Omvänt perspektiv
Apropos romernas nationaldag i dag
När man kan börja resa igen går det utmärkt att ta tåget till Berlin om man önskar sig dit. Vik då en eller två minuter vid det romska minnesmonumentet som ligger straxt intill Riksdagshuset. En tyst hyllning till de romer som föll offer för förintelsen. Det är en försynt, mycket välgjord och samtidigt mycket gripande gestaltning. Bilden visar en detalj.
Passage i Prag
Dlážděná på väg upp mot Jindřišská. Vi passerar varandra en gång till. Därav den igenkännande blicken. Var sågs vi senast? Kan det ha varit på det där antikvariatet uppe vid Opletalova. Men jag kan ha fel. Prag är inte så stort. Man möts då och då. Som de flesta storstäder går man från den ena kanten till den andra utan större problem. Eller var det inte på Pivovar U Tří růží, där nere i gamla stan, nära Karlsbron? Bytte vi inte några artiga ord på stapplande tyska? Eller minns jag fel.
Om nåt i bergen ovan Collioure.
Ibland hittar man en komposition. Eller en ojämn ickefungerande komposition. Eller nån annan brist i bilden. Men den här bilden tog jag i bergen ovanför den lilla staden Collioure allra längst ner i Frankrike på gränsen till Spanien. Ett franskt Dalarö, Waxholm eller Marstrand kanske. Vi for dit med våra barn som då precis passerade gränsen mellan tonår och vuxenlivet. En julhelgsvecka för rätt många år sedan. Dock, fotografiskt ändå hitom den digitala revolutionen (Nikon D70 med kit-objektiv).
En sväng i Silver Efex (Jag brukar ha en viss faiblesse för Plus-x eller Tri-x simuleringar) och lite annat modest pyssel i Photoshop. Sen kan jag faktiskt fundera över vilka tankar och idéer som skaparen av detta ”stilleben” hade i skapelseögonblicket. Som jag fotograferar juldagen Anno Domini 2004.
Mer grått. Och ryskt.
Aleksey Myakishev är en av mina många favoritfotografer. Och särskilt just nu när jag lagt Svetlana Aleksijevitj: Bön för Tjernobyl på hyllan. Och hittar en bild som legat lite för länge bland skrivbordsjoxet. Från Jalta när Krim fortfarande var ukrainskt. Och jag minns fototillfället, att här kommer det att bli en bild som ser ut som ett risigt vykort från nånstans. Och det var nog också verkligen ett underliggande syfte. Bilden som ett kom ihåg. Bilden som ett jag var där. Taffligt. Nu har negativet scannats och åkt en sväng i Photoshop. Fått lite mer ålder. Det genuint äkta dammet känns numera mer än rätt.
Aleksey Myakishev är som sagt en av många favoriter. Dessutom bjuder han på en rätt frikostig hemsida. Och Svetlana Aleksijevitj har en journalistisk litterär metod som jag är rätt svag för.
Den banala ondskan
Om man uttrycker tanken att vi inte får glömma nazismens illdåd, någonsin, så kan man veta att lika säkert som amen i kyrkan kommer en replik som att "man får inte glömma allt som Lenin och Stalin stod för också". Och det är väl knappast nån som heller gör det. Glömmer alltså. Det finns något pubertalt över såna repliker, "Asså de va ju inte ba vi". Men låt oss tala om förintelsen i nu.
Och jag visar en bild från Therezienstadt, kommendantens kontor. Och tänker på den banala ondskan. (Läs gärna Hanna Arendts reportage från Eichmann-rättegången.) Therezienstadt var inte ett förintelseläger. Det var ett koncentrationsläger och fängelse inrättat som en uppsamlingsstation och genomgångsläger för vidare deportation till förintelselägren i öst, Auschwitz, Treblinka, Maly Trostenets och många andra. Ett sällsynt obehagligt faktum är att nazisterna utnyttjade Therezienstadt som ett föredöme i propagandasyfte. Och att de som såg propagandan inte tänkte tanken, varför ska dessa judar bo här i ett ghetto, för dagen uppsnyggat och blomsterprytt. Och inte i sina egna hem?
Läs mer om Therezienstadt här.