Boktips. Och tankar om röster i kören.

Nin Burton är en författare och essayist som  skriver initierat men ödmjukt om alla möjliga ting. I den här boken som gick på årets bokrea handlar det om myror i väggarna, ekorrar på taket och bjudna och objudna gäster i närområdet men fram för allt om kommunikation. En essay som utmynnar i frågan om inte allt i biologin kommunicerar. På nåt sätt. Hennes försiktiga slutsats är fin. Ingen spoiler härmed.
   Det är kanske konstigt och halsbrytande långsökt att i sammanhanget börja fundera på olika uttryck i kommunikation, bildkommunikationen framför allt och det trevliga då och då uppblossande samtalet om dogma och andra uttryckssätt och inriktningar. Bildkommunikation som den kör av olika stämmor mår så klart bra av lite olika klanger, lite varierade tempon, lite synkoper, sextondelar parallellt med fyrtakt, bossa och hambo.Där Dogma kan liknas vid, ja vadå? Och så vidare. Ibland skorrar det inbördes mellan stämmorna, ibland skakar det till i flera stämmor samtidigt och kommunikationen, kören, eller orkestern tar en annan riktning. Beroende på vad det berodde på kan man också samtala om. Dagens landskaps och naturbilder med lite mindre HDR men i stället en förkärlek för lite högre kontrast, lite ökad klarhet och aningen minskad mättnad verkar ett sånt hopp som kanske hämtat sin inspiration från reportagefotots domäner, kan man till exempel resonera kring. Om vad maneret har sin orsak i. En ren konsekvens av ett fotografiskt tekniksprång eller är det ett lån från andra uttryckssätt. Hur påverkar litteraturen och spelfilmens uttryck och dramaturgi? Och hur rinner det vidare mot dokumentär journalistisk bild såväl som fritidsfotografens nyfunna bilduttryck. Ingenting är unikt, det mesta är ett samspel ( för att tangera Nina Burton igen,)

(Kniphannen är bara inlagd i bloggen som en liten pausering. Möjligen med en liten dragning åt en annan trend, den eftermiddagsvarma färgtonen som också har viss popularitet, särskilt i fotomagasin med hög svansföring tryckta på matt papper.) 
    Sen är det upp till var och en att välja sina penslar och verktyg. En japansk kalligrafipensel och nyriven svart tusch, en fullsorterad oljefärgspalett, utmaningen är stor alldeles oavsett, bortsett från en hel del glädje i att bara få skapa. Finns nog anledning att återkomma till det här.