Fler familjebilder från fågelvärlden

Talgoxparet som bor i holken på vårt garage jobbar hårt från gryning till skymning. En tidig morgon passade jag på att ta några bilder, då det är enda tiden då holken inte är i skugga. Det går så fort när fågeln kommer att den ser ut att flyga rakt in i  holken, men på bilden kan man se att den faktiskt förbereder inflygningen. 

Ibland sätter den sej på taket på holken och spanar en kort stund. Sedan lättar den och flyger in. Det tar 4/20 sekunder.

När jag besökte knölsvanarna vid Råstasjön såg jag förstås en del andra fåglar som fått tillökning. Dessa grågäss verkar dock ha adopterat några extra, eller så har de dagisverksamhet. 

Jag såg också den här fina gåsfamiljen. Grågåsen väste varnande åt människor som kom för nära (dvs gick på gångvägen) och jag tror det är pappa. Mamma är dock inte en grågås utan mest troligt ett hybrid mellan kanadagås och vitkindad gås. Om någon har ett annat förslag dela gärna med er. Kanadagäss hybridiserar med flera andra gåsarter och det vanligaste är med grågås. Det var min favorithybrid som inte längre verkar finnas med oss. Det intressanta med denna bild är att denna hybrid verkar vara fertil. Min favorithybrid var ensam i många år, men hittade till slut en kanadagåshanne och jag såg dem med en unge som de vaktade stenhårt.  Det var första gången jag såg en hybrid med avkomma. Det här är andra gången och de verkar ha lyckats bättre. 

De har passerat den gulligaste ålder men de är ändå rätt fina när de går och plockar grönt bland blommorna.

Här visar mamma vad det är de ska äta, fast jag tror de har ganska gott hum om det när de nått den här storleken.

Undrar hur den här kommer att se ut när den blir stor? Jag ska åka tillbaka och kolla om några veckor. Det är ju troligt att de kommer att klara några när de har sex som är så här pass stora.

Den här sothönan låg fortfarande på sina ägg, men när detta publiceras är det troligt att hon har en kull småttingar att hålla reda på.

Hälsningar Lena

Bråda tider för familjen Knölsvan

Vid Råstasjön har knölsvansparet fått åtta grå dunbollar i år. Här har de precis kommit upp efter en simtur. Om någon räknar ser ni kanske att det bara är sju...

Nummer åtta har åkt snålskjuts på en av föräldrarna, som för övrigt är de snällaste svanar jag någonsin stött på. Jag sitter bara några meter från dem och svanen tar ingen som helst notis om min närvaro. De är väldigt vana vid människor och det verkar dessutom som att svanarna får vara ifred, för de upplever inte folk som ett hot, ens mot ungarna.

Den lilla har tydligen bestämt sej för att sova middag på den trygga och mjuka ryggen på sin förälder.

Men nej, det går inte för sej. Den blir purrad och mjukt med bestämt nedföst på marken till sina syskon. 

Efter en kort stunds putsande, som inte såg ut att göra så mycket skillnad på det blöta dunet, somnar de in en efter en.

En och annan person som promenerar förbi stannar och tar några bilder med telefonen. Inga problem tycker den stolta föräldern, som inte yttrar ett enda väs.

När jag en passerar platsen senare är hela familjen samlad och ute på vattnet. Ungarna måste ju lära sej att äta. Det häckar skrattmåsar på ön bakom svanarna och till vänster kan man skymta en mås. 

Skrattmåsen tycker att svanarna är för nära boet och ger sej ut för att skrämma iväg dem. 

Den attackerar en av de vuxna svanara från luften, men vad bryr sej en svan om något så larvigt som en skrattmås. 

Svanen böjer bara på halsen när måsen gör ett utfall och familjen flyttar sej inte en tum. Här finns det fina vattenväxter så de stannar.

Skrattmåsen försöker igen men det händer inget och den får ge sej. Svanarna är ju inte intresserade av måsens bo. "Life goes on" vid Råstasjön och vi får se hur många av svanungarna som klarar sej. Det har hänt tidigare att de klarat åtta småttingar till flygfärdiga, fullstora svanar.

Hälsningar Lena

Trädgårdstider, det finns redan sånt som går att skörda

Under våren var det bara kallt, kallt, kallt och blött (eller snarare fruset), sedan blev det, som genom ett trollslag, varmt, varmt, varmt och plötsligt skulle en massa plantor ut, gräsmattan pysslas om, sådd av frön, kryddlandet ses över, växthuset fixas, pelargoner omplanteras mm mm. Under två helger har vi nu gjort det mesta, på rekordtid. Idag då vi åt söndagsmiddag i växthuset konstaterade vi att vi var tidiga med vissa plantor, jämfört med tidigare år (det finns förstås en odlingsdagbok). Jag har också skördat en hel en del redan nu. Bilden ovan visar den första dillen som jag sådde i kruka 31 mars. Nu var den så frodig att det var dax att klippa av en del och stoppa i frysen. Jag kapar topparna och resten får växa vidare i krukan. Egen dill till första färskpotatisen vill man ju ha. 

Till vänster frodas en pak choi i en kruka. Pak choi är en asiatisk kålsort som är oerhört god wokad med chili och vitlök, lite sesamolja och gnutta fisksås (för sältan). Den är också dyr att köpa i butik och kanske en av få grönsaker som lönar sej att odla egen. Om man har ett växthus är det oftast inte så mycket i det så här tidigt på säsongen, då kan man ha dessa exklusiva kålsorter i krukor. Efter midsommar är det kört. Då blir det mer hål än kål. Till höger ett par små squashplantor. Här hann vi inte med, men de fick flytta ut ändå. 

Ramslök kan man ha i trädgården och min sambo startade ett ramslöksprojekt förra året. De lökar kan köpte och planterade på de absolut sämsta platserna i vår trädgård har tagit sej över förväntan. Bilden är stackad av fem exponeringar.

Under den höga, taggiga häcken i lerjord blandat med ogräs trivs ramslöken i permanent skugga. Det kommer en hel del små nya plantor som frösått sej från förra årets inplantering. Tanken är att de ska få ta över ogräsen längs denna häck och ge oss en vårskörd av denna delikatess för såväl soppa som pesto. I en liten villaträdgård gäller det att ta tillvara alla möjligheter.

Vitlöken som såddes i höstas artar sej utomordentligt (det som ligger runt om är gräsklipp, bästa gödningen och håller dessutom nere ogräsen). Jag har fyra vitlökar kvar från förra året skörd, nu är vi sålunda nästintill självförsörjande på den fronten :-) Det jag också skördat rejält mycket av är gräslök. Vår tuva är enorm och den är förstås som finast på försommaren. Jag skördade två stora burkar för ett par veckor sedan och det kan man inte ens se nu. Den har knoppar som ska få slå ut i blom för fjärilar och andra insekter gillar det.  

När jag planterade några blomplantor (som jag hittade då vi tog hand om gurkplantorna), dök den är fina gröna insekten upp. En gräshoppa eller möjligen en vårtbitare? Den var 6-7 mm lång men en helt perfekt "mini" av vad den kommer att bli som vuxen. Min erfarenhet av att jobba med syrsor är att de kläcks som nymfer och då har exakt samma utseende som de kommer att få som vuxna (minus vingar och yttre könsorgan). 

Eftersom jag planterat flera nya, små plantor körde vi bevattning en stund på den rabatten och den lilla gröna tycktes trivas när det blev blött. Jag kanske inbillade mej men det såg ut att dricka från dropparna på växtligheten. Jag trodde att den skulle försvinna direkt och gömma sej men det gjorde den inte, kanske var den också i behov av lite vätska. 

En liten spindel fick också en dusch av bevattningen och den tycktes ta det med ro. Den fortsatte att bygga på sitt nät som inte drabbades nämnvärt av att det regnade (artificiellt).

Avslutar med en bild som jag tog den 18/5. Det är vår "inomhusgurka" som står i vardagsrummets stora fönster. När övervintrade blommor flyttar ut i växthuset blir det mycket plats över här och förra året testade vi att ha en minislanggurka som fick växa och ge oss färsk gurka innan de började mogna i växthuset. Redan första veckan i maj skördade våra grannar två fina gurkor när vi var i Texas. Sedan vi kom hem har vi skördat sex gurkor. Den senaste idag till middag. Nu är det nya gurkor på gång och det kommer att finnas minst två till nästa helg. Det här fungerar också utmärkt i en lägenhet. Om jag inte minns fel kan nog N Tomas Meldert intyga det. Sorten heter Piccolino om någon är intresserad.  

Hälsningar Lena

I gryningen, dvs mitt i natten så här års

Om man ska uppleva gryningsljus och soluppgång så här års måste man vara ute före fyra på morgonen. Då får man antigen stiga upp mitt i natten eller göra som Affe och strunta i att gå och lägga sej. Jag valde att stiga upp 3:30 och var ute vid min närmsta sjö i tid. Det såg lovande ut med moln och färger.

Men när solen steg blev det mer och mer blaskigt.  Det fanns förstås inte tillstymmelse till dimma. Fel väderlek för sånt och dagg kan man ju också glömma.

När jag stod på bryggan kände jag mej plötsligt iakttagen...

...bakom mej satt en sädesärla och tittade sej omkring. Den satt kvar t o m när jag la mej ner på bryggan. Det fanns knappt några myggor, men den hittade kanske andra små insekter att äta till frukost.

Jag lämnade sjön och körde vidare på småvägar där det brukar finnas vildsvin, rådjur och ibland även älg. Denna morgon fanns det inga större djur alls och jag styrde därför mot en annan sjö, eller snarare pöl. 

Det här stället upptäckte jag för ca en vecka sedan och här häckar bl a ett sångsvanspar. Det är en privat väg så man får parkera och promenera en bit. Solen hade inte kommit över trädtopparna än men det var nära. 

Man står på en väg och har en pöl på varje sida. Jag såg minst åtta par svarthakedoppingar och tänkte att de kanske skulle uppvisa lite action när det var så många fåglar på så pass liten ytan.

Men det blev bara ett utfall och de har nog klarat av det mesta av revirhävdandet. Nu simmade de mest runt i närheten av de platser de verkar ha mutat in, putsade sej och kuttrade. 

Några som däremot inte hade löst sina problem var sothönsen. Det fanns bara tre, men det verkade vara en för mycket.

De kan verkligen trycka till varandra. 

Den här verkar vara ivrigt påhejad av sin maka (om jag nu tolkar situationen rätt). 

Kampen vänder dock snabbt och nu kliver fru sothöna in och coachar sin kämpe med höga skrän.

Snart är det ombytta roller...

...och här kommer vedergällningen i form av en stor fot rakt i ansiktet.

Nu kan inte fru sothöna hålla sej, utan ger sej in i den tuffa kampen med yviga flaxanden. Vattnet skvätter åt alla håll, tills plötsligt...

" - Jag ger upp!!!"

Har ni någonsin sett en sothöna ge sej? Det gjorde inte denna heller, det var bara en fint. I nästa ögonblick var den uppe igen och kampen fortsatte. Jag hade kunnat visa 50 bilder till innan de till slut stannade upp. Matchen slutade oavgjort och efter att alla rufsat till sina fjädrar simmade paret åt ett håll och den tredje fågeln åt ett annat. Jag åkte hem och hann precis till bilbesiktningen 07:20.

Hälsningar Lena

" The Backyard" i Richardson, Texas

Många amerikanska hus som har en tomt på baksidan har också ett stort högt plank runt den delen av trädgården. Då husen står i rader bildas en gränd kantade av dessa plank, där kör man in med bilen för att sedan köra rakt in i garaget. Här kan man möta ekorrar, kaniner, tvättbjörnar, en och annan råtta (om det inte finns en "ratsnake" som håller koll) och kanske en opossum.

Så här ser det ut hos min syster på deras "backyard". Om man har en lång och varm sommar som i Texas är det inte helt fel att ha pool. Det finns en uteplats till höger som har dubbla fläktar under taket. Om man har semester kan man ju passa på och njuta lite i den här miljön och samtidigt spana på djurlivet. Lägg märke till den lilla svarta pergolan mitt i rabatten. Där hänger en platt behållare med röd ovansida, en kolibrimatare. Den bevakade jag många gånger...

Det fanns ett annat djur som gärna använde pergolan som uppvisningsplats. En bedårande grön anolis som gjorde sej till genom att visa den rosa haklappen så fort den fick en chans. 

Högst upp på pergolan var tydligen ett perfekt ställe för bästa exponering. Grön anolis hör hemma i sydöstra Texas och vi har sett dem även runt jul, då det inte är ovanligt att de tar sej in i huset på vintern. Ibland hittar man dem under robotdammsugaren där det är varmt och mysigt.

Det här kanske en hona eller så är det en hanne som bytt färg. Den klättrade i alla fall runt i rosorna och lät sej inte imponeras av den gröna med haklappen.

Ibland passade ett par gräsänder på att ta ett dopp i poolen. De flög ofta över tomten och spanade om någon var ute. Om man tillfälligt gick in var de strax där och simmade en runda. 

Inne bland buskarna runt poolen prasslade det ibland och oftast var det då en kanin, till hundarnas stora förtret. Den här lilla kaninen är dock fotat i ett buskage strax utanför planket. 

Ekorrarna lever ett hektiskt liv i villaförorten och tar ibland igen sej i träden, när de inte hoppar från hustaken eller springer på planket. 

Det finns förstås en stor gasgrill men sedan en tid tillbaka också en rök på denna "backyard". Här börjar middagen bli färdiga efter många timmar i röken och det är inte konstigt att hunden är intresserad.  

Det serverades varmrökta revbensspjäll med coleslaw denna kväll och det var behagliga 22 grader när vi satt ute och åt. 

Det var ungefär då som "humme" brukade dyka upp dvs så fort man satt sej till bords och lagt undan kameran. Kolibrier är extremt territoriella och kan inte samsas om en automat. Alltså bara en fågel i taget. De kan också landa och ta en slurk sockervatten så snabbt att man inte ens hinner höja kameran. Den här sitter på en utkikspinne högt upp i ett träd och bilden är kraftigt beskuren. Jag fick fortsätta bevaka automaten senare...

När sonen med fru kommer på besök älskar deras två hundar "the backyard". De får förstås inte bada i poolen, men här hände en olycka och matte fick dra upp den blöta unghunden. Det är labradoodles (labrador x storpudel) om någon undrar. 

Vi satt ute hela kvällen och fyra hundar ute är betydligt lättare än inne. Eftersom vi missade den obligatoriska juldagsmiddagen i år serverades kalkon med alla goda tillbehör som "stuffing", broccoligratäng, majs, potatismos, sås och tranbärssylt, som avrundas med varm amerikansk äppelpaj och glass. Det är också den traditionella maten som serveras vid "Thanksgiving" i USA, men det gick lika bra att äta den i maj.

Sista kvällen då vi också satt ute och åt middag, fast det var i varmaste laget, förändrades himlen dramatiskt. Det hade varit en del oväder under tiden vi var där, men mest regn nattetid och inget som direkt påverkat vår semester. Det här blev inte heller mer än en regnskur, men det såg väldigt häftigt ut. 

Jag har inte dragit en massa i spakarna i LR utan himlen så ut så här. Det passerade förvånansvärt snabbt. 

Hur blev det nu med kolibrierna? MÅnga timmar stod jag och spanade på den röda automaten. Här har även anolisen passat på att visa upp sej. De är tydligen inte goda att äta, för kråkorna rör dem inte. En klematis har precis börjat så ut och fungerar då som extra lockbete för de små nektarätande fåglarna. Insåg att det kanske är just blommorna som gör att kolibirer inte kommer så ofta till automaten. Just nu finns det mängder med vilda blommor och då kan de ju förse sej utan att behöva landa i trädgårdar.  

Sista dagen, när allt var packat och vi väntade på att åka till flygplatsen, gick jag ut en stund och då kom den. Plötsligt satt en liten fågel på den röda automaten och den satt stilla.

Det är troligen en "Black-chinned hummingbird" och här sörplar den i sej av sockervattnet. Den hade inte ens bråttom.

Sedan lättade den och backade en bit från mataren innan den blixtrade iväg så snabbt att den var helt omöjlig att följa. Med såväl den röda mataren som den vissna blomman med på bilden är den ju inget praktskott direkt, men jag fick den i alla fall. Sedan åkte vi hem.

Hej så länge,

Lena