Om eftertanken

I eftertanken runt ett val. Något jag är lite konfunderad över är att ett relativt litet parti som MP, låt vara under en tid med ministerposter lyckades med konststycket att lägga ner en stor del av den svenska kärnkraften, detta trots att övriga partier i landet knappast kan ha varit okunniga om MP:s agenda och övergripande visioner. Om den överväldigande majoriteten i Sveriges riksdag hade tyckt annorlunda hade väl inte MP:s vilja och önskan gått igenom? I Sverige styrs landet med hjälp av lagar, som tar en stund att utforma så det kan gå ett tag från ax till limpa (vilket många kommer att få erfara när man ser att vallöften inte är verkställda nästa vecka.) Riksdagen godkänner också regeringens budget, alltså de skatter som ska tas ut. Och om man nu inte vill förbjuda något så är skatten det andra styrmedlet riksdagen har att ta till. Har vi parlamentarism eller inte? 
  Ja, så blev det lite politik den här gången också, men man kan ju alltid scrolla förbi. Och som grädde på moset i dag, en eventuell talmanskandidat blir skogstokig när public service inte gör som talmanskandidaten vill och tycker.
   Har vi nog med problem?
Nästa blogg ska inte vara politisk

( Hemma hos god vän och ett eftertänksamt samtal, han har en bakgrund i Riksrevisionen och brukar berika samtalen med genomtänkta och välgrundade, efter vad jag kan förstå, inlägg. Fuji Xpro2 23/1.4. En yvig krukväxt fick stryka på foten med hjälp av  klonstämpeln i PS. Detta avsteg från verkligheten nu redovisat.)

I ett kärnkraftverk 1973

Jag besökte Forsmarks kärnkraftverk nån gång i april maj 1973. Då är bygget i full gång. Lite anmärkningsvärt är att reaktorn startas först och ansluts först sju år senare 1980. På grund av Harrisburgolyckan 23 mars 1979 sköts starten inte oväntat upp ytterligare ett år. Villkorslagen (som betyder att slutförvaret av avfall ska vara garanterat innan reaktorn får tas i bruk), från 1977 innebar också den en nagel i ögat för de mest entusiastiska kärnkraftskramarna. Så blev det folkomröstning med ja, nej och nja som alternativ. Det har runnit en hel del vatten under broarna sen dess. Intressant i detta är att kärnkraften varit i gång i snart femtio år och frågan om slutförvar av avfallet har först nu nått nån slags juridisk, politisk ände (det vill säga, villkoret är inte uppfyllt och kommer med största sannolikhet aldrig bli de. Tidsperspektivet är alldeles för långt). Den verkliga änden för detta står dessvärre skrivet i stjärnorna.

1973 var kärnkraftverket inte klassat som skyddsobjekt, därav fotografierna. Det var alltså fullt möjligt för en ”långhårig student” att fotografera inne i den blivande turbinhallen såväl som inne i det allra heligaste. Ja, landet Sverige var lite öppnare och tillitsfullare på den tiden.

Många tänker att kärnkraft är en säker och trygg kraftkälla och det är den. När den fungerar. Det är besvärande många både planerade och oplanerade snabbstopp i kärnkraft, både i svensk som internationell. Är det ändå inte som en näsknäpp från gudarna när man måste förlänga stopptiden för Ringhals 4 ett par månader till. Vindkraften må vara oberäknelig men ett som är säkert är att det blåser nånstans jämt, dock inte på samma ställe. Det är faktiskt ytterst  sällsynt att det inte blåser på ett visst ställe i fyra månader i sträck om man så säger.

(Och så lite om bilderna. Pentax Spotmatic 28mm Tri-x. Sista bilden är något beskuren. Det kan vara svårt att mjölka ut tillräckligt med kontrast  ur såna här negativ. Dessa är scannade i en Epson V750. Betydligt bättre menar jag att fotografera av negativen mot ljusbord i rawformat och göra den första redigeringen i CR, eller någon annan konverterare. Vilket programvara man sedan väljer, PS eller nån annan beror väl på egna preferenser. Själv använder jag PS CS6 så länge det går. Min favorit är första bilden och det mitt punctum med pekfingret som askar cigaretten.)

Det där med naturfoto

Är väl kanske inte det man mest behöver oroa sig tre dagar innan valet. Naturfoto är nog den minst utsatta genren inom fotografi i en eventuell mörk framtid, förutsatt att sådant fotografi håller sig på mattan vill säga. Det går ju som bekant att praktisera naturfoto på ett både radikalt och utmanade sätt. Naturfoto håller sig som mest på mattan, åtminstone efter vad jag har sett. Men, jag kan ha fel.
Detta helt och hållet på grund av en animerad diskussion här på FS om naturfoto. Läs den, följ den och pass på efter en stund halkar den inte helt oväntat in på materialfrågor och teknik.

Jonas Classons bild på lappugglan ( och en hel bok om lappugglor) har väl inte gått Naturfotosverige förbi. Det är ett exceptionellt fotografi i alla bemärkelser, och ett resultat av en enastående förmåga i alla naturfotografiets dimensioner. 
   Men, så kommer djävulens advokat in. Det är något med den där bilden. Kan det vara det vi ibland kallar disneyfiering? När djuret får mänskliga egenskaper och uttrycksmedel. Alldeles oavsett, det är med största sannolikhet inte syftet, inte avsikten, Men det blir så i alla fall. När bilden, i det här fallet Jonas fenomenala bild på en lappuggla skickas vidare till mottagaren att läsas, värderas, tolkas så uppstår en bild som tack vare bildens denotationer tolkas av mottagaren med sina privata kontext och bilder att jämföra med. Krånglig process? Jo, visst. Men samtidigt enkel. Vi läser ugglans ”minspel” och jämför med det minspel en människa har och struntar helt i att en lappuggla är en uggla med sitt liv och sin verklighet, troligen väldigt långt från en människas verklighet. (Det finns en människovärld, en lappugglevärld, en noshörningsvärld… och alla ska de samsas,)

(Bild: Iphone 6. Rätt kraftigt beskuren. På morgonens löprunda gäller denna utrustning. Trött, lite sliten rådjursget på grannens uppfart. Såg ut att ha lite löss i pälsen men det ska de inte ha på sommaren om jag förstått saken rätt. Kan vara nåt fel men jag inväntar svar från jaktkunnig i grannskapet.)

Om utsnittet och den återkommande övningen.

Hur många har inte börjat sin fotografiska karriär med ett måttligt zoomobjektiv framför kamerahuset. Åtminstone de som började sin fotografiska karriär för femton tjugo år sedan i och med den digitala revolutionen. Och sedan på outgrundliga vägar hittat nya sätt att hantera det där med brännvidd, eller egentligen utsnitt.
   Egentligen borde nog objektivet vara den del i den fotografiska proceduren som är prio ett så att säga. Den teknikala diskussionen handlar dock oftast om helt andra saker. Men man säljer nog inte fotoprylar med utsnitt som argument. Möjligen krämig bokeh eller mer troligt hypersnabb autofokus. 
   Hur hittar man sin brännvidd? Eller kanske mer riktigt hur hittar man sitt utsnitt? Hur väljer man att förhålla sig till den verklighet man har som syfte att gestalta eller dokumentera? På den analoga tiden var nog 50mm instegsbrännvidden och de flesta klev nog i med 24x36 innanför slutaren. (Idag finns det fler ju ”filmformat” så vad man har innanför linsen är inte alltid helt klart. Den som plåtade med 120 film visste nog säkert vad som fanns innanför slutaren. Vad refererar man till? Men nu tänker jag småbild eller full frame som normaliteten.)

Det finns en övning som alla fotografer bör göra vartannat år. Utsnittsövningen.  Fotografera ett motiv med en fast brännvidd. En avståndsbild, helbild, halvbild, närbild genom att förflytta dig mot motivet. Gör sen samma serie bilder genom att byta brännvidd. Det här är fotografisk elementa, men precis som att öva HLR (hjärt-lungräddning) en gång om året, ursäkta liknelsen, håller man sig beredd och uppdaterad. Tag nu den mest vidvinkliga bilden i serien där du förflyttat dig närmre motivet. Gör beskärningar av densamma så att bilderna blir jämförbara med de bilder du tog med olika brännvidder. Då förstår du, återigen, att brännvidd är lika med utsnitt. Ibland är det bra att öva på sånt man redan kan.

Om objektiven och utsnitten.

Men man borde kanske mer fundera runt objektiven, utsnitten, sättet att göra beskärningen av det ögat ser.
  Säg den analoga fotograf som inte börjat sin karriär med 50mm och sedan gått vidare mot mer vidvinkel, eller mot lite mer tele. Här räknar jag inte in ornitologer och liknande som av naturliga skäl går direkt till väsentligt större brännvidder.
  Kameran ska fungera som en handske men objektivet är ögat, det som ser, om metaforen tillåts. Kamerans främsta del är sökaren. En bra sökare är A och O. Något de flesta digitalkameror saknar. Är det kanske tilltron till bättre och bättre autofokus som är skälet? Antagligen. Och visst finns det en rimlig tanke i att tekniken gör jobbet och du kompositionen. I den bästa av världar. Men så fungerar inte samspelet mellan fotograf och utrustning. Vet man överhuvudtaget hur många ”fotografer” som ständigt kör på automatläget, oavsett kamera? Att få mina elever att våga sig fram till bländarförval tog ungefär en termin i bästa fall, som jag mins det, jag är ju arbetsbefriad av ålder gudskelov.
   Men riktigt bra sökare. Har någon nåt tips?

Men den egentligt viktigaste delen i det tekniska systemet är objektivet, och, den möjlighet att skapa utsnittet. Väl medveten om glaskemi, om slipningar etcetera så är funktionen att ändra utsnittet genom att välja brännvidd det absolut primära i fotografi. Det är utsnittet som berättar. Så var det sagt. 

Och det är väl bara att återkomma till det. Fortsättning följer.

( Fuji xpro2 23/1.4. Den unga damen på bild har inte druckit champagne. Hon är bara glad ändå.  Den champagne som överraskningsvis har nåt oss i vår stora 70+70+40 festlighet. Champagne och confit de canard. Funkar bra. Bilden handlar alltså om flera jubilarer samtidigt och några dagars firande av det.)