Rovfåglar i människans tjänst

Härom dagen läste jag om Fearnley, en 20 år gammal savannörn som för tillfället jobbade på St Andrews golfbana. Den anrika golfbanan har svåra problem med måsar som samlas vid stora tävlingar för att ta del av alla godsaker som serveras. Han har tre kompisar, Enya, Nailer och Sage som också jobbar på golfbanan nu under de stora tävlingarna. Det enda de behöver göra är att vara närvarande, sittande på armen på en tränare som går runt med dem. Det håller måsarna i schack. Fågeln på bilden känner nog många här igen som en röd glada och den har inget med vare sej golf eller tennisbanor att göra. 

Det här är  samma glada. Den är född och uppvuxen i fångenskap i Skottland. Vi såg den på den stora lantbruksutställningen Royal Highland Show i Edinburgh. I Sverige och de nordiska länderna, utom Danmark, är det förbjudet att hålla rovfåglar i fångenskap sedan 1969. I de flesta andra länder i världen är det tillåtet.  

Att jaga med rovfåglar är en mångtusenårig tradition som Unesco utsåg till ett immateriellt världskulturarv 2012. I dag är den här traditionen särskilt stark i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i Pakistan. Där är jaktfalken den ultimata statussymbolen. Det finns dock fortfarande nomadfolk i Centralasien t ex delar av Mongoliet och Kina som använder rovfåglar för att skaffa mat. De jagar främst med kungsörnar.

Gladan deltog i en uppvisning där man också informerade om rovfåglar ur många perspektiv. I Skottland finns det en hel del företag som föder upp och använda rovfåglar i människans tjänst t ex för jakt, uppvisningar, filmprojekt etc.  De kan också få jobba på St Andrews golfbana eller på  Wimbeldon som sin egen hök, Rufus, som håller efter duvorna på banorna. Enbart fåglar uppfödda i fångenskap är tillåtna i Storbritannien och alla fåglar bär sändare.  

Efter gladan kom det fram en bengalgam (vitryggad gam). Gamar används inte för jakt. Här var det enbart uppvisning och information om vad som händer med världens gampopulationer (naturens städpatruller). Bengalgam var världens vanligaste rovfågel 1980-talet men har minskat katastrofalt pga av förgiftning.

Diklofenak (och andra liknande substanser) som finns i smärtstillande preparat t ex Voltaren, används också inom veterinärmedicin. Rester av läkemedlen i död boskap förstör njurarna på rovfåglarna, ofta med dödlig utgång. Hannar drabbas dessutom hårdare än honor och 2018 uppskattades populationen till färre än 15 000 individer. Arten kategoriseras sedan 2000 av internationella naturvårdsunionen IUCN som akut hotad. 

Royal Highland Show har ca 200 000 besökare över fyra dagar och rovfåglarna flög två gånger per dag (olika fåglar). Jag tror inte att en särskilt stor andel av dessa besökare kände till vad som händer med världens gamar eller reflekterat över gamarnas betydelse i naturen. Här fick de veta.

Diklofenak är förbjudet i Indien och flera länder i Sydasien, andra preparat har också utvecklats som är mindre skadliga t ex meloxicam, samt att olika åtgärder (åtelmatning, uppfödning etc) har satts in för att rädda gamarna, men det går sakta och det är andra problem som också påverkar processen.

Efter gamen kom uppvisningens största fågel och hade åskådarna inte höjt mobilen för att ta en enda bild tidigare, så gjorde folk det nu. Hur många har sett en friflygande havsörn så här nära förut? Det här var en ung hanne och hans mor visades under det andra tillfället för dagen. 

Mannen i bakgrunden, som skötte informationen på ett både proffsigt och medryckande sätt, kom nu in på aspekter som var mer aktuella i det egna landet och för lantbrukare, specifikt fårbönder. Örnarna har ökat i antal även här, som i Skandinavien, och skyddsjakt har varit på tal för den potentiella fara de anses vara under lamningssäsongen. Men tackorna är vaksamma och örnarna rätt lata. De hade därför många gånger bevittnat hur de landar i en hage med tackor och lamm, för att äta efterbörd eller möjligen ta med sej ett dött lamm som lämnats. 

De hade filmat med flygande örnar precis under lamningen vid ett antal gårdar i Skottland, där lantbrukarna först protesterat när de anlände. När de skulle lämna platsen efter två veckor fick de emellertid veta av fårägarna att det var över förväntan hög överlevnad på lammen i området och att de inte sett skymten av rävar, korpar eller kråkor i hagarna.  Ingen exakt vetenskap men kanske kan den informationen lugna ner motståndet något. Den här bilden är obeskuren och även om brännvidden är 500 mm drog jag efter andan när den kom inflygande.    

Kulturarv, bevarande, sport eller jakt för bättre bemedlade. Man kan ha många åsikter om falkenering, men i det här landet är det tillåtet och föreställningen de bjöd på var mycket mer än bara en visuell show. Många gick helt klart därifrån med betydligt mer ny och bra kunskap om rovfåglar än de hade när de kom, och kanske något lite mindre fördomar om örnar som lammdödare. 

Hälsningar Lena

PS. Jag känner till att vissa fågelorganisationer oroar sej för att förrymda falkhybrider ska blanda sej med vilda populationer och ställa till det i naturen, men det här kändes tillräckligt långt ändå, utan att gå in på det.  

Bakom kulisserna på Royal Highland Show

Royal Highland show pågår i fyra dagar. Under torsdag och fredag sker den bedömningen inom varje ras av olika nöt, får och häst. Under lördag och söndag sker en del ytterligare tävlingar där även olika raser kan ställas mot varandra och "best in show" utses. Dessutom visas vinnarna inom varje ras i en parad för nötkreatur och en för hästar. Då ingår oftast båda könen samt ungdjur och en del "småttingar". På bilden ovan är det en Simmental som visas. Det är en ras som har använts för både kött och mjölk men numera är övervägande en köttras.

Naturligtvis fanns det en hel del Highland Cattle, alla med prydligt kammade pannluggar och fönade pälsar.

Många av djuren anländer redan under onsdagen och är sedan på plats till söndag eftermiddag. För nötkreatur finns en jättestor hall med båsplatser, där man kan gå runt och titta som besökare. Här har även ägarna "inrett" egna bås med möbler, mikrovågsugnar, kylväskor, stora termosar etc samt förstås alla prylar som behövs för att fixa till sina djur. Det finns också en stor parkering för husvagnar och husbilar där djurägare bor under showen.  

Den här tjejen är i full färd med att föna en av sina Belted Galloway. Den har antagligen lagt sej i en träckhög som de inte hann ta undan och ska senare vara med på den stora paraden, då måste man ju vara fin.

Det ligger stora mängder halm i båsen och det är ständigt någon som skyfflar undan träck så fort det landat i halmen. Allt för att djuren inte ska lägga sej eller ens trampa på det. Som besökare möter man också djur som är på väg in eller ut t ex den här bastanta Aberdeen Angus tjuren. Angus är ändå en av de mindre köttraserna... 

Charolais hör till en av de största och tyngsta köttraserna. Här kommer en hel familj med pappa och mamma först. De är på väg till sina båsplatser som är till vänster om mej. Lugnt och stilla kliver de fram bland besökare. Notera att även kon har en nosring. Den används bara när djuren leds, inte när de står uppstallade.

De gigantiska vuxna djuren är väldigt lugna, men de åtföljs av två ungdjur som också är rätt stora. Plötsligt blir en ungtjur lite amorös av sej och hoppar upp på det som antagligen är hans syster. Det gick bra men man bör se sej för när man rör sej bland så stora djur. De här djuren sparkar inte men man vill ju helst inte få en sån bjässe på foten. 

Utställningens minsta nötkreatur är Jersey. En mjölkras som nästan får något rådjursaktigt över sej då man ser dem bredvid de stora svartvita låglandskorna (Holstein Friesian). Här har ägaren gjort det bekvämt för sej med sina kor.

Många djur låg två tillsammans och rygg mot rygg. Kolla in de fina mittbenorna. 

Kalven som följer med sin mamma på show passar på att ta en slurk när mjölkbaren är öppen. 

Här har det varit en annan typ av bar. 

En bild från paraden av alla nötkreatur där "Best in show" blev en låglandsko. Notera att även en mjölkko kan vara riktigt stor.

Stefan frågade i förra inlägget om det fanns mat. Det fanns förstås allt möjligt att köpa från olika vagnar, men även matlagningslektioner, smakprov, försäljning av produkter mm. Flera vagnar sålde grillat kött i olika former, fish and chips (förstås) och naturligtvis fanns det haggis med neeps and tatties (rotmos och potatismos). Vi hittade också ett tält med den prisvinnande honungen, bivaxljus och andra biprodukter. 

Det fanns också några barer. På lördag eftermiddag och kväll var det band som spelade och en speciell show, en Hoolie, som det krävdes ytterligare biljett för att komma in på. Den här bilden är tagen på lördag, sen eftermiddag då många nog hade börjat se fram emot uppträdandet. Vi var inte med utan tog bussen tillbaka till Edinburgh.

 Avslutar med några bilder från hur det såg ut bakom kulisserna hos hästarna. Det här är inför söndagens tävling i sexspann. För att fixa frisyren på dessa hästar krävs en trappstol eller mindre stege. 

Här ville jag att min sambo skulle ställa sej bredvid den stora belgiska hästen, för att ge lite känsla för hur stor den är. Han tyckte dock att det var lämpligast med ett visst avstånd. Notera att dessa hästar, som inte har något hovskägg, har fått sina naglar lackerade.

Vi klev ut genom en stor port och hamnade bakom hallen med hästboxar. Det behövs en rejäl hästtransport och man åker runt med sex Clydesdale.

Väluppfostrade hästar om man kan knalla runt med tre ton häst iförda endast grimmor och grimskaft. 

Här fixas ett annat sexspann med bl a dammsugning. Det var tydligt att de var mycket vana vid den behandlingen. 

Om man har en liten häst att fixa till får man ha en helt annat arbetsställning. Den här skulle vara med på hästparaden som var det näst sista evenemanget på söndagen.

Royal Highland show avslutades med en ensam säckpipeblåsare, men eftersom vi skulle åka buss till vårt hotell drog vi oss mot utgången innan de tonerna började ljuda. Det är mycket som jag inte har visat och kanske dyker det upp någon blogg på senhösten, då det är mörkt, blött och fotoinspirationen är låg. Jag har ju inte visat en enda skördetröska...

Hälsningar Lena 

De saffransgula fåren och några till

På en lantbruksutställning av en sådan omfattning som Royal Highland Show har man förstås fårklippningstävling, alltså "sheep shearing" och även "wool handling" (det som tjejen gör). Vid klipparen till höger sitter en röd knapp. När han är klar med sitt sista får trycker han på knappen. En domare står och tittar på klippningen hela tiden och det finns en speakerröst som snackar konstant under hela deltävlingen. 

Vinnaren till höger klippte fyra får på tiden 6:08. De här killarna klipper sålunda ett får på ca 90 sekunder. Rekordet är på 37,9 sekunder för ett får, som jämförelse.

 Man skulle ju också kunna tänka sej att de hade fårvallningstävling, men det är en demonstration. Vilket är nog så trevligt och man får en utförlig beskrivning av vad hunden gör. Det var två hundar med och hur de kunde fösa runt dessa fem får var häpnadsväckande. I början av 90-talet jobbade jag på en gård i Australien och tilldelades då en "egen" hund. Vi blev ett bra team men jag insåg också ganska omgående att det var mycket lättare att valla 500-1000 får än fem. En anledning till att det ofta är fem på tävlingar.  

När en vallhund jobbar ger den alltid 120%, i synnerhet en ung hund som denna. Den är också extremt lyhörd och "lägger sej platt" på minsta kommando. 

Det fanns förstås mängde med får att titta på. Här den traditionella rasen Scottish Blackface, den vanligaste rasen i Storbritannien. 

Stora pampiga horn ska det vara.

Alla fårraser hade bedömts under torsdag och fredag men man kunde gå runt och titta på dem där de stod uppstallade. Det här var en ras jag aldrig sett förut. Valais blacknose eller Walliska svartnosfår (det finns några i Sverige). Man håller dem för både kött och ull.

De här var det förstås många som stannade och tittade på.

Den här trevliga teckningen är typisk för Kerry Hill får. Sedan 2018 finns det några i Sverige vad jag kunde se efter en snabb sökning. 

Här står det några Kerry Hill som är särskilt fina och ett par har fått på sej täcken och nu börjar vi närma oss anledningen till att det finns saffransgula får. De har täcken på sej för att inte blir smutsiga. De flesta fårraser är vita och de tillbringar all sin tid ute på bete. Gräs, blött, lera, osv ni förstår säkert.

När man tar sina finaste djur till en tävling färgar man dem för att det går inte att få bort alla fläckar. De ska alltså se extra fina ut och färgen kan vara brun, brunröd eller som dessa rejält gula. Det blev ju rätt käckt när man har svart huvud och svarta ben som dessa stadiga köttrasfår. 

Här kan ni se lite andra färgnyanser förutom de saffransgula. Färgen försvinner snabbt när de kommer hem och de regnar på dem ute på betet. Dessa får ser ju lite extra roliga ut med sina enorma upprättstående öron. Rasen heter Border Leicester och är den största rasen i Storbritannien. De är både högresta och tunga. En vuxen bagge kan väga mellan 145-170 kg och en stor tacka upp till 120 kg. De används både för kött och ull.  

Andra fårrelaterade tävlingar var herdestavar. Jag hade inte en stav när jag jobbade i Australien (bara hund och motorcykel), men jag kan förstå att den kan vara till nytta ibland. 

Det fanns även tävlingar med olika produkter gjorda av ull, samt förstås bedömning av hela den sammanhållna ullen som man får när man klipper ett får (fleece). I kategorin tovat hantverk var den här helt fantastiskt och vann förstås första pris. Detaljerna är perfekta och raserna mycket fint utförda. Den visar också de fyra årstiderna med lamning på våren. Klippning på sommaren och grönt bete följt av höstfärger, små svampar och en perfekt Scottish blackface samt slutligen en med vinter, då man måste ge fåren grovfoder. 

Naturligtvis har fåren korrekt märkning i öronen och det lilla lammet står på knä för att dia. Stenmuren är också på plats. 

Det fanns även en avdelning med getter, inte lika stor som de med får men ett antal raser fanns på plats. Vissa getter tyckte det var fint med all uppmärksamhet.

Jag tycker personligen att Anglo nubian är en charmerande ras med sina långa mjuka öron. Den används både för mjölk, kött och även skinnen. 

De vuxna djuren har också en ädel profil.

Köttrasen Boer kommer från Sydafrika. Vuxna hannar väger över 110 kg och hondjuren drygt 90. De växer snabbt och en killing kan nå 40 kg på 90 dagar, då de säljs till slakt (skulle jag tro). Jag råkade få se en sån här flock i Norge då jag besökte Ole Martin (örnfoto) i Flatanger förra året. 

Det fanns tyvärr inga angoragetter på denna show men jag avslutar med ett par dvärggetter (Pygme goats). De här fyller ungefär samma funktion som mini shetlandsponny och en kollega brukar kalla den här kategorin husdjur för "garden ornamentals".  Jag skulle gissa att de små getterna är betydligt roligare att ha i trädgården än de små hästarna.

Hälsningar Lena

Royal Highland Show, från Shetland mini till Clydesdale

Skottlands största lantbruksutställning, Royal Highland show, har ett stort fokus på hästar och av de ca 4500 djur som visas här under de fyra dagar som showen pågår är det ca 2000 hästar. Det finns t ex 12 raser av ponny som anses vara brittiska raser, dessutom tungviktare som Clydesdale och Shirehästar. Hästarna visas med ryttare, men även utan ryttare med en person som bara leder hästen och springer eller går med den. När vi anlände på lördag morgon var det här den första tävlingen vi såg, och det var på slutet så jag vet inte riktigt vad som ingick. Ponny, barn och person som assisterade, antar att de bedömdes som ett team.

Det här är vinnaren. Notera det besvikna ansiktet på flickan i bakgrunden. Det delades dock ut rosetter till 10 ekipage, men det var nog ett trettiotal som ingick i tävlingen.

Hästar bär för det mesta skor och hovslagarna har sin egen utmaning på denna show. Scottish Open Farriery Championship Horse-shoeing & Shoe-making competitions. Varje dag var det en nya kategorier med en specifik uppgift som skulle slutföras inom en begränsad tid. När vi tittade hade de sex tävlande 75 minuter på sej för uppgiften som bestod både av att göra skor och sätta dem på en häst, jag tror dock inte att de skulle göra alla fyra. 

Hästarna som skulle få sina fötter ompysslade var på plats under hela tävlingsmomentet. Det verkade som att de varit med om detta förut.

Olika häst/ponnyraser visades upp och bedömdes av domare. Det var inte fråga om dressyrtävling, men hästen skulle förstås visas på bästa sätt i sina olika gångarter. Notera domarna i hatt och plommonstop. Är det show så är det. Jag tror att det här är Welsh ponny (hästraser är inte min starkaste sida). Förutom att de red hästarna fick de också plocka av sadeln och visa hästen utan ryttare.

Det här är tinkerhästar eller "Gypsy horse". Små, kompakta hästar som oftast är skäckar dvs de är "pusselbitsfärgade" i brunt eller svart på vit botten. 

I vissa klasser var det många deltagare (30-40 st) och det blev långa väntetider då hästarna med sina ryttare skulle stå uppställa och se fina ut. Den här tinkerhästen hade tröttnat och utmanade sin ryttare med några bocksprång. Men tjejen satt kvar i sadeln och den lugnade sej efter en stund.  

Det här var en gren som jag inte hade koll på. Här tävlar man i att visa en häst ridande i damsadel. Det är vinnaren som är mitt i bilden. En detalj som inte syns i bilden är att närmsta granne med tävlingen är Edinburghs internationella flygplats. Bakom dessa ekipage startade hela tiden stora flygplan. Hur tränar man sin häst för det om man inte bor vid en flygplats?

Vi såg många fina ponny och hästraser men jag hade specifikt noterat när åsnorna skulle visas. Det var en trogen publik på plats och åsnorna fick både applåder och jubel. Det är inte helt lätt att visa upp en åsna, även om den har varit med om liknande uppvisningar förut. När den fått sin förstaprisrosett var denna åsna helt nöjd och poserade med båda öronen fram och ett nöjd min. 

Den som stal hela showen var ändå det 10 veckor gamla åsnefölet Dolly. Om man visar ett hondjur som har en avkomma som fortfarande diar måste den ju följa med på showen, då visar man också ungen med sin mor. 

Dolly såg till att ägarna blev intervjuade av lokalreportern och naturligtvis fotograferad av såväl anlitade fotografer som alla åskådare som hade någon form av kamera.

Dollys mamma knep andraplatsen i denna kategori och i sin iver vid prisutdelningen stegrade hon sej och ramlade sedan pladask på rygg. Jag väljer att visa henne när hon är som finast, innan kraschen ( som närmast kan jämföras med när ett litet barn sätter sej på sin blöjförsedda rumpa). 

Det finns ju också en del riktigt stora hästraser som t ex Clydesdale och Shirehästar. I den här klassen handlade det bara om seldon och utsmyckning av en tung arbetshäst. Det fanns också en klass där ungdomar tävlade om att visa den finaste "uppvisningsfixade" arbetshästen.

Som ni redan fått en glimt av i mitt föregående inlägg visades förstås de stora hästarna framför vagn. På lördagen såg vi "The Heavy Horse Turnout" för ekipage med två hästar. Det var 15 ekipage på plats och det är mycket imponerande. När de dundrade in på huvudarenan jublade publiken. Jag noterade att det var både kvinnor och män som körde dessa praktfulla team.

Det här blev i alla fall vinnarna i denna klass 2024.

Vid hästparaden som visades både lördag och söndag visades alla vinnare inom olika raser. Årets "best in show" bland hästarna blev  minishetlandsponnyn på bilden ovan och tvåan är den stora Clydesdalehästen i bakgrunden. Hur man kom fram till detta har jag inte en aning om...Det är ju som äpplen och päron.  

Under hästparaden på söndagen var det ett föl som stal showen (igen). Den här telningen tyckte att det räckte med uppvisning och bestämde sej för att köra sitt eget race. Den lyckades slita sej och gjorde flera actionladdade ruscher på paradbanan bland alla hästar som ingick i den prydliga paraden. Till slut tröttnade den och gick fram till ett sto för att kolla läget. Den ägaren kunde då fånga in fölet och paraden kunde fortsätta.  

Familjens yngsta får också delta i paraden men det är hjälm som gäller när man håller på med hästar, även om de är små. 

Den absoluta höjdpunkten för de tunga hästraserna var ändå söndagens "Heavy horse turnout"  med sexspann. Jag har bara sett sexspann med stora hästar som dessa då de visats som en attraktion, sponsrade av ett ölbryggeri. Här var det fyra team som skulle tävla mot varandra. Det här är inte något som man kan se på särskilt många platser i världen.

När dessa team dundrade in på banan kan man inte annat än häpna. Begreppet hästkrafter får en annan betydelse.

Det var fyra team som skulle bedömas i denna "turnout" och de ställde upp på rad för en första inspektion.

Kolla in hur många tyglar hon ska ha koll på och kunna styra. Det är nästan sex ton hästkrafter som drar vagnen.

Det här blir slutligen det vinnande ekipaget men Peggyslea Clydesdales på bilden ovanför blir tvåa. De saffransfärgade fåren kommer i nästa inlägg.

Hej så länge,

Lena

PS. Hästhoppning pågick hela tiden med många olika klasser och det var final på söndagen. Men just hoppning tror jag att ni alla har sett vid något tillfälle. 

Edinburgh en midsommarhelg, vad händer då?

På midsommaraftons morgon åkte vi från Archway till King's Cross och gick vidare upp till tågstationen. 

Här har man byggt nytt bredvid gammalt. Den första stationen byggdes 1851-52 och mycket har hänt sedan dess. Den senaste till- och ombyggnaden med bl a den halvmånformade ankomst/avgångshallen, vars tak vilar på en stålkonstruktion likt en gigantiskt basketkorg, blev klar i mars 2012. 

Vi klev ombord på ett snabbtåg till Edinburgh som skulle ta oss dit på fyra timmar och 20 minuter. Antagligen det snabbaste och smidigaste sättet att ta sej mellan dessa två städer. Ibland kan även jag frestas att ta en selfie och jag hade ju drygt fyra timmar på mej att få till en bild.

Jag hade fönsterplatsen och när utsikten började se ut så här....

...och det sedan också dök upp får och stenmurar, hade vi inte långt kvar. Vi hade också nyligen passerat skylten som annonserade att vi var i Skottland. Några av er kanske minns att jag visade bilder från Skottland från ungefär den här tiden förra året. Vad skulle vi då hit igen för? 

Vi kom till Edinburgh på midsommarafton förra året och jag såg de stora anslagen för Royal Highland Show, som alltid går från torsdag till söndag denna helg. Tyvärr gick det inte att få biljetter och jag blev så besviken. Under doktorandtiden på 90-talet jobbade jag i perioder i Skottland (Dundee School of Technology) och med en husdjursagronomexamen i botten var det givet att besöka en och annan lantbruksutställning. Royal highland show var förstås den största och häftigaste. Jag ville gärna uppleva det igen och vi hade därför, i god tid, skaffat biljetter till både lördag och söndag av 2024 års show. 

En sån här tillställning kan närmast beskrivas som en hyllning till all form av agrikultur i landet (med viss fokus på Skottland förstås) och just denna show har funnits i olika format och på olika platser i Skottland sedan 1822. Den svenska motsvarigheten Elmia startade lite blygsamt i början av 1960 och har aldrig kommit i närheten av detta. Evenemanget drar över 200 000 besökare under de fyra dagar det pågår och här kan man se allt som har med lantbruk att göra, men största fokus har djuren.

Under torsdag och fredag sker bedömning av alla olika lantbruksdjur från pygmegetter och minishetlandsponny till de största köttdjursraserna och de gigantiska Clydesdalehästarna. Tjuren på bilden är en Charolais. Under lördag och söndag sker olika specialtävlingar, hästhoppning, körning, final i fårklippning, hovslageri mm mm. Dessutom visas alla vinnare i en nötdjursparad, en hästparad och diverse utställningar, lantbruksmaskiner så långt ögat når, god mat och t o m matlagningsevent. 

Det är ett mycket välorganiserat arrangemang men med så många stora djur på plats, varav en ansenlig andel fullvuxna hingstar och tjurar, och sådana mängder med människor, uppstår förstås en del oväntade händelser. Allt vi såg löste sej dock med hjälp av rådiga och mycket vana djurägare. Dessa djur är också vana att visas upp, för det finns hundratals mindre lantbruksutställningar i hela landet och jag antar att det krävs att man vunnit på andra platser för att kvalificera sej hit.

Jag skulle kunna göra många blogginlägg från denna helg men jag ska begränsa mej till ett par eller så, för det här är något som jag är mycket intresserad av både professionellt och privat. På bilden är det en särdeles fin miniatyråsna, en ras som mer faller under benämningen "garden ornamentals" än ett arbetsdjur (fast den kan dra små vagnar).

Jag ska visa bilder från några av de lite mer annorlunda tävlingarna än hästhoppning, även om det också är spännande...

...och jag ska ge er ett inlägg med bilder från vad som sker "bakom kulisserna", där bl a nötkreaturen och vagnshästarna fixas till. Då kommer jag också att berätta varför det finns saffransgula får. 

Hälsningar Lena