Klimatet på gatan

Ett par nån-månad gamla bilder från "Fridays for future". Rätt mycket unga gamla. En professor håller tal om vad man kan göra i sin vardag för att minska klimatavtrycket. Däribland ingår var och ens personliga översyn av sin konsumtion. Ganska lättfattat.

För att vara en ungdomsrörelse verkar medelåldern vara rätt hög.

Det här är inga bilder tagna med hög fotografisk svansföring. Bara dokumenterande. Rätt av ur kameran.
Frågan som dock skaver i min undran: Det finns ett par tusen forskare som tycker att klimatoron är överdriven eller rent av felaktig. Ett par tusen är rätt många. Varpå följdfrågan infinner sig. Hur många forskare med för frågan relevant bakgrund finns det totalt? På en befolkning runt 7,7 miljarder människor? Med vetskap om att klimatforskare är väldigt sällsynta i vissa grupper av jordens befolkning. Ett par hundra tusen? Inte alls orimligt. Det betyder i så fall att ett par tusen är en, två procent av forskarvärlden. Det är nu väldigt vanligt, på gränsen till normalitet att ett par procent  av forskarskaran är tvärtom och motvalls. Oavsett vilken fråga som dyker upp. Det finns faktiskt de som forskar på sånt också.

1989. en liten spaning.

Magnumfotografen Guy Le Querrec, Richard Avedons bilder från dagarna vid Berlinmuren, Leonard Freeds bilder från Bukarest. Stuart Franklin på Himmelska fridens torg. Med mera. Det är mycket foto på utställningen 1989 på Nationalmuseum.  Vi är säkert en hel del som har ett eget facit till det som hände för trettio år sedan. Kanske inte alltid direkta minnesbilder men alltsom oftast burna av den tidens bildflöde. Men det är inte bara magnumfotograferna ute i världen. Det är Hans Geddas ikoniska bilder av Nelson Mandela, några Tunbjörkare och många flera. Och så klart en hel del konst, grafisk form och konsthantverk. Fattas bara annat. Sevärd utställning. Och trots sin myckenhet av foto inte en fotoutställning.

Jag gör en snabbspaning och undrar om inte myckenheten fotografier beror på att foto är ett relativt billigt sätt att skapa en utställning på, utan även det faktum att foto idag är en så betydelsefull och självklar del i samtalet och kommunikationen. Foto har mer än någonsin ett egenvärde. Foto är i sig ett alldeles eget bildspråk. (En överhörning från en närvarande grupp skolelever med assisterande museipedagog: ”...ser så riktigt ut när det inte är färg”.)

(Ute är det februariblått så november det är. Och kallt om nosen.)

Det där med slöjor 2.

Det går förvånansvärt lätt att gymnastisera med olika typer av slöjor. Och lusten är det inget fel på. De här ensamkommande damerna hann in i riket innan skruvarna drogs åt. Nu jobbar flera av dem. Betalar skatt och gör nytta. Någon är fortfarande kvar i bidragsberoende. Någon lär ha återvänt. På några hänger slöjan rätt löst efter vad jag erfarit från välunderrättat håll.

(Bilden tagen för fem sex år sedan. De här ungdomarna gick då i förberedande utbildning. Språk och lite  svenska seder och bruk. Tro det eller ej men det var rätt kul att se dem försöka lära sig dansa schottis. Idrottslektioner är mångfacetterade.)

Rotar bland kameror och annat

Bortsett från en Zeiss Ikon Nettar börjar jag nog att fotografera på ett mer aktivt sätt med en Rolleiflex 4x4, en sån där grå ni vet. Den fick jag  överta av min älskade moster. Om henne finns mycket att berätta. Men det ska göra en annan gång.  Med en sån kamera  får man som bekant tänka två gånger innan man trycker av. Och det goda med den var att faktiskt om inte förstå så i alla fall att få en grundläggande hantering av det där med tid och bländare. När pappan förstod att det fanns något lite seriöst bakom mitt fotande fick jag ta över en Robot Star. En sån där med urverksmotor och formatet 24x24mm. Och den hängde faktiskt med ända till det sena åttiotalet. Jag tror att jag framkallade den sista filmen från den kameran 1989. Sen dess är den hyllprydnad.

Men den första riktiga kameran var ändå en Pentax spotmatic. Svart. Genom att snåla in på matkontot och en del andra utgifter som nya skor och liknande och, numera preskriberat, en del kreativt arbete med SJ:s pendlarkort sträckan Uppsala-Stockholm (med en bra skalpell och en Rotringpenna 0,1mm kan man komma långt) så fanns det budget. Ett studiebidrag räckte dessutom ändå förvånansvärt långt på den tiden. Matkontot hölls hårt tyglat och boendet var billigt. 

Pentaxen kompletterades med en 135:a och senare också en 28 mm, Tokina eller Soligor. Minns inte så noga, har ni tänkt på att då hette det piratobjektiv? Några år senare blev det en Nikon F i väskan, mycket beroende på ett förmånligt inköp av ett par passande objektiv. (Och en liten donation från en snäll släkting, läs älskad moster.) Det kom sedermera att bli min kamera med stort K ända fram till den digitala tiden.
Men vad var det jag fotograferade, undrar jag ibland. Har det blivit något av värde?  Frågan dyker ofta upp. Vad använde då jag mina bilder till?
En del blev väl publicerade. Några kronor här och där till hushållskassan. En del blev skissunderlag till målningar och teckningar. men väldigt mycket blev nog det där familjära, viktiga bilderna på barnbarn och barn. Och så drösvis med obestämbara dokumentärfoton, projekt som aldrig blev nåt, förutom ett växande antal pergamynfickor med ytterligare negativ.

  En hel del dokumentation skedde i Uppsalastadsdelen Gottsunda. Ett sånt där extraordinärt område som numera är mest känt för bilbränder, skjutningar och gängkriminalitet. Och en bild som dessbättre inte stämmer alls. För, jo visst finns det problem, men det finns också en bra skola, ett bra civilsamhälle, bra initiativ, en dynamik, en vilja. En uppförsbacke. Men ett backkrön finns hela tiden vid synranden. Där fotade jag i tjugofem års tid. En omedveten dokumentation. Nåt att ta tag i. Rota igenom negativpärmar. Nåt borde finnas att gå vidare med. Man skriver sin historia.

(Hösten 1981 strejkar eleverna i Gottsundaskolan för en utvisningshotad familj. Mangrant som det heter. Med lite, lite support från lokala teckningslärare. Och gillande från övriga. NikonF och Tri-X var vad som gällde. Om det nu inte satt Kodachrome 64 innanför slutaren.)

Varför tas inga sådana bilder längre?

Alltså, såna bilder som ovan tas nog en hel del. Ett flanörfoto med samhällets olycksbarn som motiv. Till intet förpliktigande.

Men bilder, bildprojekt som går på djupet, som vill mer än att tangera problem, som drivs av humanism? Görs sådana bilder nu i ytans tidevarv? Jo, kanske en och annan. Finns såna fotografer? Jo, en och annan. Såna som ger sig tid att närma sig baksidan av  vårt mänskliga liv.
Det är nu inget man blir rik på. Eftersom det bygger på tillit så tar det väldigt lång tid. Hur många fritidsfotografer har idag den tiden det tar? Media då? Finns något intresse där? Jo, kanske, wallraffandet kan fungera. Eller är det så att det intresserade uppriktiga reportaget om människor har ersatts med en ”Uppdrag granskning-dramaturgi”. Där allt plockas ner till en fråga, där någon har ett ansvar. Vem? Och så hittar vi problemet i dagspolitiken. Och ansvar utkrävs. Så är problemet löst. 

Men man kan väl tycka att engagemang och humanism fortfarande finns. Jo visst är det så, det är bara att se hur civilsamhället fungerar och engagerar. Eller bottnar det i en slags polarisering mellan jagismen och kollektivismen? Mellan altruism och egoism? Mellan empati och antipati?

Tidens hastighet kanske spelar roll. Tiden för eftertanke, den eftertanken som måste få ta tid finns kanske inte. Tiden alltså.

Hur är det då med vår tids känselspröt, att känna och att mäta? Utrymmet för att tänka, finns det? Behöver man tänka för att kunna arbeta med den här typen av frågor. Ja, det behöver man. Känslan är viktig, oerhört viktig. Men tanken är viktig den också. Den som strukturerar känslorna och bidrar till förmågan att gestalta känslan.
Eller det är kanske så att de här  bilderna faktiskt tas men jag har inte sett dem? Så kan det också vara.
Varför tog inte jag de där bilderna jag söker? Det borde ha gått. Jag var ju faktiskt där. I den tiden, i de frågorna. 

Det är också en bra fråga.