TToskärpa

Som sagt, jag grävde ner mig i tidigt sextiotal, färgbilder och publicerade färgbilder framför allt. I gamla nummer av LIFE kan  jag få mitt lystmäte av den varan. Och nu snackar vi  oskärpa. Men nu är det inte alldeles säkert att oskärpan i nedanstående bild beror på fotografernas preferens för oskärpa eller ofullkomlighet, sannolikt är det plåtat med god utrustning och i de flesta fall gissningsvis med Kodachrome eller Ektachrome. Så oskärpa beroende på film eller utrustning är inte det troliga. Bara för att ge sken av en viss seriositet får en färgsticka hänga med i bilden. Så att ni ser att det är på allvar.

Om jag inte är helt felunderrättad trycktes LIFE i rulloffset från sextiotalet och framåt. Det innebar en helt annan färgåtergivning än tidigare rotogravyr och andra tekniker. Framför allt billigare, vilket gjorde att det utan allt för stora kostnader gick att trycka en tidskrift med ovanligt många uppslag i färg. (Att räkna ut utskjutningen av tryckplåtar  är för övrigt en sällsynt delikat uppgift om man inte kör fyrfärg genomgående.) Men. Nu ska man ha i åtanke och minne att de här hände sig för femtio sextio år sedan. Det har hänt väldigt mycket sedan dess. Bättre papper, vilka i sin tur medgett fina raster och därovan som grädden på moset en digital bildteknik. Som efter de trevande begynnelseåren swishade förbi den analoga suveräniteten. Och där är vi nu.
Vilket får mig osökt att återkoppla till den tidigare bloggen, om att bli inspirerad av ölfyllda vattenhål. Nämligen  annonskampanjen för TT. Det är mellanölets förlovade tid. Och den här bilden har alla sextioplussare sannolikt en relation till, Alf Mork Art Director och fotografen Francois Gillet. Arbmans. Det här är reklamhistoria. Och om du nu frågar mig om reklam så svarar jag reptilsnabbt; kapitalismens krona på verket. Men. Det finns i några få tillfällen en reklam som är horisontell, med det vill jag säga att den kommunicerar på lika villkor med mottagaren. Den medger en kommunikations återkoppling på ett rimligt och vad man skulle kunna benämna ett schysst sätt. ( Jaja,  Prippens fick sälja en hel del pilsner ändå.)
Nåväl,  nu ska det inte handla om reklamhistoria eller mediakommunikation, utan om korn. För i den här reklambilden, som låg över uppslag i olika  magasin ( det hände nog att den låg över uppslag i tabloid också)  har ju ett alldeles överdrivet korn. Varför?
För det första, den här bilden hade varit omöjlig idag, i en tid som i alla sammanhang premierar tokskärpa. För det andra,  i den tiden, lägg märke till att det är hon som sippar pilsner vilket då är anmärkningsvärt och i någon mån framsynt.  För det tredje, det är inte bara korn, det är dessutom oskarpt också. Tänkte inte inte Alf Mork och Francois Gillet på det? Jo. Det gjorde de. Väldigt mycket. Men,  det finns väldigt mycket, eller ska vi säga fanns, associationer till värme, mjukhet, nån slags trygg atmosfär i det här lite brunmurriga. Brunt är det sena sextiotalet och sjuttiotalets grundfärg. Ett decenniets alldeles egen  imprimitur.

Och som den bildanalytiker jag gärna vill framstå som, vilket privat kontext rullar den här bilden in i? Jag ser det ganska tydligt. En ynglings väg mot ett aningens vuxnare liv korsas, just då, i en slags ögonblicklighet av bilder som sannolikt träffar väldigt rätt in i vuxenblivandets scenografi. På nåt sätt. Gulbrunt och varmt. Violett som passionens färg.

( I den här har jag gjort mig skyldig till två upphovsrrättsliga övertramp. Hoppas jag är förlåten. Jag lät mig inspireras av Saul  Leiter och korniga färgbilder när jag hängde över en pilsner en sen lördags eftermiddag härförleden.)