H A V S Ö R N

När man varit tre dagar hos Ole Martin i Flatanger blir det väldigt många möten med havsörn och alldeles väldigt många bilder. Hur många jag hade innan grovsortering och gallring vet jag inte men de senaste dagarna har jag sorterat bort ytterligare ca 1o00 bilder. Mapparna från dessa dagar innehåller ju även en del annat men det är säkert mer än 1500 bilder kvar på just havsörn. Hur ska jag visa dem kanske ni undrar?  

Jag ska förstås inte visa alla men hur ska man välja? Vi bestämde oss för att alla skulle välja ut fem bilder var sista kvällen vi var i Flatanger och titta på tillsammans. Mitt första val var den ovan. Vi hade ofta mulet väder och då kan man få bilder med i stort sett vit bakgrund. Insåg att jag faktiskt gillade det och därför börjar jag med att visa en kollektion med just det. Kolla in vingpennorna!

Jag valde ut 20 bilder med läckra poser och sedan tog jag bort tio. Alltså ett inlägg med 10 bilder, rätt sansat tycker jag.

Bilderna är medvetet överexponerade annars skulle man inte se alla detaljer i fjäderdräkten och örnen skulle mest vara svart mot en blygrå himmel. 

Gemensamt för många av de bilder jag fastnade för är att örnarna verkligen visar upp sina vingpennor. Vingarna är enorma och det blev otaliga bilder då en liten snutt av den ena eller ibland båda vingarna var klippta. 

När örnen plötslig vred sej i luften och intog den här posen på väg ner var det ofta kört. Att vrida kameran till stående format var inte en lösning, det gick helt enkelt för fort. Det var dessutom mycket svårare att följa fågeln med kameran på det sättet. 

Lite mera hopdragen pose var det förstås lättare. 

Ibland blev det ju också lite tajt i kanterna. Jag använde 100-400 mm zoom och zoomade ibland ut för jag insåg att örnen skulle komma för nära. Men oftast är det 400 mm och man fick väldigt många chanser. 

Det var inte alltid fisk i klorna då de var på väg upp, men om de bommat maten visste man ju att de skulle komma tillbaka. 

Vingpennorna är magiskt vackra tycker jag. 

Hej så länge,

Lena

Saltströmmen II - från det stora till det lilla

En kväll efter avslutade dyk och middag i vår stuga på campingen gick vi upp på bron över Saltströmmen för att titta på utsikten. Lite moln gav viss krydda till motivet.

Det här vill man sannerligen inte dyka i men tack vare strömmen finns det fantastiskt mycket vackert liv att se, och om man dyker på rätt ställe vid rätt tidpunkt kan man få ett smakprov på det. 

Utsikten från bron var inte så tokig heller...

...och jag måste ju testa ett stående motiv också. Tyvärr brändes himlen ut, mina kunskaper i landskapsfotografering är begränsade.

Man kunde även ta bilder rakt ner från bron och då fick man en "drönareffekt". Här står det folk och hoppas på napp. Vi hoppas bara att de får med sej all fiskeutrustning därifrån och inte lämnar alltför många drag i vattnet. 

Vädret var strålande de dagar vi var i Saltströmmen och nästan lite väl varmt när man skulle byta om till tjocka underställ och torrdräkter. Men vattentemperaturen var bara 8-9 grader när man kom ner en bit under ytan och då kyldes man av rätt snabbt. Fin utsikt att ha på jobbet om man är dykguide/ägare på detta ställe.

Jag har visat lite större motiv i ett tidigare inlägg och nu blir det mer av de små djuren och detaljerna. De här nakensnäckorna är dock inte så små. Faktum är att de är stora för att vara nakensnäckor, ca 20 cm. Det är tre individer av klyvfransläpp, vilket är lite svårt att se kanske. De lägger äggspiraler som är rosa och det kan man se till vänster i bild. De lever av att äta "död mans hand" som är orange och då blir de vackert orangefärgade (fast färgen kan variera). De buskiga utskotten längs kanterna är gälar.  

Här sitter en ensam klyvfransläpp vid en vacker röd havsros (anemon). Så här stora nakensnäckor har vi aldrig sett i skandinaviska vatten förut.

Det vanligaste är att nakensnäckor är små och ganska svåra att hitta. Här är några vackra exempel.

Ibland är de verkligen pyttesmå som till höger ovan. De äter ofta hydroider och om man lär sej lite vad de gillar att äta, ökar chanserna att man ska hitta dem. Till vänster finns ingen nakensnäcka men den var fin ändå mot de röda bladen tyckte jag.

Andra små roliga djur man kan hitta är eremitkräftor. Det finns olika arter men jag har inte alls koll på dessa. 

Ibland är de väldigt små men att den till vänster sitter på en större eremit är nog mest en slump. På det här stället kryllade botten av eremitkräftor i olika storlekar.

Havsrosorna är anemoner i olika röda, gula och orangefärgade toner. Ibland med inslag av lila och vitt. Helt oemotståndliga. 

Ibland får man med något annat litet djur på köpet och på båda av dessa bilder finns det små krabbor. Den till vänster är lättast att se men långt ner till höger på den högra bilden finns också en liten röd krabba (dock inte helt skarp). Det finns ju också musslor, död man hand och en del annat med på bilderna som faktiskt är djur, men som vid första anblicken kan se ut som växter.

Den här bilden formligen kryllar av djur. De fina små plymerna är gälar hos ringmaskar/havsborstmaskar. De långa ludna armarna är någon typ av ormstjärna. Man kan också se olika sjöpungar. Det här är en ganska slumpmässigt tagen bild vilket jag gör ibland för att visa på de "små miljöerna" man ser när man dyker. 

Här är två exempel på de små miljöerna man kan se på skaften på de stora tarebladen. Musslor blandat med en massa annat smått som jag inte kan sätta namn på. 

Ibland hittar man plötsligt ett större djur då man simmar runt och lyser i skrevor och mellan stenar. Den här bläckfisken var en total överraskning för våra guider som också äger dykcentret. Fredric har sett endast en bläckfisk vid ett tidigare tillfälle under alla år han varit här och guidat dyk. Den här hittade ett annat svenskt par som dök samtidigt med oss med vi hade olika guide (för vi dök lite olika och hade olika stora luftförråd). Vi råkade vara så nära att Fredric (guide) kunde visa oss var den låg och vilade. De har inte sett den igen efter denna dag så det var nog bara ett tillfälligt besök.

Det finns också pyttesmå djur som är en utmaning för fotografen. Till vänster ett litet leddjur som kallas amphipod, det finns många olika arter men de har bara latinska namn. Till höger ett par spökräkor som, även om de är stora för att vara spökräkor, är en utmaning att sätta fokus på de de vickar fram och tillbaka på växterna de sitter på (som ju också rör sej). 

Det var ett axplock från stort till smått i Saltströmmen. 

hälsningar Lena

Den norska älgstammen

Efter ett dyk och en god lunch är det väldigt lätt att bara luta sej mot kudden en stund och vila men vädret var strålande och jag tog en promenad runt campingen i Saltströmmen. Jag tog inte ens med mej kameran...jag kom ungefär 500 m innan jag såg den första älgen. OJ! Jag småsprang tillbaka till stugan och hämtade kameran men nej, den var förstås borta.

Men några timmar senare, efter vårt andra dyk gick jag samma väg igen och då såg jag plötsligt öronen på ett stort djur.

Solen låg lågt och i det varma ljuset kunde jag skymta två älgar. Wow, så kul. Det var bara ca 500 m från vår stuga på campingen och det fanns såväl villor som ett par gårdar väldigt nära. Jag mötte en pappa med sin son på en trehjuling och han sa att det var "älgungdomarna" som brukade hänga här.

Nästa dag efter första dyket gick jag ut igen längs samma väg och då skymtade jag flera bruna ryggar i den höga växtligheten. 

Det var sex unga älgar som betade i godan ro av blommor och grönt som växte på en vall i närheten av både bostadshus och uthus.

Jag fick aldrig alla sex på bild samtidigt för de spred ut sej men tre tittade i alla fall upp samtidigt. Jag kunde fota och spana på älgarna så länge jag ville. De hade inte bråttom och även om de nog visste att jag stod där var det inte särskilt oroade av det.  

Vi var iväg och gjorde vårt andra dyk för dagen och på vägen därifrån fick vi syn på dessa två som gick precis vid landsvägen mot Bodö. De är fortfarande väldigt nära vår stuga på campingen men nu vid en huvudled och det gjorde förstås att bilarna stannade. Dessa är fotade från bilen.

De trampade runt och verkade inte veta riktigt var de skulle gå...lite utanför sin komfortzon var de nog.

Den här passar i alla fall på att ta en tugga älggräs i farten.

Vi var helt överväldigade av älgmötena så här långt även om det var uppenbart att detta var ett gäng unga djur som höll till i utkanten av Saltströmmen. 

Väl framme i Flatanger såg vi en älg på avstånd en dag då det regnade och vi körde runt längs de små vägarna och spanade. Sambon åkte hem och jag stannade kvar hos Ole Martin för att fota örnar. En eftermiddag föreslog han dock att vi skulle åka på älgsafari (det var ju ljust hur länge som helst) och efter bara 20 minuter hittade han dessa två.

De två pampiga älgtjurarna hade rört sej i närområdet och det visste ju Ole Martin. Dessa två herrar skulle sparas i kommande jakt och få bli pappa till nya småälgar.

Vi kunde t o m kliva ur bilarna och fota älgarna utan att de brydde sej särskilt mycket om oss. Den norska älgstammen verkar vara i prima form och visade upp sej på bästa sätt denna sommar. Så här nära har jag aldrig kommit älgar och så här många har jag aldrig sett i Sverige.  

Wow, vilken bonusupplevelse detta var!

Hej så länge,

Lena

Saltströmmen del I

Saltströmmen (no. Saltstraumen) är världens starkaste tidvattenström och flyter mellan öarna Knaplundøya och Straumøya cirka 30 km söder om Bodö i Nord-Norge. Den förbinder Ytre Saltenfjord med Skjerstadfjorden. Strömmen, som är 3 km lång, uppstår när tidvatten förflyttas mellan de båda fjordarna. På det smalaste stället är strömmen bara 150 m bred vilket ger en maximal hastighet är omkring 22 knop (40 km/h). Vid nipflod passerar under cirka sex timmar 372 miljoner kubikmeter vatten genom den 31 meter djupa passagen. Höjdskillnaden på havsytan mellan in- och utsidan av det smala sundet kan då vara så mycket som 1 meter (Wikipedia)

Här är dykcentret Nord & Ne som ägs och drivs av Fredric och Borghild. Vi träffade Fredric redan 2010 då vi var på besök första gången, men då fanns inte ett välorganiserat dykcenter som nu. Vi gjorde flera dyk utanför dykcentret i vattnet som man kan se från denna bild. Strömmen kunde vara mycket nyckfull här och det blev helt olika dyk beroende på om vattnet var på väg "in eller ut". 

Fredric gör sej klar att gå i med en dykare. Plastflaskan som hänger på hans utrustning är till för att plocka "bortkastade" drag. Det är väldigt många som fiskar i strömmen och dagligen plockar de upp drag med krokar som blivit kvar i vattnet. 

När man kommer ner i det gröna vattnet är väggarna täckta med färggranna anemoner, död mans hand, hydroider, sjögurkor mm.

Saltströmmen har av National Geographic blivit utsedd till en av världens bästa platser för sportdykning. Orsaken till detta är förstås den otroliga artrikedom som finns i strömmen. Men det är inte en dykplats för nybörjare och guide är förstås nödvändigt för att få fina dyk och ffa för säkerheten.

En del av denna färgprakt finns också på vår västkust t ex vid Väderöarna där det finns gott om "död mans hand" och en hel del havsnejlikor, men här är det mer av allt och skarpare färger, speciellt de sprakande röda och randiga anemonerna.

De här anemonerna fanns det väldigt gott om och de fanns i alla möjliga röda, orange och gula toner. 

Här sitter det några sjögurkor i mitten, bland sjöpungar, svampar, koraller och en sjöstjärna. 

Det finns också gott om fisk t ex torsk, som på denna bild. Vi såg också fina sillstim men sikten var inte tillräckligt bra för att jag skulle kunna fånga dem på bild. Torskarna kunde ha rätt olika färg, en del var nästan röda och jag vet inte varför. 

Torskarna kunde man komma nära ibland och den här är fotad med 60 mm makro. Vi såg även hälleflundra och några andra plattfiskar, men just hälleflundrorna lyckades simma iväg innan jag fick någon bild som jag var nöjd med.

Som jag redan visat fanns det havskatt i Saltströmmen. När vi var där 2010 såg vi bara någon enstaka, men nu såg vi havskatter på varje dyk ofta flera stycken. Man får inte ta upp fisk/jaga när man dyker med Nord & Ne och det har helt klart gett resultat. Havskatterna verkade stortrivas och de hade för det mesta inget emot att bli fotograferade.

En vuxen havskatt är blåaktig i färgen men unga individer är bruna. Unga havskatter gömmer sej för det mesta i skrevor och backar in djupare om man lyser på dem. Den här var dock ute och simmade. 

Den kom till och med simmande mot mej och här passerar den förbi mej på sidan. 

Jag flyttade ner en bit och fick ta ett porträtt. Sedan fick den vara och fortsätta med sina bestyr på botten. Den var nog ute och letade efter något ätbart. Den här är betydligt mindre än man kanske upplever den.

Det här är kanske Saltströmmens mest fotograferade havskatt. En stor och antagligen rätt gammal individ som var kung på sin hylla. Den rörde inte en fena när jag kröp nära och tog några bilder. Jag har fotat den med 14 mm fish-eye så jag är väldigt nära.  

På lite grundare vatten stöter man på stora tareblad med grova skaft. På skaften bor det en hel koloni med djur som t ex musslor, hydroider och annat smått. Dessa samlingar har jag förstås också fotat med makro och det kommer i nästa inlägg.

Miljön på den stora bladen var fascinerande och jag blev ofta kvar länge inne bland de grova skaften.

Här har jag bara vänt kameran uppåt under ett skaft och tryckt av. Ibland fungerar det alldeles utmärkt när man har vidvinkel på kameran.

Så här avslutade vi ett antal dyk innan vi simmade upp mot ytan eller in under den stora bryggan om vi var vid dykcentret. 

Här är en kollektion av "bortkastade" drag, krokar och linor som de plockat upp bara i år. På bilderna (som inte syns ordentligt) är det döda fiskar och sjöfåglar som fastnat i  dragen eller linorna och drunknat. Saltströmmen är som sagt mycket populärt ställe att fiska vid och det finns en stor fiskecamp. Dessutom står folk längs kanterna och provar lyckan. Det här lämnar de tyvärr kvar efter sej. 

Hej så länge,

Lena

Två veckor i Norge

Nu är jag hemma igen efter två fantastiska veckor i Norge. Som ni kanske sett i ett tidigare kort inlägg var vi inledningsvis vid Saltströmmen och dök. Där blev det också fina möten med andra djur som t ex älgar. Vi körde sedan vidare söderut längs Norges kust, testade Helgelandstrappan i Mosjoen och avslutade i Flatanger. Sambon fortsatte hemåt men jag hade bokat tre dagar hos Ole Martin Dahle, en man som är närmast legendarisk för alla som vill fota örnar. Han levererade och betydligt mer än bara örn. Det kommer så småningom...

Så här såg det ut när vi började hemma på gatan den 7 juli. Vi var fyra timmar försenade för bilen hade stått på verkstaden två veckor längre än planerat. Den hade genomgått en motorrenovering (försäkringsärende) som blev större än de planerat för och sambon fick ut bilen strax efter 11 samma dag som vi skulle ge oss av. Vid tolvtiden var ändå allt inpackat och vi gav oss iväg mot Arjeplog som var första etappen, 851 km och ca 10 timmar enligt Google. Lite lättsamt kom frågan på tal " tänk om de glömt en skruv eller två,..." men bilen gick som vanligt när vi kom ut på E4.

Vi rullade på i bra fart till strax utanför Söderhamn, då tappade bilen all ork och följande meddelande dök upp samt en bild på en sköldpadda. Jag lyckades få kontakt med en bilmekaniker i Söderhamn som sa att de visserligen hade mycket att göra, men att han i alla fall kunde ta en titt på vår bil och avläsa vad meddelandet kunde innebära. 

Alltså blev det kaffe på Bilbolaget i Söderhamn. Vi kollade också snabbt med Hertz (och vårt försäkringsbolag) att de hade en tillräckligt stor bil hemma som vi kunde ha så länge som vi behövde den. Med dykutrustning för två personer och fyra dubbelflaskpaket, förutom normal packning och fotoutrustning, krävs en rejäl kombi med möjlighet att surra fast delar av packningen. Det fanns en Volvo S90 som nog skulle räcka till.

Men, efter ca 20 minuter kom vår bil tillbaka efter en provtur och vi fick nycklarna i handen. Man hade glömt att dra åt en slangklämma och när det var åtgärdat fungerade motorn som den skulle igen. De tog inte ens betalt för jobbet. Toppen! Vi behövde inte lasta om!

Då kunde vi ge oss iväg igen och nu gick resan utan vidare problem (utom en däcktrycksvarning med påföljande kontroll). Ju längre norrut vi kom desto mer blommor dök  upp som för länge sedan blommat ut hemma.

Strax före midnatt rullade vi in mot Arjeplog, där det tyvärr var mulet, men solen skymtade lite mellan molnen och den här fina renen traskade längs vägen.

Dagen efter hade vi bara några timmar att köra så vi passade på att se oss omkring i Arjeplog. Vi började med en tur på Vaukaleden som till stor del består av spång över strömmande vatten eller myrmark i skogen. Solen tittade fram ibland och det var nästan helt myggfritt. Spången var så fin att det hade gått att ta sej fram med rullstol eller barnvagn längs hela sträckan. Mycket snyggt gjort!

Vattnet strömmade fint men vi insåg när vi gick där att det brukar nog vara betydligt mer vatten tidigare på säsongen.

Det blommade fint på vissa platser längs leden t ex fanns det otroliga mängder linnea i de delar som gick genom skogsterräng. Den stora blå liljan stod i vass och vatten. Jag kan inte reda ut vad det är för blå svärdslilja/dansk iris ska bara finnas på enstaka lokaler i södra Sverige. Den mörkröda blomman tar jag också gärna emot information om. De flesta sländor vi såg var vackert gröna.

Efter en stärkande tur på ca 3 km i vacker natur hade vi också planerat att besöka Arjeplogs silvermuseum.

Det var mycket fint gjort och grunden till detta museum lades av Einar Wallquist som under 40 år var verksam som provinsialläkare i socknen. Han har återskapat miljöer från 1930-talets småbrukare samt jakten och fisket som varit mycket betydelsefullt i området. Jag fastnade för det gamla "kylskåpet" ovan men det fann smycket intressant att se och mängder med gamla bilder. 

I källarplanet finns det som ger museet dess namn. Samernas silver visas i Silversalens blå valv och här visas även delar av de släktkrönikor som silverföremålen beskriver. Det går inte att göra silvret rättvisa med foton genom glasmontrar, men jag visar två bilder i alla fall.  Dessutom visades ett mycket fint bildspel om Arjeplog som vävde samman historia och nutid under alla fyra årstiderna. Ett mycket sevärt museum om ni har vägarna förbi.

Vi fortsatte sedan vår resa längs väg 95 mot Norge och åt en väldigt sen lunch vid polcirkeln. 

Vägen gick över fjällen och även om vädret inte var det bästa så var det en vacker tur mot Saltströmmen, som var slutdestination den dagen.

Hej så länge,

Lena