Bokrensningsfynd och processfoto.

Rensa bland böcker är ibland ett nödvändigt ont, alltså det gör ont att lägga bok efter bok i lådan fvb Röda Korset-Bikupan. Men rätt nödvändigt. Och man kan väl tänka på böcker som med kläder. Har jag inte haft den där skjortan på mig de senaste tre åren har kanske nån annan mer glädje av den. Så och med böcker. 
   Men i högen dyker det upp en rätt sliten volym med femtiotalsfoto som jag inte tittat i på länge. En amerikansk utgåva i blekt klotband och med tidstypisk rotogravyr, inte av bästa sort.  Och där återfinner jag  Esther Bubley  (kolla gärna länken för mer om Esther). Kanske inte den mest kända av amerikanska nittonhundratalsfotografer men väl värd en extratitt. Och intressant i ett kvinnlig fotograf-perspektiv.

Idag en solig dag, även om solen står lågt, i den numera varmtempererade staden Uppsala. En stad som har en av världens längsta mätserier vad gäller väder. Tack Anders Celsius för det. Man har börjat bygga en ny bro över ån. Till privatbiltrafikens fromma. Sånt som händer i stan eller på bygden är tacksamma motiv för processfotografen. Bilder som ska ligga till sig.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)

Inte nödvändigtvis punctum.

Att sättet att handskas med bilder och bildkommunikation skulle ändras så dramatiskt levde Roland Barthes i lycklig ovetskap om. Om detta hade påverkat hans teorier om studium och det för alla fotografer lite kittlande begreppet punctum lär vi aldrig få reda på. I Barthes sextio- och sjuttiotalsvärld är inte minst trivialbilden och det som numera ibland kallas massbild, inte att förväxla med massmediabild, fortfarande ganska hanterbar. Men kunde Barthes ens tänka sig paradigmskiftet som både handlar om teknik, som förhållningsättet att på alla nivåer kommunicera med hjälp av fotografiet? Troligtvis inte. Kanske en nutida Barthes. Men en sån skulle nog inte ha samma referenser som den gamle. Det privata kontextet ändras för de flesta bildläsare över tid. Och det är ur mottagarens privata kontext som det eftersträvansvärda punctum skapas. Följdfrågan är nu som då, kan fler mottagare dela samma punctum? Nej, men flera mottagare kan skapa sina egna punctum ur samma denotationer.

Härom dagen hämtade jag ut Joseph Koudelkas Invasion 68:Prague . Den har stundom varit svår att få tag på men en ny utgåva från förlaget Aperture ska väl fylla hålet en tid. (Sist jag var i Prag hittade jag boken, som så sant är något av ett nationalepos, med texten på tjeckiska och då min tjeckiska är rudimentär, milt sagt, egentligen frankt uttryckt, obefintlig tänkte jag nog att den hittar jag på nätet. Vilket inte varit så lätt.) Apertures utgåva har fin repro och tryckt med 175 linjers raster i duplex, sånt gillas.

Två av Joseph Koudelkas bilder fångar mig snabbt, apropos tidigare inlägg om begreppet punctum här på FS. Som i den här  bilden. I all dramatik, rörelser och riktningar och linjespel fastnar mitt öga för en detalj. En detalj jag sen inte kommer förbi. Här kommer en stormakts vapenmakt men det är ett slitet hampsnöre som håller ner pansarvagnens radioantenn. Det där snöret sitter fast på min näthinna. Jag tror inte det här är ett äkta Bartheskt punctum, Koudelka bör ha sett snöret han också, och antagligen lagt en berättande betydelse i det han med.
   En annan bild med en liknande detalj som fäster min blick på gränsen till punctum. Titta på motorhuvens svetsfogar. När jag var i tjugoårsåldern gick jag en arbetsmarknadsutbildning och blev bland annat svetsare. Och om jag hade visat upp en sån svets för någon av de bistra yrkeslärarna hade det blivit Gör om, gör rätt! Återigen, en stormakts armé i sin styrka samtidigt så slarvigt, bristfälligt. Såg Koudelka den detaljen? Hur många ser den? Men är den ett punctum i ordets rätta bemärkelse? Tveksamt.

(En nattbild från Prag får bli dagens bild. Med uppskruvat korn. Och lite duplexfejk. Fuji X10 som inte är eller var världens bästa nattkamera.)

Mellandag. Inte analog.

Vi tog en sväng ner till Morga hage vid Mälaren. Knasterskarpt lågt ljus inte utan en viss dramatik så som det ofta blir när isarna lägger sig i sträng kyla. 
Hemma i värmen skruvar jag några bilder rätt mycket. Svartvitt, korn och kontrast. Jag tänker kameran som ett skissblock. Ett grängat papper och blyerts 8B. Det här skulle också kunna vara utgångspunkten för några etsningar eller mezzotinter eller något däremellan. Från digital process till väldigt analogt arbete i grafikverkstaden. Man kan gå den vägen också.

Om tidens pil och god helg.

Det hände sig i Bryssel att en konstsnidare skapade detta altarskåp. Detta skedde för lite mer än femhundra år sedan. Det hände sig här om dagen, samma dag som när natten är längst och dagen är kortast, att jag öppnade min kameras slutare en hundradels sekund. Och jag skapade en bild som föreställer en bild som handlar om händelser för tvåtusen år sedan som endast möjligen har inträffat. 
Vi sitter längst fram på tidspilens spets. Om femhundra år, samma längd på pilen som bakåt till den brysselska konstsnidarverkstaden, har det låg och medelradioktiva avfallet som snart ska grävas ner klingat av såpass att det då kan betraktas som ofarligt. Det högaktiva ska ligga i ytterligare nittioniotusenfemhundra år. Och nu handlar det så klart om kärnavfall.
Bilder är intressanta. Mig fångar den lille gossen i mittenbildens nedre högra hörn. Jag vill gärna att han ska titta upp ur en låda, men jag antar att konstnären tänkt sig något annat. Och hon med korgen på huvudet går nog inte in i kaklet. Till exempel.

Med en uppriktig önskan om en god helg för alla, och en önskan om ett lite lugnare, tillitsfullare, lite mer förnuftigt och resonerande år.

(Skånelaskåpet i Sturekoret. Huvudmotivet är berättelsen om jungfru Marias föräldrar Anna och Joakim. I Uppsala domkyrka.)