Ett fältsjukhus i juni 1945. del 4

Jag fortsätter bildberättelsen om sjukhuset i Fauske Nordnorge.
    Efter ett par veckor är sjukhuset i full gång. Patienterna strömmar in från omkringliggande fångläger.

Från vissa av lägren kom patienterna med båt.

I allmänhet dock med bil.

Ofta var de mycket medtagna efter resan men "tjaj" gjorde underverk.

Patienter från ryska sjukhuset i väntan på röntgenundersökning.

Undernäring med och utan kombination med tbc, oftas hungerödem och symptom på beri-beri och andra avitaminoser var vanligaste diagnosen.

En natt fick vi in ett 20-tal serbier som skadats vid en bilolycka, en del mycket svårt. (En av serberna var så arg kommunist
att han skällde ryssarna för fascister.)

En bit tvål väckte största förtjusning nästan ännu mer än cigaretter.

Pjotr drömmer i solen om Ukrainas slätter.

För många slutade drömmarna så.

Jag noterar att bildkvaliteten är rätt skiftande. Jag är rätt säker på att man inte hade något mörkrum med sig. Filmerna är säkerligen framkallade och kopierade när expeditionen kom tillbaka till Sverige. I nästa avsnitt blir det lite bilder från de tyska fånglägren. 

Fauske Nordnorge del 3

Sjukhuset rullar så sakteliga igång. Och många personer passerar förbi, många med namn och titlar. De flesta har väl gått bort. Men namnen finns i bildtexten så de får hänga med, vilka de nu som sagt var. Sjukhuset var tydligen nedlagt i samband med kapitulationen ett par veckor och huserade en handfull tyska patienter som då på något sätt formellt sett blev krigsfångar. Men efter ett tag tycks det ha varit både svenskar, norrmän, ryssar, en och annan tysk som bodde och verkade där. Och som sagt, bildtexterna är original.

Efterlängtade förråd ankomma från Bodö.
Första dagarna rådde stor brist på sängkäder,rengöringsmedel och annat.Vår utrustning låg till stor del kvar i Luleåoch det var inte flygväder över fjällen. Tyskarna hade ej lämnat den utrustning, som skulle finnas och gjorde många svårigheter att utlämna den.

Kort konferens första dagen. Fr vä. Dr Styr (norrman), Dr Sadnikov (ryss), Dr Brossét, Oldfeldt och Nordwall samt Dr Hasemeyer (tysk) - sjukhusets tidigare chef. 

Ett par km från vårt sjukhus hade ryssarna upprättat ett provisoriskt sjukhus. Detta, som kunde ta drygt 200 pat., var synnerligen väl skött, rent och snyggt men saknade operationsutrustning, röntgen och laboratorium. Även förrådet av läkemedel och förbandsmateriel var synnerligen litet. Chefsläkare var Dr Valikov, en mycket trevlig man, som talade ovanligt god tyska.

Favoritsjukvårdaren Melnik utförde ett synnerligen gott och samvetsgrant arbete, liksom f.ö. alla de ryska sjukvårdarna.

Löss förekom givetvis och när vi fick över vårt DDT-förråd var lössen knappast något problem längre. Den dagliga besprutningen hörde till den personliga hygienen. Mer än 30% av patienterna företedde tbc, ofta mycket svåra förändringar.

"Matsalen" sökte sin like i skönhet. (Pappan sticker fram med sin Rolleiflex så den här bilden är nog fotograferad av någon annan i sällskapet. Det slår mig nu att han är nog precis 33 år fyllda.)

En norsk sjuksköterskeelev hade av tyskarna tvångskommenderats till sjukhuset. Hon stannade gärna kvar när det övertogs av oss.

(Nu får det bli en liten paus i berättelsen. Återkommer.)

Nordnorge 1945, en berättelse del 2

Dags för del två.  Man kan förstå expeditionsdeltagarnas förväntningar på flygresan och det flögs inte på så där jättehög höjd heller, lite slalom mellan fjälltopparna kan man säga. Och det fotograferades nog rätt flitigt inne i kabinen. De fanns fler fotografer med på expeditionen.Det är alltså pappans bildtexter i kursiv under bilderna.

 Väl framme i Kallax där överste Balchen och kapten Scott med "Vandra min väg" och ytterligare ett Dacotaplan stod redo att föra oss tvärs över Skandinaviska halvön på ett par timmar.

Framför ett av planen. (Notera fotbollen, den dyker upp senare. Värt att lägga märke till är också den förkärlek för gruppbildsuppställningar som rådde på den tiden. Bilden som sanningsvittne. Vi var där. En inställning vi nu kan vara tacksamma över. min anm.)

...och sen bar det av upp genom luften, bort över Lapplands skogar och sjöar, och in bland Kölens fjälltoppar där dimman visserligen hade lättat men fortfarande var obehagligt tät här och där. Snart avlösas de svenska mera "sansade" fjälltopparna av de norska som se ut som ett förstenat hav i storm, och det bär nedåt i en brant kälkbacke över den vackra Skjerstadsfjorden till Bodö -eller rättare sagt, det som en gång var Bodö.

Bodö var en stad med 6000 invånare men efter ett tyskt bombanfall var det inte mycket kvar av staden. I utkanten har en ny stad av svenska träbaracker börjat växa upp.

Upplag av bomber och landminor på flygfältet påminde om de nyligen avslutade striderna.Stora områden voro fortfarande minerade och tyska röjningspatruller arbetade med att avlägsna de farliga tingestarna.  
   På flygfältet väntade oss den norske chefen för exkrigsfångarna, major Kreyberg, i det civila professor i patologi i Oslo. Alltid glad och hjälpsam, dag och natt åkande omkring bland lägren i från tyskarna rekvirerade bilar, vilka sällan höll mer än två dagar på de ytterst dåliga vägarna. Sedan han hälsat oss välkomna placerades vi i en buss, vilken sett sina bästa dagar-minst sagt- och skramlade så sakteliga den smala och slingrande men dock av tyskarna betydligt förbättrade vägen till Fauske, c:a 6 mil öster om Bodö vid Skjerstadsfjordens inre del.

Men till slut var vi framme. Omgivningarna voro underbart vackra. Nedanför oss den glittrande fjorden, runt gamla gårdar med grönskande åkrar och ängar och silvergrå ålderdomliga byggnader och i fjärran snövita fjältoppar.

Den allra närmaste omgivningen var ej fullt så vacker.

Högarna av tom flaskor utanför varje fönster talade sitt tydliga språk.

Smutsen inomhus kan ej beskrivas.

Efter ett par dagars intensivt rengöringsarbete, i vilket alla deltogo med all energi, började sjukhuset bli någotsånär presentabelt.

En mindre hjemmefrontstyrka förlades på sjukhuset som vakt.

Tyska krigsfångar fick nödtorftigt göra iordning efter sig utomhus.

Slut för den här gången. I nästa avsnitt blir det mer folk och vad de sysslar med. Några negativ från det här äventyret finns inte kvar, det var överhuvudtaget dåligt med sånt i kvarlåtenskapen, men jag konstaterar att pappan utnyttjade det kvadratiska formatet så att han när bilden så krävde beskar han till ett mer rektangulärt format. En poäng med kvadratiska negativ. Och som sagt, eventuella skavanker och slarvfel i pappans mörkrum får hänga med. Det behåller en viss autenticitet. 

Om stora format

Anselm Kiefers skulpturer och målningar är nog definitionen på stora format. Och tungt. Han arbetar gärna med tunga material, mycket bly bland annat. Ruggigt effektiva bilder och gestaltningar, allt med någon slags koppling till Europas trasiga nittonhundratalshistoria men ofta med bibliska referenser. Vi var  överens om att det här är konst med tydligt politiskt tilltal men för den skull inte plakatbilder.

Artipelags konsthall på Värmdö utanför Stockholm. Utställningen slutar i morgon söndag och det lär dröja innan Kiefer kommer tillbaka till Sverige igen. Det är en bokstavligen tung och inte alldeles lättflyttat samling det här.

Trots den allestädes närvarande smartphonen blev det Fuji X10 som fick tjänstgöra. Den är roligare om än inte nödvändigtvis bättre.

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.