En glimt från Saltströmmen

Just nu är vi i Saltströmmen utanför Bodö i Norge och ca 14:30 idag såg det ut så här i strömmen under bron. Saltströmmen är världens starkaste tidvattensström och allt strömmande vatten ger fantastiska förutsättningar för livet under ytan. Alltså vill man dyka i där.

Men vi måste vänta på att det ska bli så lite ström som möjligt och passa på precis när den stannar och vänder. Idag hoppade vi i vattnet 18:40 för dagens andra dyk. Vi startar och avslutar dessutom alla dyk på skyddade ställen (som bilden ovan) samt har en kunnig guide. 

Den här stora havskatten mötte vi på detta dyk samt en hel del andra intressanta djur. Det kommer mer om det när vi är hemma igen.

Hej så länge,

Lena

Mobilitetshubb eller biologisk mångfald, välj själv.

Den här lilla gräsbevuxna kullen finns i mitt närområde. Den är ca 100 m lång och 40 m bred där den är som bredast. Cykelbanor och promenadvägar på alla sidor. Det här ska bli en mobilitetshubb, vilket egentligen är en asfalterad yta med vissa kommunikationsmöjligheter,.... cykelställ i alla fall... Knivsta kommun har tagit till sej det uttrycket som etablerades som ett nytt ord 2021. Det gäller att hänga med i det nya språket.   

Jag gjorde en liten inventering med 100 mm makro på kameran. Vad kan det finnas på en så pass liten yta som blommar just nu ? Tja, kolla själva, här är nio arter.

Å här kommer nio till...

Ytterligare nio...

samt dessa tre...

och tre till men här sitter det också insekter på de två första. Totalt fick jag i alla fall ihop 33 arter som blommade just nu. Maskrosorna och gullvivorna hade blommat ut så det kom inte med i räkningen. Jag började också titta på insekterna och fotade det jag kunde se. På gråbon ovan sitter en det bladlöss. Jag hittade andra sorters bladlöss och myror på tistlarna.

Det roligaste var kanske när jag hittade dessa sexfläckiga bastarsvärmare. Först var det bara ett par som parade sej, sen insåg jag att det satt många individer på blommorna runtomkring. Jag har aldrig sett en bastardsvärmare i Knivsta förut!

Här är några fler små djur som blev fotade i samma sväng. När jag var mitt uppe i mitt dokumenterande kom ett par äldre damer förbi med sina hundar och undrade vad jag gjorde. Det visade sej att den ena var pensionerad biolog och väl insatt i vad som pågår i min kommun just nu. Hon tyckte att jag skulle rapportera mina fynd till kommunekologen och det ska jag göra när jag lagt ut denna blogg. Sedan drar vi till Norge en sväng, om vi bara får ut vår bil från verkstaden...

Hälsningar Lena

Svartvitt under ytan - fungerar det?

Sista dykdagen under midsommarhelgen drog det förbi ett rejält regnväder under första dyket dvs vi som dök märkte inte något alls. Vår skeppare fick dra på regnkläderna och vittnade om både åska och ösregn. Det fortsatte regna lite på lunchen så vi dukade upp mat och sockerkakor under tak ombord på den större båten.

När vi dök hade också vår skeppare lagat dörrlåset på toaletten så man skulle kunna låsa om sej då man var därinne. Han hade gjort det så bra att det första som hände var att det gick i baklås. Ingen var därinne men det var flera som ville in...Hur många dykare behövs det för att skruva av toadörren kan man fråga sej?

Så där, nu var det i alla fall öppet. Låset fixades igen och dörren skruvades tillbaka. Bäst att inte låsa in sej. Det pratades om en hasp som ett alternativ.

Vi fick i alla fall mat och så här kan det se ut om man väljer att inte ta av sej sin torrdräkt (för att det regnar) och har en variant med fasta handskar som sitter fast i dräkten, tumvantar i detta fall. Det är en finsk dräkt i tjock gummi där också huvan sitter fast. Äta med tjocka tumvantar...det var inte så lätt även om han hade en liten sked att sleva in maten med.

Regnet lättade en aning och han fick ge sej och öppna dräkten. 

Så till frågan. Svartvitt under ytan, fungerar det? Jag testar några makromotiv först. Dessa små sjöpungar ser inte så värst mycket ut i färg kan jag intyga. Bilden är då mest brun som bakgrunden. Sjöpungarna är genomskinliga.

En sjöhare. Ni har sett en liknande bild. Brunfläckig på mörkbrun botten blir så här.

En liten anemon.

En liten blå brännmanet tagen med 60 mm makro. Bakgrunden var grön på färgbilden och manetens klockan blå.

Röd brännmanet med en liten vitling som söker skydd i de brännande trådarna. Fisken är i stort sett genomskinlig. De är väldigt snabba annars hade jag försökt komma närmare. 

Med vidvinkel så bjuder jag på några öronmaneter i sol. De kändes som det mest givna motivet att göra i svartvitt. 

Ibland kommer man lite för nära, men närgränsen på objektivet är bara 14 cm så det finns möjligheter att det kan bli skarpt ändå.

En blå brännmanet kan kanske också fungera. Bakgrunden var grön på denna bild och jag har gjort den avsevärt mörkare. Det fungerar inte i färg.

Avslutar med en öronmanet igen. Jag har haft en gädda i svartvitt med i Fotosidan masters som knep första plasten den gången så ibland fungerar det i alla fall. Tyck gärna till om dessa.  

Om ni vill se någon som verkligen kunde föreviga undervattensvärlden i svart vitt så kolla in Ernie Brooks t ex på länken nedan:

https://www.divephotoguide.com/underwater-photography-special-features/article/memoriam-tribute-ernie-brooks/ 

Hälsningar Lena, som nu har semester

En glimt av makrolivet

På midsommardagen gav vi oss av ut till Väderöarna igen. Vädret var strålande.

Jag kan ju inte byta objektiv när jag dyker annat än på lunchen, men oftast öppnar man inte kamerahuset under en dykdag. Alltså väljer jag på morgonen och jag hade vidvinkel på midsommarafton så det blev makro denna dag. Nio gånger av tio blir det då Canon 60 mm makro. Med den på min Canon7dmkII kan jag lätt fota t ex sjöharar som är ca 3-5 cm. 

Här är det två, eller kanske tre, som antagligen håller på att göra mer sjöharar. De är hermafroditer och byter sperma med varandra. 

Om det plötsligt kommer en vacker blåstråle simmande går det också att få till med 60 mm makro. Blixtarna klarar precis att lysa upp motivet på det avståndet som krävs för en halvstor fisk som denna. Med 100 mm makro hade det här bara blivit ett porträtt om jag ens fixat att få skärpan på rätt ställe (dvs ögat). Den här fisken simmade bakom stenen till höger och försvann lika fort som den dök upp.

Men de brukar vara nyfikna så jag stannade upp och väntade. Strax kom den uppsmygande bakom stenen och kikade på mej. Då blev den förevigad igen. Kolla in de små vassa tänderna i munnen. Blågyltan är också en art som kan byta kön. Den största honan i ett "harem" blir en hanne om hannen som vaktar dem försvinner. 

En fisk som verkligen har en kaxig uppsättning huggtänder är de små röda stensnultrorna. De är inte särskilt skygga heller och ställer ofta upp på bild, eller simmar in i bilden när man försöker fota något annat. 

Jag hittade också en liten vacker plattfisk. Jag har inte en aning om vad det är för plattfiskarna är svåra att skilja åt. Den här var nog inte mer än ca 5 cm lång och trodde helt säkert att den inte syntes mot underlaget. 

Efter första dyket lägger vi till vid en brygga och skeppare Anders delar ut varma matlådor med thaimat som lagades till tidigt under morgontimmarna. Nu slappar vi minst ett par timmar i solen.

Under pausen måsta man också byta flaskor om man inte har så stora att de räcker till två dyk. Ett stort dubbelpaket är bekvämt ur den synvinkeln, men de är så hiskeligt tunga att hantera på land så vi har mindre flaskor numera och byter mellan dyken. 

När det börjar närma sej avfärd mot nästa dykplats måste man byta om till torrdräkten igen och då kan det bli väldigt varmt sommartid. Men man kan kyla av sej en stund innan vi kastar loss om man är snabb att få på sej allt och dra igen dragkedjan. Det var bara 17 grader i ytvattnet så det svalkade faktiskt.

Eftersom det var makro som gällde så spanade jag efter små saker t ex nakensnäckor, små färggranna djur som kan vara svåra att upptäcka. Den här är nog bara ca en cm lång.

Den här praktfulla toppkamnudingen är betydligt större, ca tre till fyra cm. Fredrik hittade den och där blev jag kvar en stund. Nakensnäckor sitter ofta på sin mat och det är för det mesta inte så lämpligt som bakgrund.

Det gäller att hitta den bästa vinkeln både för snäckan och för att, om möjligt, få till en lugnare bakgrund. Det här är samma individ från sidan.

Ibland är det kört med bakgrunden, som med den här purpurborstnudingen som satt på en vägg. Den gick inte att fota från sidan. Men den sticker i alla fall ut i sina läckra färger.

Den här linjeborstnudingen satt inte heller så bra till men den får vara med ändå. 

Det här är en pytteliten långstjärtsnuding och det är svårt att få till skärpan på den för den sitter på växtlighet som rör sej sakta fram och tillbaka. Ungefär som att fota makro på land när det blåser, fast här gick det lite långsammare. Den långa stjärten syns inte på bilden (den är inte märkvärdigt lång heller).

Avslutar med ett makromotiv som egentligen kräver supermakro eller en Raynoxlins, men då blir man så oerhört begränsad i motivval så det är sällan jag använder det. Det lilla prickiga djuren i mitten kan vara en nakensnäcka men jag är osäker. Det är de långsmala typerna med antenner jag var ute efter att fota. De kallas spökräkor och det är mest en chansning att fota dem. De svajar naturligtvis också och underlaget de sitter på är inte heller stilla. Ibland blir det en och annan som svajar in i fokus. 

Hej så länge,

Lena