Bara några anemoner...

OK, kollageiden får vila lite....Jag ska fundera fram några förslag istället och inte bombardera er mer frågor en fredagkväll då orken är helt slut och man bara vill slappna av. Mikaels Sundbergs inlägg idag tilltalade mej mycket...ibland vill man bara slappna av och titta på bilder. Därför ger jag er några anemoner ikväll. Sagolika skapelser i olika färger som kan vara allt från en halvmeter till en halv centimeter.

Vaddå anemon tänker ni säkert om den sista bilden. Men räkan sitter på foten på en stor knallröd anemon.

Ha en bra lördag

Lena

Kollage

Är lite sugen på att testa att göra kollage av mina undervattensbilder. Satt en lång stund och bläddrade runt i mina kollektioner och insåg att det fanns många olika aspekter att beakta när man gör urvalet av bilder. Kan blanda olika utsnitt från vidvinkel och makro? Ska man hålla sej inom ett begränsat urval av färger? Ska det vara ett huvudmotiv på varje bild eller ska man fylla ut med bilder som visar strukturer och färger enbart? Ska jag basera kollagen på geografiskt område? Art? Djurgrupp? Oj vad svårt det blev. Gjorde ett test med tre bilder i någorlunda samma färgställning från svenska västkusten. Vad tror ni om detta?

Ha en bra helg

Lena

PS. Ska det vara ram och andra detaljer? Text ?.... 

En liten favorit

Jag bläddrar vidare bland mina semesterbilder och hittar några med en av mina favoritfiskar "Decorated warbonnet". Oftast hittar man dem i skrevor, gamla musselskal eller tomma havstulpaner. De kikar fram lite försynt och man får trixa med blixtarna för att få någorlunda vettigt ljus. I Skandinavien finns en släkting som heter tångsnärta

som är ännu blygare och mindre än den här Nordamerikanska varianten. En dag har vi dock extra tur för en särdeles vackert dekorerad Warbonnet tar sej plötsligt en simtur.

Med 60 mm makro försöker jag få till bilder där man kan se större delen av kroppen. Den är dock förvånansvärt stor och bakgrunden som den helst vill vara på är ganska rörig. Till slut får jag ett par bilder där man kan se delar av fisken kropp och hela den

 pampiga huvuddekorationen. Den här stod på min önskelista inför året resa till Kanada och vi hittade denna charmerande individ precis brevid bryggan utanför dykcentret, på 6 m djup. Ibland finns de vackraste djuren mycket närmare än man tror.

Hälsningar Lena

Bläckfisk i närkamp med havskattål !

Bland de häftigaset upplevelser vi haft under vatten inträffade under en resa till Barkley Sound i British Columbia 2010. En gigantisk bläckfisk försökte krypa in i en håla som var upptagen, där bodde redan en jättelång havskattål. Den påminner om våra havskatter och har en munn full med huggtänder. Den blev inte glad över intrånget och vi fick bevittna hur den med vilda hugg jagade bort den stora bläckfisken. Att jag råkade ha vidvinkel på kameran, och inte makro (som händer oftare) var ett till mirakel under detta dyk. De grumsade till vattnet en del under striden men så här blev det.

Havskattålen vann och kunde dra sej tillbaka in i sin favorithåla. Det är nog det största exemplar vi någonsin sett och den var inte glad...Den lätt stukade bläckfisken retirerade till några stenblock och vi smög efter.

 Jag såg på den en stund och insåg plötsligt att den fått syn på mej och bestämt sej för att kolla in den där dykaren istället. Den kom emot mej och genom sökaren såg jag hur en jättetentakel kom farande genom vattnet. Antagligen var den ca 2 m lång och eftersom den hade sju till bestämde jag mej snabbt för att backa. Den här var på tok för stor för att kramas med.

Ha en bra kväll

Lena 

Huvudfotingar

Cephalopod är grekiska och betyder huvudfoting, det är också det vetenskapliga namnet på bläckfiskar. Längs Kanadas västkust kan man möta en väldigt pampig sådan, den åttaarmade bläckfisken Giant Pacific Octopus. Som alla andra bläckfiskar lever dessa enbart i saltvatten och är köttätare. De blir inte så gamla, maximalt tre till fyra år i British Columbia. På den korta tiden växer de från några hundradels gram till cirka 50 kilo, med en räckvidd på upp till sex meter.

Jag tycker huvudfoting passa rätt bra på just denna individ. Den var inte fullt så här röd när vi hittade den utan färgen ändrades under fotosessionens gång.

Den här bläckisen ändrade färg från nästan vit till orangeröd på bara några sekunder. Den var mycket väl kamouflerad bland de vita anemonerna men väl upptäckt så blev den snabbt röd, arg eller generad?

Det är speciella pigmentceller i huden som gör att det kan ändra färg. Dessutom har den en mängd små muskler i huden som gör att den även kan ändra skinnets struktur. På så sätt blir den en mästare på kamouflage.

Den här riktigt röda som vi hittade under vår senaste resa var lite nyfiken, men också försiktig. Det händer att bläckfiskar, i synnerhet stora exemplar, skickar ut en tentakel för att undersöka en dykare lite närmare.

Den här var lite trevande mot både mej och Fredrik men vågade inte riktigt. Bläckfisken har smaksensorer i sina sugkoppar, så när den skickar ut en tentakel provsmakar den bara lite.

Resultatet blir ungefär så här när en bläckfisk smakar på en kamera (med fisheye) i ett undervattenshus. Inte så bra. Eftersom lyftkraften i varje enskild sugkopp dessutom är imponerande, även hos en ganska liten bläckfisk, gör man bäst i att dra sej tillbaka lite och lirka med sej sin utrustning. Jag har hört att det blir tydliga sugmärken om de "smakar lite" på bar hud.  

Ha en bra kväll

Lena