är som sagt processfoto, gärna det familjära, vilket på intet sätt är fel. Tvärtom, kanske det viktigaste en kamera kan användas till. Men de där bilderna man i stunder av omnipotens drömmer om att ta, de som kräver något bortanför flanörfotografiet. Dåligt med sådant. Om det nu kan tillskrivas grasserande epidemier, eller nåt annat. Vissa bilder är kanske redan varit tagna. Det blir att dyka ner i negativfickorna, och mapparna. Finns det möjligen något guldkorn i grumset?
Besvikelsen över projekt och idéer som av olika anledningar inte gick att genomföra. Orken som tog slut, och möjligheter som bara försvann det här året. 
Men kanske. Vi har vårt Paris kvar. Skärgården ligger där den ligger. Barnbarn växer. Och visst blir det en repris av oskärpans år också.
God fortsättning för övrigt.

Om processfotografiets terapeutiska betydelse och väldigt mycket skärpa.

Ja, nu börjar vi skåda vi ljuset igen vill man gärna utbrista men efter snö kommer tö och dagen är mer än lovligt grå.  Fotograferandet för att hålla allt igång, men knappast några bilder, eller ens tillfällen som erbjuder något. Om man inte finner sin håg i skojiga rötter, vackra träd och sånt. Nån fågel ser vi inte, det är för övrigt inte vår genre, fågelfotot. Bilderna här nedan har rätt lite med dagens tankar att göra men kan möjligen illustrera ett tillstånd skitåret 2020.

Men, hur är det egentligen med skärpan. Jag tycker mig se att många bilder som syns  i sociala media ibland är väldigt skarpa, nästan slentrianmässigt på något sätt. Superskarpa därför att så ska vara, men inte ifrågasatt varför. Och det är naturligtvis skäl nog att börja undersöka skärpan. Att det är tekniskt möjligt att åstadkomma är inget att förvånas över med tanke på vilken arsenal en någorlunda välbeställd fotograf har tillgång till. Ja, det behövs inte så mycket heller. Även budgetutrustning kan leverera. Spontanfrågan som dyker upp är om de ibland inte är onödigt skarpa. Alltså, tillför skärpan något till bildens berättelse. Ibland gör den det men inte alltid. Att plocka in skärpan som en möjlighet, inte en nödvändighet är kanske ett mer rimligt förhållningssätt i berättandet.
Och nu är det inte direkt en diskussion om olika former av bokeh (uttalas med betoning på första stavelsen så japanskt det är) framkallade genom olika antal bländarlameller eller eventuella tillkortakommanden hos obsoleta objektiv, utan bara just oskärpan och oskärpans mängd. Olika sorters oskärpor borde få mer utrymme i den fotografiska diskussionen. 

Att hålla igen skärpan lite grann precis som att ibland hålla igen färgglädjen. Att inte alltid tvunget utnyttja kamerans förmåga. Åtminstone kan det gälla vissa typer och genrer av bilder.  Nästa år får nog återigen bli oskärpans år. Nåt att strida för. Det tål att reflektera över.