Eskofot, repro, dekorfärg och lite annat

Jag skrev för några gånger sedan lite om min karriär i en av fotografiets utkanter; produktfoto, illustration och liknande ting. En reprokamera var naturligtvis inte helt nödvändig men jag kom över en Eskofot mer eller mindre av en slump. Fler än jag här på FS har säkert erfarenhet och minnen av  processerna runt reprofoto.
   Reprokameror fanns i flera fabrikat, Agfa byggde ett par modeller, Eskofot några. Alla mer eller mindre utrustade med olika finesser som exponeringsautomatik (som alltsomoftast visade fel), vakuumbord, utbytbara objektiv med mera. Den vanligaste storleken var de som stod på golvet med vertikal linje. Format 100x140x80 cm (lbh) och en vikt runt 70-80 kg. På ett höj och sänkbart bord i nederdelen placerade man den tecknade, målade eller fotograferade bilden. Bilden exponerades med hjälp av ett par halogenrör  på var sida om bordet. Ett objektiv monterat på bälg förde ljuset vidare till en glasskiva på toppen av kameran där ett ljuskänsligt material placerades. En vev på manöverdelen av kameran justerade bordets höjd, en vev bälgens utdrag, det hela inte helt olikt en klassisk förstoringsapparat, vilket man faktiskt  kan säga att en reprokamera i någon mån var.

(Bilden lånad från någon branschsida.Oklart vilken.)
   Det fotografiska materialet var ortokromatiskt och gick följaktligen att hantera i rött ljus. Ville man reproplåta fotografier behövde man ett lämpligt raster som placerades mellan fotomaterialet och ljusbordet. Raster var dyra, men med tur och kontakter gick det att komma över ett med rätt linjetäthet som matchade den upplösning man ville ha i bilden. Med upplösning menades hur pass små rasterpunkter man önskade. Om originalet skulle vidare till offset eller till silkscreen avgjorde rastertätheten. (Ett raster som var mindre än masktätheten i silkscreenväven ställde till det.)

En bild som från början är ett foto, därefter avtecknat med tuschpennor, reprofotograferat, inlagt i ett tryckoriginal, därefter skickat till tryckeri.

( Gråskalebild. Rastrerad med  45 linjer per tum. Störs nu inte av ett eventuellt rutmönstret i bilden. Det beror på interferens mellan rastertäthet och  din bildskärms upplösning. Sånt hade ingen betydelse i den analoga tryckvärlden.)

  Fotopappret eller den genomskinliga filmen, ungefär som ett OH-blad, framkallades med enbadsframkallare i en särskild frmkallningsapparat med roterande valsar och en distans. Negativet på ena sidan distansen och positivet på andra sidan. Positivet, den färdiga bilden, ett streckoriginal eller bitmapp som en digital generation nog kallar det var slutresultatet. En bild i svart och vitt. Inget däremellan. Gråtoner skapades med rasterpunkterna. Eftersom framkallningsvätskan var dyr och hade kort livslängd samlade jag gärna på mig jobb i hög. 
   Och sen då? Det fotografiska positivet monterades på matt ritfilm och utgjorde underlag för en tryckfärg. Det kunde kombineras med andra positiv  och passades noggrannt in med passmärken. Skalpellen var ett synnerligen viktigt verktyg i lådan. Och ljusbordet var ett måste. Rubriker och texter lades in (det här var i gnuggisarnas, Letrasetarkens förlovade dagar).Och färg då? Där lämnar vi över till tryckeriet. Ett monterat underlag blev underlag för en tryckfärg i offsetpressen. Tryckunderlaget, eller deloriginalet fotograferades och överfördes till ljussensibiliserad aluminiumplåt för att sen tryckas. Och i tryckpressen avgjordes färgen. Man använde vad som kallas dekorfärger, förutbestämda nyanser vilka fås fram genom blandning av ett femtontal noggrannt specificerade färger. Pantone var och är systemet som gäller i Europa och på många andra ställen i världen. (Den nyfiket lagde  har säkert hittat inställningar för sånt här i Photoshops färgväljare och andra ställen.) Med två deloriginal kunde man trycka med två färger, nåt som kunde utnyttjas både expressivt och kreativt i affisch och omslagsbild. När man kom upp i fyra deloriginal hade man slagit i taket och fyrfärgstryck, cyan,magenta, yellow, black blev alternativet. Den proceduren var åtminstone för mig aldrig aktuell och gjordes bättre och smidigare direkt av tryckeriet. Oavsett om det nu var en monteringsbeskrivning eller en musikaffisch.

Allt det här görs numera digitalt. Inte sällan med ett fåtal knapptryckningar. The times the are changin´. 

2024-04-12 19:44   syntax

Jag börjar svettas under kragen när jag läser dina ord! Det var tider det.

Svar från mombasa 2024-04-12 21:08

Ja det var krångligt, dyrt och giftigt. Men lite granna spännande.
Trevlig helg.
/Gunnar S

2024-04-12 22:50   Fredrikpersson

Som sagt, krångligt, dyrt och giftigt. Men ändå med ett hantverksinslag som ger en mänsklig touch åt processen. Tack för informativ och kunnig text.

/F

Svar från mombasa 2024-04-12 23:03

Tack för läsning Man förundras över hur mycket som förenklats i vår digitala tid. Borde vi ändå inte tänka att digitalt är blott en beskrivning av vad som sker i verkligheten
/Gunnar S

2024-04-14 13:57   Måns H

Intressant att få titta på hur det gick till! Som bäst ett konsthantverk. Gillar din tuschteckning. Letraset, gnuggisar och tuschpennor har jag pulat med själv men den där reprokameran var ju helt andra grejor.

Ljuskopior var ju en annan metod. Arkitektritningar på transparent material kontaktkopierades och distribuerades till beställare och byggen. En ammoniakdoftande verksamhet som nog är i stort sett borta.

Svar från mombasa 2024-04-14 18:54

Tack! Teckningen hamnade sedemera i en text om Dannemora gruvor.
Det var mycket pyssel på den tiden. Då fick man ha det i händerna, nu får man ha det i huvudet.
Jag frilansade i den här nischen under ett drygt decennium. Det var roligt och blev väl en slant också. Och tanken som slog mig att 10 kvm ateljéyta flyttade in i en dator.
/Gunnar S