Elegans, även när det gäller...

Dessa bilder har fått ligga i arkivet sedan försommaren, men nu fick jag för mej att damma av dem. Jag tycker skärfläckor är en av de vackraste vadare vi har och den har en speciell elegans i sina rörelser. 

På land spatserar den värdigt runt på sina långa ben. 

Jag stötte på den här på Öland när den gick runt i det grunda vattnet...

...den hade en partner som befann sej en bit ifrån. När jag tittade ut över en annan grupp fåglar en stund, gick de här två varandra plötsligt till mötes.

Jag insåg vad som var på väg att hända och fick upp kameran i tid. Honan verkar visa att det är OK för hannen att kliva upp. 

Vilket han också gör utan att vingla överdrivet eller nappa tag i honans nackfjädrar (vilket inte alls är ovanligt hos andra arter).

Men det här liknar ju ändå andra fågelparningar jag sett och just här gör nog hannen det han klev upp för. Efter detta brukar hannen hasa eller kliva av honan, alternativt rasa av framåt, över huvudet, som tranparningen jag såg en gång. Men de här fåglarna avslutar akten på en helt annat sätt, och i samförstånd. 

Hannen lägger vingen om honan och för sin näbb över hennes när han elegant kliver ner.

Han fortsätter att hålla om henne och de håller sina näbbar korsade helt kort...

...innan de nickar lätt åt varandra (som ett diskret tack), tittar bort...

...och går åt varsitt håll. Har ni någonsin sett en så elegant parning i naturen? Jag hade bara läst om detta och kunde bara häpnande konstatera att det stämde på pricken med litteraturen.  

De är ganska blygsamma med sina bon också, bara en liten hög med skrufs på marken.

Det här är förstås ett annat par och här har en förälder fullt upp med att sjasa bort den betydligt större hägern från denna änden av dammen. Avståndet var mycket långt och jag såg inte ungarna förrän efter jag tagit bilden. Såna småttingar står förstås högt upp på önskelistan. Men i somras fick jag i alla fall se den eleganta parningsakten för första gången.

Hälsningar Lena

Sländornas kärleksliv

Under ett av mina besök vid Hjälstaviken nyligen var det väldigt gott om röda sländor. Det kan vara blodröd ängstrollslända men jag är dåligt på att artbestämma den här sortens djur. De ska dock vara en av de sländor som flyger väldigt sent på säsongen, ända in i oktober och hannen är mörkt röd medan honan är något ljusare. Även biotopen där jag såg dessa stämmer på den miljö de gillar. Om någon här har andra förslag kommentera gärna. 

Jag insåg snabbt när jag gick på spången att det fanns gott om sländor som satt ihop på ett besynnerligt sätt. De kunde flyga runt så här och ibland landade de så man kunde ta en närmare titt på dem. Hanen, som är den rödaste, ser ut att ha grabbat tag om honan över nacken.

Här sitter de i en mer romantisk miljö, men det ger inte så mycket information om hur de beter sej.

Så när som på det bruna strået kan man här se betydligt mer. En del sländor sitter ihop så här i flera timmar. Hur det är med denna art vet jag inte men antagligen sitter de ihop ett tag eftersom jag såg så många par . 

Här kan man tydligt se hur hanen har krokat fast sej bakom huvudet på honan och hur hon har fört upp sin bakkropp mot hanen för att ta emot spermier. Det coola som jag läste mej till är att hanen hos vissa arter har pyttesmå skedar som han kan skrapa ut spermier ur honan med, om hon parat sej med en annan hane. Det finns onekligen en del finurliga lösningar på hur arterna på bästa sätt ska lyckas föra sina gener vidare.    

Här en hanne som kanske fullgjort  sina plikter, eller så är han på väg ut för att leta reda på en lämplig hona.

Hälsningar Lena