Odla tomater på balkong

Min sambo har ofta ett odlingsexperiment varje sommar och i år ville han odla tomater på höjden. Han skapade då en odling längs ena balkongstolpen och snart kan vi plocka tomater från balkongen. Det har tagit lite längre tid än i växthuset, men nu blir de mer och mer vackert röda tomater varje dag. Det bodde blåmesar i holken tidigare i sommar och de verkade trivas med grönsaksplantorna. 

Nyplockade, bara att stoppa i munnen.

Nu är vi inne i en fas där mängden tomater som mognar överskrider vad två personer kan konsumera. Tomaterna ligger i skålar på köksbordet sorterade efter den ordning de ska ätas, den lilla skålen i förgrunden är tomater som ska ätas NU, den blå skålen inom en vecka och de mörkare tomaterna håller betydligt längre. 

Dagens tomatsåsberedning. Övermogna tomater från den gångna veckan och såna som har spruckit när jag plockade dem. Den stora blir dock inte sås, den blir tomatsallad med rödlök och olivolja någon kväll i veckan. Den stora brandywine tomaten kom för övrigt från "balkongodlingen".

De här blir nog tomatsoppa nästa helg...

Lördag kväll och vi dukar i växthuset. Kvällen till ära har jag lagt på en ren vit duk och dekorerat med en röd blomma (pelargon och persilja, man får ta vad som finns). Före middagen serverades en clover club. En vackert röd cocktail på gin, hallonsockerlag och pressad citron. 

Middagen är också röd. 

Vi har också plockat svamp. Det här är ungefär en tredjedel av helgens kantarellskörd. Karljohansvampen från den här turen gav jag till grannen. I bakgrunden skymtar mina "soltorkade tomater" som jag ska lägga på burk med olja. Torkade i ugnen förstås. De vita pappersbitarna är tomatfrön så vi säkert kan odla tomater även nästa år. 

Ny arbetsvecka stundar, nya tomater kommer att mogna och de små kantarellerna vi lämnade i skogen kommer att växa.

Hälsningar Lena

Lunne

Finns det någon fågelart som har ett så charmerande utseende som lunnefåglar? Ett ansikte som en ledsen clown och ett lite tafatt sätt att röra sej "till fots" ger den en oemotståndlig karaktär. Att den dessutom ofta står med fötterna vända lite inåt och den ena foten på den andra bidrar ju också.  

När man kommer iland på Hornøya har man ett stort fågelberg framför sej. Här samsas mängder med lunnefåglar, skarvar, sillgrisslor, tordmular och tretåiga måsar. Den lilla byggnaden är en toalett, för närvarande stängd (så man får hålla igen på kaffet). 

Här kan man skymta några lunnar annars är det nog mest sillgrisslor just här. I bakgrunden ser man Vardø och radarstationen Globus. Den har funnits på Vårberget vid staden sedan 1989 och dess  officiella syfte är att spåra rymdskrot. Mot bakgrund av Vardøs närhet till den militärt viktiga Kolahalvön i Ryssland, och ett påstått direkt samband med USA:s anti-missilförsvarssystem, har denna bas varit föremål för politiska kontroverser, och Ryssland anser att stationen utgör ett hot mot dess nationella säkerhet (Wikipedia).

Lunnarna häckar i jordhålor så den här ligger nog bara och vilar på klippkanten. Bilden är tagen med 24-105 mm och jag står på den enda stig man får gå på. Fåglarna rör sej nära på båda sidor, samt även över våra huvuden. 

Några lunnefåglar får sällskap av en skarv. 

Det blommar fint på hela ön när vi är där. Det är annars populärt att besöka Hornøya i mars och april, när flyttfåglarna anländer för att påbörja häckningen. De fridfulla charmiga lunnefåglarna (hannarna) kan tydligen slåss ordentligt för att erövra den bästa jordhålan till sin familj. 

Som ni ser på denna bild så regnar ner. Det kom aldrig något ösregn men utan heltäckande regnkläder hade vi blivit blöta under de fem timmar vi tillbringade på ön. 

Så här ser de ofta ut när de sitter nära kanten längs bergväggen, lite obeslutsamma. Man undrar ju vad som rör sej i deras huvuden.

" - Ska vi flyga eller?...Nja,...vet inte, det är ju dimma...Flaxa lite, det gillar fotograferna.  "

Lunnefåglarna är mindre är sillgrisslorna och definitivt mindre än skarvarna. De får därför flytta på sej om någon av de större vill ha platsen.

De flaxar intensivt med vingarna när de flyger och det ser ofta rätt vådligt ut när de hoppar från klippkanterna...

... och de tappar mycket i höjd då de flyger ut över vattnet. En tordmule spanar i bakgrunden. 

En del av fåglarna som återvände till sina boplatser hade fisk i näbben, men långt ifrån alla. Man undrar ju om det är ont om fisk?

Så här kan det se ut vid en lunnehåla. Oftast var det mycket mindre och snävare vid öppningen och man kunde inte mer än möjligen skymta en vuxen individ inne i hålan. Vi såg inga ungar och de borde vara så pass stora nu att man kan se dem om de inte medvetet gömmer sej. Jag kan inte tillräckligt om lunnefåglarnas beteende för att veta vad vi borde se vid denna tid på året i Nordnorge.

 Om det å andra sidan är ont om fisk kanske häckningen inte gått bra. En del av fåglarna vi ser är också unga lunnar som återkommer hit och studerar de vuxna fåglarnas bestyr. Lunnefåglarna häckar inte förrän vid ca 5 år ålder, så en avsevärd del av populationen är ungdomar och det kanske är dessa vi ser mest av. De har antagligen inte heller kommit över särskilt bra bohålor, om de ens bryr sej om sådana.

Man får se upp för plötsligt flaxar en lunne förbi i ögonhöjd. Då ser de verkligen ut som tafatta ungdomar som övningsflyger, men flyga det kan de så det här är bara deras sätt att förflytta sej mellan klippor och stenar. 

Det är få bilder som kräver 500 mm brännvidd på denna ö, förutom riktiga närbilder. Ett 70-200 mm hade fungerat utmärkt. 

Lunnefåglarna är oemotståndliga och det blir mycket bilder på dessa fåglar även om ön också inhyser en del andra arter. Vi promenerar längs hela sträckan som är tillåten dvs upp till fyren och tillbaka, så det kommer några andra motiv i ett senare inlägg. 

Hälsningar Lena

Sillgrisslor

Nyligen läste jag att Sveriges äldsta ringmärkta flyttfågel hade hittats. Det var en sillgrissla som blev 49 år gammal som hittades död på Gotland. Den var också den tredje äldsta fågeln i Europa. Sillgrisslorna på bilden ovan är fotograferade på Hornøya utanför Varangerhalvön i Nordnorge. 

Sillgrisslorna är eleganta i sina mörkbruna och vita dräkter. Särskilt iögonfallande är den vita ringen runt ögat och strecket. Alla fåglar har inte denna teckning.  En viss procent, som ökar ju längre norr ut man kommer, har detta mönster och kallas för "ringvia". Platsen jag befinner mej på ligger väldigt långt norrut så det är inte konstigt att mängder med fåglar har detta mönster.

Här ser ni exempel på några som inte har den vita teckningen på huvudet. De är inte heller helt överens om vem som ska sitta på toppen av denna klippa. Notera åskådarna som följer dispyten på håll.

Här är diskussionen i stort sett över och den högra får ge sej.

Den tar en flygtur och hittar snart en annan klippa att slå sej ner på. När sillgrisslorna flyger sticker fötterna ut bakom fågeln hela tiden, inte bara vid start och inför landning. Det kan man se hos en del andra alkor, den familj som sillgrisslan tillhör.

Här en fågel som kommer in för landning och då kanske fötterna kan fungera som broms eller hjälpa till att styra. Den ska landa på en liten klipphylla så det gäller att det blir rätt på första försöket.

En perfekt landning och här var det inte ens packat med kompisar som det är på många andra ställen som vi passerar på vår promenad.

De här två som inte heller är helt överens har en åskådare som avviker något. Det är tordmule, en fågel som också hör till familjen alkor. Tordmule samsas med sillgrisslor, lunnefåglar, skarvar och tretåiga måsar på denna ö. Det finns andra arter också men det är dessa fyra vi ser mest av.

Sillgrisslorna har inget emot att trängas och på en del hyllor är det packat med fåglar. 

Undrar om den här verkligen har kollat med flygledningen om det finns någon ledig plats att landa på? 

Sillgrisslorna häckar här och vi spanar men ser inga ungar. Antagligen har ungarna redan hoppat från boet tillsammans med sin pappa. Det sker när ungarna är mellan 15-30 dagar gamla och fortfarande inte kan flyga. De möter upp i vattnet och hannarna simmar med sina ungar till övervintringsplatsen. Honorna flyger dit senare på säsongen. De fåglar vi ser borde därför vara mest honor och möjligen ungfåglar. De häckar inte första gången förrän vid 4-5 års ålder.

Jag har använt ett 100-500 mm tele till de flesta bilderna, men det är bara närbilderna som är tagna med 500 mm, vilket är ovanligt när man fotograferar fåglar. Man får bara gå på den märkta stigen, men det gäller att se upp för ibland sitter det fåglar även på den t ex skarvungar. Ibland flaxar det förbi något alldeles ovanför huvudet. Regnjacka med huvan uppe visade sej vara ett perfekt plagg, även när det inte regnade.

Hälsningar Lena

Vardø

Vardø är den östligaste tätorten i Norge. Kiberg ligger visserligen längre österut men räknas inte som en tätort med sina 202 invånare, jämfört med Vardøs 1690 (jan 2022). Kyrkan är relativt ny för den gamla brändes ner 1944.

Det händer inte så mycket i staden denna förmiddag. Det här borde vara huvudgatan (tror vi) och klockan är halv tio. Vädret är som ni ser blygrå dimma, ca 10 grader.

Så här kan man färdas med sin fiskeutrustning i dessa trakter. Mer storskaligt fiske har förstås varit och är fortfarande viktigt här. Likaså har det förekommit livlig gränshandel med Ryssland under 1800-talet, som kallades pomorhandeln. 

 Vi passerar pomormuséet och denna staty som vittnar om fiskets betydelse. 

Muséet hyser också en koloni tretåiga måsar. Det är ännu inte öppet så vi passerar och fortsätter ner mot hamnen. 

Det här är hamnen med de mindre båtarna. Det finns också en större hamn som man passerar innan man åker över till ön. Om man förstorar kan man se texten på den röda, något slitna, byggnaden precis bakom stolpen "Make The North Great Again".

Vi ska ut med båt, dock inte denna rib utan en lite större båt som har hytt. Resan är visserligen inte så lång, ca 10 minuter, men regnet hänger i luften. 

Vi hittar denna skylt utanför turistinformationen som sammanfattar Vardøs historia. Det har bott folk här sedan 800-talet. Här har man också omnämnt de omfattande häxbränningarna på 1600-talet och Pomorhandeln från 1700 till 1917 mm. Den sista noteringen är den som vi har kommit att förundras över mest, den 2,8 km långa tunneln ut till ön som blev klar 1983. Hur kan en så liten tätort som det faktiskt är numera ha en undervattenstunnel? Frågan är om militärbasen och radarstationen Globus, som upptar halva ön, kan ha med det att göra? Men det har vi inte lyckats ta reda på. 

Vi ska ut till denna ö, som ligger ca 10 minuter med båt från Vardø. I normala fall ser man förstås ön men just denna dag är det bara grått när vi spanar ut över vattnet. Men vi är klädda för en heldag i blöt dimma (med inslag av regn) och dessa bilder kommer i ett senare inlägg.

Hälsningar Lena

Kantarellmacka XL

Är det så här man gör en kantarellmacka? En skiva gott bröd, en kantarell och lite färsk persilja (ett tips från Ing-Marie). Smör och salt behöver man ju också men basingredienserna är väl ändå svampen och brödet? Just den här svampen vägde 156 g, hade en diameter på 15 cm och är antagligen den största kantarell jag någonsin plockat.

Korgen full med gula kantareller vägde 3 660 g och korgen tom inte mer än 180 g. En helt fantastiskt tur i svampskogen alltså. Korgen blev besvärande tung att bära mot slutet av promenaden. Det händer inte särskilt ofta... 

Det var några svampar som stack ut väldigt mycket och de tre största kantarellerna vägde tillsammans 312 g. Gigantiska godsaker.

Här är hela skörden från lördagens tur till mina kantarellställen. När jag rensat och kokat bort vattnet blev det drygat 1,8 kg kantareller att stoppa i frysen Jag hittade dock bara två karljohansvampar. De var helt perfekta men jag har förstått att det finns mer att plocka även av den sorten. Det får  vi ta på nästa tur.

Hälsningar Lena