Hägrar

Åkte till Hjälstaviken riktigt tidigt en morgon och kom fram innan solen hunnit upp. Jag hade också tänkt att om jag hade lite tur skulle  pungmesarna visa sej, som de gjorde för Ing-Marie, men när jag kom hade de inte vaknat än. Det hade däremot hägrarna, både ägretterna och de grå.

När solen började gå upp över trädtopparna ändrades färgpaletten ordentligt. 

Det är höstfärger vid gömslet nu och tonerna blev verkligen varma i det låga ljuset. Ägretterna fiskade småfisk och verkar ha en lite annan taktik än gråhägrarna, för de hugger efter allt och står inte alls stilla lika länge som gråhägern.

Det var ganska långt avstånd till fåglarna men ibland flög det förbi någon lite närmare gömslet.

Det stod en gråhäger helt stilla till vänster om gömslet. Jag tror inte den fångade något så länge den stod där. 

Det fanns inte så  många andra arter att spana på, men ett par snatteränder passerade över det guldgula vattnet. Någon pungmes fick jag dock aldrig se och inte någon skäggmes heller, fast jag hörde dem så de var där någonstans.

Gråghägrar och ägretter kunde samsas någorlunda på fiskeplatserna. Här trodde jag att det kanske skulle bli lite mer uppvisning av flaxande fåglar... 

...men de två grå flög bara runt och sedan försvann de bort.

Det var däremot inte OK när en ägretthäger försökte landa på samma flotte som en gråhäger. Den blev bortmotat omgående.

Här var det faktiskt också en ungmås med och otroligt nog är alla fåglarna skarpa. De visade upp sej på rad.

Gråhägrarna flög närmare gömslet några gånger.

Här hann jag inte zooma ut för den kom på tok för nära.

Sedan vek den av över den mörka delen av vattnet som fortfarande låg i skugga och jag hade inte tid att sitta kvar längre. Det var ju vanlig vardag och jag skulle jobba.

Men i morgon är det fredag, yeah....

Hälsningar Lena

Rovfåglar i människans tjänst

Härom dagen läste jag om Fearnley, en 20 år gammal savannörn som för tillfället jobbade på St Andrews golfbana. Den anrika golfbanan har svåra problem med måsar som samlas vid stora tävlingar för att ta del av alla godsaker som serveras. Han har tre kompisar, Enya, Nailer och Sage som också jobbar på golfbanan nu under de stora tävlingarna. Det enda de behöver göra är att vara närvarande, sittande på armen på en tränare som går runt med dem. Det håller måsarna i schack. Fågeln på bilden känner nog många här igen som en röd glada och den har inget med vare sej golf eller tennisbanor att göra. 

Det här är  samma glada. Den är född och uppvuxen i fångenskap i Skottland. Vi såg den på den stora lantbruksutställningen Royal Highland Show i Edinburgh. I Sverige och de nordiska länderna, utom Danmark, är det förbjudet att hålla rovfåglar i fångenskap sedan 1969. I de flesta andra länder i världen är det tillåtet.  

Att jaga med rovfåglar är en mångtusenårig tradition som Unesco utsåg till ett immateriellt världskulturarv 2012. I dag är den här traditionen särskilt stark i Saudiarabien, länderna kring Persiska viken och i Pakistan. Där är jaktfalken den ultimata statussymbolen. Det finns dock fortfarande nomadfolk i Centralasien t ex delar av Mongoliet och Kina som använder rovfåglar för att skaffa mat. De jagar främst med kungsörnar.

Gladan deltog i en uppvisning där man också informerade om rovfåglar ur många perspektiv. I Skottland finns det en hel del företag som föder upp och använda rovfåglar i människans tjänst t ex för jakt, uppvisningar, filmprojekt etc.  De kan också få jobba på St Andrews golfbana eller på  Wimbeldon som sin egen hök, Rufus, som håller efter duvorna på banorna. Enbart fåglar uppfödda i fångenskap är tillåtna i Storbritannien och alla fåglar bär sändare.  

Efter gladan kom det fram en bengalgam (vitryggad gam). Gamar används inte för jakt. Här var det enbart uppvisning och information om vad som händer med världens gampopulationer (naturens städpatruller). Bengalgam var världens vanligaste rovfågel 1980-talet men har minskat katastrofalt pga av förgiftning.

Diklofenak (och andra liknande substanser) som finns i smärtstillande preparat t ex Voltaren, används också inom veterinärmedicin. Rester av läkemedlen i död boskap förstör njurarna på rovfåglarna, ofta med dödlig utgång. Hannar drabbas dessutom hårdare än honor och 2018 uppskattades populationen till färre än 15 000 individer. Arten kategoriseras sedan 2000 av internationella naturvårdsunionen IUCN som akut hotad. 

Royal Highland Show har ca 200 000 besökare över fyra dagar och rovfåglarna flög två gånger per dag (olika fåglar). Jag tror inte att en särskilt stor andel av dessa besökare kände till vad som händer med världens gamar eller reflekterat över gamarnas betydelse i naturen. Här fick de veta.

Diklofenak är förbjudet i Indien och flera länder i Sydasien, andra preparat har också utvecklats som är mindre skadliga t ex meloxicam, samt att olika åtgärder (åtelmatning, uppfödning etc) har satts in för att rädda gamarna, men det går sakta och det är andra problem som också påverkar processen.

Efter gamen kom uppvisningens största fågel och hade åskådarna inte höjt mobilen för att ta en enda bild tidigare, så gjorde folk det nu. Hur många har sett en friflygande havsörn så här nära förut? Det här var en ung hanne och hans mor visades under det andra tillfället för dagen. 

Mannen i bakgrunden, som skötte informationen på ett både proffsigt och medryckande sätt, kom nu in på aspekter som var mer aktuella i det egna landet och för lantbrukare, specifikt fårbönder. Örnarna har ökat i antal även här, som i Skandinavien, och skyddsjakt har varit på tal för den potentiella fara de anses vara under lamningssäsongen. Men tackorna är vaksamma och örnarna rätt lata. De hade därför många gånger bevittnat hur de landar i en hage med tackor och lamm, för att äta efterbörd eller möjligen ta med sej ett dött lamm som lämnats. 

De hade filmat med flygande örnar precis under lamningen vid ett antal gårdar i Skottland, där lantbrukarna först protesterat när de anlände. När de skulle lämna platsen efter två veckor fick de emellertid veta av fårägarna att det var över förväntan hög överlevnad på lammen i området och att de inte sett skymten av rävar, korpar eller kråkor i hagarna.  Ingen exakt vetenskap men kanske kan den informationen lugna ner motståndet något. Den här bilden är obeskuren och även om brännvidden är 500 mm drog jag efter andan när den kom inflygande.    

Kulturarv, bevarande, sport eller jakt för bättre bemedlade. Man kan ha många åsikter om falkenering, men i det här landet är det tillåtet och föreställningen de bjöd på var mycket mer än bara en visuell show. Många gick helt klart därifrån med betydligt mer ny och bra kunskap om rovfåglar än de hade när de kom, och kanske något lite mindre fördomar om örnar som lammdödare. 

Hälsningar Lena

PS. Jag känner till att vissa fågelorganisationer oroar sej för att förrymda falkhybrider ska blanda sej med vilda populationer och ställa till det i naturen, men det här kändes tillräckligt långt ändå, utan att gå in på det.  

Kantareller, eller...

Lördag och strålande väder. Vi åkte till ett "nytt" kantarellställe som vi kollat in ett par gånger på sensommaren. Ett par goda vänner följde med och vi fick en mysig dag i skogen. Vinden höll myggen i schack och det var lagom varmt. 

Det är viktigt att ha med sej ordentligt med matsäck och fika om man ska vara ute en hel dag. Dessutom hade vi med oss ett släp för vid tidigare besök hade det sett väldigt lovande ut på svampfronten. Nu hade det gått två veckor sedan vårt senaste besök och det hade regnat mer här än hemma (där det är snustorrt i skogen och kantarellerna inte orkar upp).  Vi hade stora förväntningar.

Första vändan i skogen gav en hyfsad utdelning. Efter äggmackor, kaffe och smaskig kaka gav vi oss ut igen. Här skulle plockas kantareller!

Vilken tur att vi hade släpet med oss :-) Den här bilden ska ni nog helst inte förstora...

Hälsningar Lena 

PS. Det var förstås en helt annan anledning till att vi drog en släpvagn med oss ut på skogsvägarna, men den kom ju till användning...

En stor och läskig, eller?

Varje dag spinner hon ett nytt nät i vårt cykelförråd. Hon är inte ensam utan det finns flera individer som varje dag har ett nytt nät på samma ställe som dagen innan (men på betryggande avstånd från denna stora hona). Så här års finns det gott om dem i våra trädgårdar och på husfasader, vanliga korsspindlar (Araneus diadematus). Storleken på vissa individer gör dem lite läskiga, men ju mer jag lär mej om dessa djur desto mer fascinerad blir jag. Tyvärr fäster flera av dem sina nät i våra sopsorteringskärl, vilket gör det svårare att slänga sopor. Eller är det bara jag....?

Ha en fin helg allihopa,

Hälsningar Lena  

Svensk mat, hur mycket producerar vi själva?

Förra vecka hade Bob en blogg som berörde behovet av en fungerande jordbruk för att klara livsmedelsproduktionen. Han skrev bl a "Kan det vara så illa att vi inte är självförsörjande??" Om man jobbar på Sveriges enda lantbruksuniversitet och deltar i utbildning av agronomer, veterinärer, husdjursvetare m fl, är det här något som diskuteras ganska ofta. Framför allt när det gäller produktion av kött, mjölk, ägg och andra animalier, samt det foder som dessa djur ska äta. Vi befinner oss också mitt i skördesäsongen av allt från spannmål till egna tomater. Sammantaget ledde det till att jag kollade upp lite siffror om hur det förhåller sej. 

Först svarade jag Bob att enligt LRF är vår självförsörjningsgrad ca 50% på mat (2022). Den har minskat från ca 75% 1988. Som jämförelse är den ca 80% i Finland. Om man går till Jordbruksverkets hemsida hittar man mer detaljerade uppgifter. Där kallar man det svensk marknadsandel och inte självförsörjningsgrad. Det handlar om hur stor del av den totala förbrukningen som produceras i Sverige. Beträffande fläsk är den 83%, men det är bara ca 2% av antalet grisar i Sverige som har det som grisarna på bilden. 

Svensk marknadsandel på mjölk är 100% och smör 57% (Jordbruksverket). Det kommer från ca 300 000 mjölkkor i landet, varav 2 promille är av den gamla lantrasen fjällko, som kalven på bilden. Enligt branschorganisationen Svensk Mjölk är Sveriges självförsörjningsgrad på mjölkprodukter 70%. Det är för att självförsörjningsgrad snarare beskriver hur importberoende ett land är. Om importberoende ska mätas är det inte enbart importen av livsmedel som ska beaktas, utan även den inhemska produktionens beroende av import av insatsvaror.  För att producera mat idag importerar vi energi, foder, bränsle, gödselmedel, växtskyddsmedel, utsäde och reservdelar. 

Svensk marknadsandel på ägg är 89% och fågelkött 76%. Andelen ekologiska ägg minskar och var 2023 14%. Andelen ekologisk slaktkyckling är bara blygsamma 0,6%. 

Ekologiska värphöns ska ha möjlighet att till utevistelse när vädret tillåter, men någon tupp "i huset" behövs inte. Det behövs inga spermier för att lägga ägg om man inte vill kläcka dem.

Beträffande frukt och grönt finns det siffror på äpplen, gurka och tomater där svensk marknadsandel är 28, 49 respektive 17%. Vi är betydligt bättre på potatis (92%) och lök (80%). Enligt LRF är det frukt och bär som importeras mest av alla livsmedel, följt av fisk och köksväxter (grönsaker får man anta). 

Vitkål fanns inte med i statistiken men det borde vi också vara rätt bra på, jag tror aldrig att jag sett vitkål märkt med något annat än att den är svensk (men jag kan ha fel). 

Det finns många aspekter att ta hänsyn till om man ska reflektera över Bobs fråga, men det är helt klart att vi inte är självförsörjande på mat. Sedan är det en fråga om vilken nivå en eventuell kris måste nå för att vi ska svälta (en fråga Bob också ställde i sin blogg). Det finns ju mjölk, spannmål, potatis och morötter, vilket man absolut kan leva på, bara man kan distribuera maten i landet (och skörda den, mala, förpacka...). 

Kolonilotter, hemmaodlingar och ställen som Ultuna permakultur skulle bli guldgruvor (och antagligen behöva militärt skydd). Vid en riktigt allvarlig kris torde dock behovet av rent vatten bli ett ännu större problem. 

Hälsningar Lena