Skalövning

Får bli en skalövning idag. Naturligt ljus. D800 och ett Nikkor 55mm makro från tidigt sjuttiotal.  Ostronskal är det visst komplett med över och undersida. Eller hur nu ostron tänker sånt med över och under.

Bedrägligt lugn i juli. (Inte gatufoto.)

Vikskobbarna i Lillskärgården söder om Svartlöga är favoriter för dagsutflykter med bad och strandliv som huvudsysselsättning. Här är oftast ganska lugnt. Så icke denna lördag mitt i semestern. Till vänster utanför bild ett par väldigt lösgående hundar. Ägaren har kanske dispens från koppeltvånget som råder från april och framåt. Vad vet jag. Till höger en vattenskoter som snurrar runt, runt till förarens oförställda glädje. Han ser väldigt ung ut för att vara femton år fyllda. På väg hem ser vi en person som ägnar sig åt så kallad ”rafting”, det vill säga att man står och paddlar på en surfingbrädsliknande tingest. Det är en mycket modern företeelse ( minst tjugotusen år gammal.) Som kanske var vanligare i skyddade vatten än ute på en fjärd. Men utvecklingen har sin gång. Själv paddlade jag en gång i tiden i en kajak med träspant och  spänd bomullsduk. Spännlack, minns ni den? Numer ägnar man sig åt ”Canoing”. Helst i något hi-tech i kolfiberarmerad plast. Och underställ i lycra. Nej, fel. Nu är det merinoull som gäller. Helst ekologisk.
I denna kroppens aktivitetshets, jagets ständiga jakt efter nya kickar. Finns det inte något ängsligt inbakat i det?
Själva ligger vi i halvskuggan under en ask, ömsom slumrar, ömsom läser några rader. Stefan Zweig och Joseph Roth gäller just nu. Lite processfoto blir det också.

Sommartankar vid vattnet.

Man borde kanske bara njuta stilla på kvällsbryggan och låta tankarna vila. Men havsytan är en svårhanterlig referens, något som de flesta klimatforskare verkar vara överens om. Dels är den ytterligt elastisk, och dess elasticitet påverkas av ett flertal faktorer. Detta känner forskningen till och tar med i beräkningen. Alltså inte bara det att isar smälter, utan även de allra kortaste periodiska cyklerna som kallas tidvatten till de längre cyklerna som har med den naturligt skiftande variansen i jordytans temperatur. Däremellan finns så klart all den varians som skiftande väder och väder fenomen ställer till med. Till råga på allt tar varmt vatten mer plats än kallt. Så när isarna smälter blir vattnet kallare och tar därmed mindre plats tills det blir varmare och tar mer plats. Och att varm luft binder mer vatten än kall luft. Så ökar temperaturen i atmosfären binder den mer vatten som annars skulle hamna i havet vars yta i så fall skulle stiga. Och att luft och vattenströmmar stökar till beräkningarna. Allt detta är känt av forskningen och kommer inte som nån direkt nyhet. Det finns helt enkelt enorma mängder mätdata över detta. Havsytan må se platt ut, men globalt sett varierar den högst väsentligt. Ungefär så fick jag och ett nittiotal gymnasister det berättat för oss under en föreläsning i en av min dåvarande arbetsplats anordnade naturvetarveckor.

98 procent av forskarvärlden känner till detta. Man utgår alltså ifrån och gör beräkningarna utifrån dessa naturliga variationer. Men det finns något som avviker. Den stora höjningen av koldioxid i atmosfären, mätdata som visar på en förhöjd temperatur och det i förhållande till uttaget av fossilt kol.

Klimatförnekare eller klimatskeptiker, bägge titlarna klingar lite fel, behöver man nog, i stället för att hävda den naturliga variationens allenarådande i stället sikta in sig på att förklara de tre kurvornas samstämmighet. Och visst är det lite lustigt att de ofta på ett lite grötmyndigt (vilket härligt ord)  minsann hävdar är klimat är komplicerade saker, lille vän. I stället för att ta ungdomens oro på allvar.  

Det kan också vara passligt att försöka ge en vettig förklaring till varför cirka två procent av forskarvärlden inte håller med. En god vän, professor emeritus som tråkigt nog gick bort rätt nyligen hade en insiktsfull förklaring, och kanske delvis självupplevd. De flesta av de två procenten är emeriti. De flesta har och brinner fortfarande för sin forskning i synnerhet och för forskning i allmänhet. De är förvisso engagerade men har av ålder och tid hamnat utanför banan. De får helt enkelt vara inte med längre. Och om motvallsåsikterna beror på personlig bitterhet, eller oavslutade forskningsprojekt lät min vän vara osagt. Nåt ligger det i det i varje fall.

För varför ska vi i vår generation, vi geronter som vandrar i tredje akten läxa upp våra barn. Vi har helt enkelt slutat vandra på jorden när de problem som våra barn ska ta hand om är i full gång. Vi har helt enkelt vare sig rätt eller makt att forma den sorts framtid som våra barn ska leva i. Klimatproblemet är helt enkelt inte vår fråga, annat än att vi ska se till att lämna över det bästa arvet till våra barn. Och ber de då om en drägligare klimatvärld så ska vi lyssna på dem och göra vad vi kan. Eller ska vi spela bort deras arvslott?

Piondags och andra väsentliga händelser i trädgården

Pionen är en historia för sig. Låt den passera i all sin prakt. En bild kan man väl ändå offra på denna bombastiska utvikning i rosa, rött och  vitt. Själv är jag nog mer för att botanisera i kryddlandet. Än så länge är det bara salvian och en variant av timjan som har gått i blom. Timjan är en stapelvarar i kryddskåpet. Färsk, naturligtvis alltid ett strå vassare. Vi odlar fyra sorter. Och nu är det så att kryddorna inte ska gå i blom för tidigt, då mister de en hel del av sin kryddighet.

Salvian är lite knepigare även om den dansar bra med kyckling, ungtupp och annat fjäderfä. Enligt utsago går den bra med falukorv också ( även om falukorv mer sällan flyger, vilket är en definition av fjäderfä). Men prova gärna att hastigt steka blad av salvia i lite olivolja. Blanda med pasta och servera direkt. Gärna med en nyriven parmesan.

Det går långsamt fram i landet. Men de kommer en efter en. Till gommens fröjd och inte minst för alla humlor, bin, fjärilar och alla andra kräk och fän som är satta att sköta om den viktiga pollinationen. Och de gör det så gärna. För så har evolutionen bestämt.

Nytt i spenaten

Det är dags nu för Rosa Alba att göra entré. Vit, skör, fragil och står sig i bästa fall några dagar. I år tog hon stryk redan innan blomning av ett intensivt regnande, 38 mm enligt de som mäter här ute på ön. Idag är det besök av en guldbagge. Som obekymrat klänger om kring och gluffar i sig frömjöl och andra godsaker. Ja hen rumsterar verkligen omkring. Noterbart är att hen har en liten rosa tunga om man får kall den för så. Lite gulligt på nåt sätt och nåt jag aldrig sett förut. Men här syns den. En liten pussmun . Finns säkert någon entomolog som har en invändning om detta.