B. LOGGBOKEN

En blog om undervattensfoto i första hand, men livet pågår ju även mellan dyken...

Närkontakt av tredje graden

Den kontakt vi hade med de stillsamma mås- och trutfamiljerna i Saltströmmen blev en helt annan upplevelse för mej i Flatanger. Ole Martin har ett troget gäng måsar och trutar som följer båten på varje utfärd och han belönar dem rikligt med hundmat, samt en del annat smått och gott.

Det satt nästan alltid en fågel på Ole Martin och så har det oftast sett ut då jag sett bilder av honom eller som senast, i ett TV program som Ing-Marie tipsade om.

De flög över och strax bakom båten hela tiden den var i rörelse och fåglarna var noga med att spana på vad "mannen med hundmaten" hade för sej. De hade hela tiden koll på honom och om det eventuellt var ledigt på hans keps.

När man inte fotade örn kunde man således fota mås eller trut. Man kunde testa allt från lång slutartid till väldigt kort, motljus, närbilder, flygande fågel, stillasittande etc.

Ganska snart hade vi alla också fått uppleva hur det kändes att ha en kompis på huvudet, eller varför inte på kameran eller någon annan stans där de kunde få lite fäste med sina simfötter.

På en tur satt jag i aktern med Brutus Östling. Han greppade en påse hundmat och frågade om jag ville testa att fota fåglarna med vidvinkel. Han hade ett 12-24 mm med betydligt bättre närgräns än mitt 16-35, men det var ändå värt att prova. Man la en bit hundmat i motljusskyddet och så gällde det bara att ta bilden när fågeln kom ner och tog maten.

Ibland fungerade det alldeles otroligt bra och om man bara lyckades trycka av en serie bilder i rätt tid kunde det blir riktigt roligt. Ibland rasslade det till framför kameran innan man ens fått fingret på avtryckaren.

Ibland blev det så här när fågeln slog sej ner på helt fel ställe eller så hade man en på huvudet och fyra som försökte komma åt godisbiten framför objektivet.

Här kommer i alla fall några bilder från min kamera med 16 mm. Den här övningen kräver ordentligt med ljus då man både vill ha korta tider och minst bländare 13. Om det är lite blått på himlen blir det ju också finare kontraster mot de vita fåglarna.

De sprattlade en del för att komma i position. Båten kör ganska fort och det var också en förutsättning för att det här skulle fungera. Annars hann man inte med.

Rakt in i objektivet blev det ju några gånger och jag var glad att det satt ett filter på.

Som alltid vid fågelfoto blir det mycket som går bort men det blev också en del roliga bilder och jag skrattade när jag tog en snabbtitt på om jag lyckats fånga någonting. Man vet inte alls vad det blivit när en fågel nästan varit inne i objektivet och vänt.

Här är det uppenbart var närgränsen ligger för mitt 16-35 och Brutus fick ännu fler tokroliga närbilder.

Så här kan det bli om fågeln tagit sin frolic och sedan landat med fötterna antingen på kameran/min hand eller på motljusskyddet. Jag vet faktiskt inte riktig hur den sitter. De har inte mycket till klor (tack och lov) och de mjuka simfötterna lämpar sej inte för att klänga sej fast på alltför ojämna underlag.

Det här var i alla fall väldigt roligt och ett udda avbrott från de pampiga örnarna som vi förstås också hade många fina möte med på denna tur.

Här är det lite nära men den ser ju så härligt galen ut. Den plockade också åt sej sin belöning.

Alla fick också bilder på sej själva med en stor fågel på huvudet. Den här tog Petra Karlsson.

Hälsningar Lena

Postat 2022-08-02 21:25 | Läst 2456 ggr. | Permalink | Kommentarer (27) | Kommentera

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Förutom örnar såg vi förstås en del mindre spektakulära fåglar, men som ändå beredde oss ett stort nöje. Vid dykcentret i Saltströmmen bodde ett par havstrutar på den gamla bryggan. Havstruten är den största måsfågeln som häckar i Europa och jag ska visa senare hur stora de är när de flyger bredvid en havsörn.

Men först blir det lite mer om hemmalivet för dessa fåglar. Det här var ett stiligt par som noga vaktade över sin brygga. Havstruten lever i monogama förhållanden så vitt man vet och de är mer enstöringar än andra måsar och trutar.

De hade två ganska små ungar som tiggde mat när föräldrarna var nära.

Mat levererades med jämna mellanrum och däremellan satt oftast en av de vuxna fåglarna på vakt på en stolpe med utsikt över hela bryggan, samt vad som pågick vid dykcentret. När dykflaggan (som satt uppe när någon dök på "husrevet") skulle sättas upp eller tas ner fick de prata snällt med trutarna och gå ut försiktigt till stolpen. Den satt lite för nära tyckte fåglarna.

De små hade ju en bit kvar innan de skulle kunna flyga och en morgon hade det hänt en olycka. När Fredric och Borghild kom till jobbet på morgonen satt en av de vuxna trutarna på en helt annan plats än normalt, en grind på kajen, och förde ett oherrans väsen. När de tittade ner vid kajkanten satt en dyngtblöt unge och pep på en sten under bryggan. Den hade uppenbarligen trillat över kanten. De lyckades plocka upp ungen i en handduk och placerade den en bit ut på bryggan, där föräldrarna snabbt skyndade fram för att se om sin telning.

Slutet gott denna gång och sista gången vi såg dem var allt frid och fröjd igen.

Ejderns ungar var rätt stora och övade dykning varje dag, utanför dykcentret förstås.

De fåglar som vi hade mest "umgänge" med var dock fiskmåsparet som mutat in vår stuga (och de två bredvid) på campingen som deras extrarestauranger, förutom fiskecampen där jag tror att de hämtade de flesta av sina måltider. Här steker Fredrik vitkål som blandat med grönmögelost och valnötter blir ett supergott tillbehör till t ex grillad lax. Måsarna var inte imponerade av den gröna kosten.

Ofta när vi slog oss ner utanför stugan så var de där och kollade om vi hade något gott. Vi gav dem inte mat men ibland så tappades det små bitar när vi satt ute och åt eller fikade. Vi lagade också all mat ute på altanen för det fanns ingen fläkt inne i stugan och man kunde lätt lyfta ut elplattorna. Dessutom hade vi ju gasgrillen ute.

Måsfamiljen blev en del av vår vistelse på campingen då vi oftast satt ute mellan dyken och även om vi inte åt något så var de ofta i närheten.

Ungarna försökte skaffa egen mat men det gick väl sisådär. Att fånga en flygande insekt gick inte så bra, även om det ser ut som att snålvattnet rann till då den flög förbi.

När föräldrarna var ute på födosök var ungarna ganska ofta på en liten kulle bakom vår stuga, där de också brukade sova. De hade precis börjat testa det där med vingar och vad man möjligen kunde ha dem till.

Än så länge hände det inte så mycket när de flaxade men det tog nog inte så lång tid efter vi lämnat Saltströmmen innan de kom på hur man gör för att lätta från marken.

Det var förstås jobbigt att flygträna samt gå runt och pipa en massa. Då tog de en kort tupplur tillsammans. Här låg de oftast på kvällarna när vi gick och la oss. Då kunde vi kolla in dem från fönstret där vi sov. Solen strålade dygnet runt så det var inte så mycket skillnad på dag och natt.

Vi pratade en del med måsarna. Det blev liksom bara så då vi satt ute...Vi upptäckte snart att det gjorde även paret som bodde i stugan bredvid vår. Det var alltså inte bara vi som var lite udda...

De blev ju förstås en del bilder på våra duniga små kompisar.

Om allt har gått bra så flyger de med sina föräldrar nu.

Hälsningar Lena

Postat 2022-08-01 18:30 | Läst 2012 ggr. | Permalink | Kommentarer (11) | Kommentera

Bloggar

B. LOGGBOKEN

Närkontakt av tredje graden

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Lena Holm

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Bloggar

B. LOGGBOKEN

Närkontakt av tredje graden

Mindre spektakulära fåglar, men roliga ändå

Lena Holm

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv

Kategorier