Gråhäger i snö

För att få ordning på jetlag och en uppfriskande promenad åkte jag till Råstasjön i söndags. Då låg snön fortfarande kvar. Johnny var där dagen innan och visade fina bilder på gråhägrarna, så jag sparade mina en vecka för att det inte skulle bli så tjatigt. De eleganta fåglarna var på plats, ca 30 stycken. 

Några satt i träden och när de tittar ner på en förstår man att ögonens placering gör att de kan flyga med näbben horisontellt och ändå se bra nedåt.

Vuxna hägrar är pampiga och jag tycker de påminner om välklädda äldre herrar i grå överrock med svarta detaljer och svartvit prickig kravatt. Hägrarna får nu fisk i utställda lådor och de verkade nöjda. Då återstår bara vila och att sköta om fjäderdräkten....

...samt möjligen posera för någon av alla dessa fotografer som kommer förbi och tar bilder. Många stannar och tar några bilder med mobilen men det kommer också ständigt folk med mer avancerad fotoutrustning. Det finns hägrar för alla och man kan bara stå där och titta på dem. Jag gillar att fota dem på snö och är mycket nöjd att jag åkte dit förra helgen för nu är all snö borta.

Jag såg en häger som liksom smög i snön med väldigt långsamma steg. Ungefär som när de långsamt stegar runt i grunt vatten och spanar efter något.

Ibland körde den ner näbben i snön som att det letade efter något och ibland gjorde den små skutt. Det gick två till fåglar i närheten som betedde sej ungefär likadant. Jag avvaktade för att se vad som skulle hända.

Plötsligt skuttar den iväg över en gångstig och ser ut att förbereda ett anfall på en av sina kompisar.

Den fintar och vänder upp bakom den andra fågeln som faktiskt ser förvånad ut.

Attacken kommer sedan bakifrån, men det är oklart vad som avses...eller blev det bara för "trångt" helt plötsligt?

Plötsligt flaxar det till av stora vingar och jag inser att jag är alldeles på tok för nära med 400mm. Det blir bilder med suddiga vingar innan jag hinner zooma ut.

Plötsligt är det tre hägrar och en har hittat en frusen fisk som låg gömd i snön. Det blir en del action och ganska rörigt men den här bilden duger i alla fall för att illustrera situationen. Det var nog den fisken de stegade runt och letade efter. Jag vet dock att det finns fisk i lådorna så de behöver inte bråka om tappad mat, men det kanske ger lite krydda åt dagsrutinerna. 

Det lugnar ner sej och jag får en galant lågflygning. Det är lätt att fota när det är mulet och en så ren bakgrund som snön ger. Man kan hitta en bra plats där det inte passerar så mycket folk och bara koncentrera sej på fåglarna.

Det kommer en till fågel bakifrån precis när jag tänkte promenera vidare...

...och jag konstaterar igen att de är väldigt stora när de sträcker ut vingarna i dess fulla bredd (155-175 cm).

Jag lämnar gråhägrarna och konstaterar att det är en som fortfarande tjatar om bordsservering, precis som när Johnny var där.

Hälsningar Lena

Grand design i Knivsta

Om den är så "grand" vet jag inte men det är i alla fall bättre än när den bara stod där, full med grafitti och omgiven av skräp. Det gäller vattentornet i Knivsta, som nu har omvandlats till privatbostad. 

Processen att förvandla den 24 m höga betongklossen till ett beboeligt hem kunde man se i programmet Grand design den 5 januari i år. När vi kom hem från Texas och kämpade mot jetlag hittade vi programmet på TV4 play. Man inser snabbt att det är ett enormt byggprojekt och något helt annat än att bygga eller bygga om ett hus på marknivå.

Kajorna sitter och vilar på samma nivå som makarna Henry och Parvi har sitt vardagsrum. De har samma utsikt, i 360 grader. 

Det var mer intressant än jag trodde och kul att se hur den driftiga och uppfinningsrika Henry löste de problem de ställdes inför t ex när de lyfte upp glaspartierna som vägde nästa ett ton 24 m upp i luften (utan att ha tillgång till en stor kran som man ser på alla större byggarbetsplatser idag). Högst upp ligger sovrummet, med terasser åt två håll.

Enligt programmet fick man en känsla av att det var i stort sett färdigt invändigt men det är uppenbart att man fortfarande pysslar inne i de tre våningar som man planerat att bo i som pensionärer. Inte för att jag tror att dessa två personer kommer att sluta jobba eller driva projekt, men de är i pensionsåldern. 

Det finns en inglasad hiss men de måste förstås ha en nödutgång och det är spiraltrappan. Jag fotade aldrig basen av tornet men där finns inte så mycket att se mer än en mindre gruslagd plan. Inte så mycket trädgård än så länge men man pratade i programmet om att ha växter som slingrar sej upp längs betongen.

Hälsningar Lena

Eagle Lake, en småstad i sydöstra Texas

Eagle Lake är en småstad i sydöstra Texas med en population på ca 3700 (2019) invånare. Sjön som gett staden dess namn är en naturlig sjö (vilket är mycket ovanligt i Texas), den är också privat. Sjön och omgivande risfält gör att stora mängder fåglar samlas här och det attraherar förstås en del fågelskådare men Eagle Lake anses också vara  "The Goose-hunting Capital of the World". 

Eagle Lake är mycket öde när vi passerar genom den enda korsningen med trafikljus. Vi ser bara en person men så fort vi har parkerat vid den lokala parken, som har en promenadväg till sjön, kommer en polisbil glidande sakta mot oss. Polisen hälsar på oss och önskar oss en trevlig fortsättning på dagen. Det är varken skådar- eller jaktsäsong så jag antar att de vill ha koll på vem som stannar....

Butikerna är öde fast det är vardag och mitt på dagen. Husfasaderna är slitna. Enligt statistik från 2010 levde då nästan 20% av befolkningen under fattiggränsen. Även om det är 12 år sedan får man en känsla av att det inte har ändrats så mycket. 

Vi promenerar runt en fyrkant i centrum och även om det passerar enstaka bilar är det ödsligt. Det finns dock en del juldekorationer. 

Eagle Lake har i alla fall en barberare, det är stängt för dagen. Det finns också en lokal flygplats för mindre flygplan och naturreservatet med prärien som jag bloggat om nyligen. Om man söker efter boende på någon bokningssajt finns det dock bara ett. Det är ett trestjärnig motell där man får ett dubbelrum för 600 kronor, det var OK. Man får vad man betalar för.

Brandposterna är prydligt målade och i bakgrunden kan man se ett lågt hus som inrymde bl a postkontor och någon typ av lokal administration.

Enligt folkräkningen bodde 407 personer här 1880 och som mest var man 3921 personer 1980. Det är lantbruksbygd med huvudinkomsterna från ris, bomull, spannmål och nötboskap samt sand och grus från närliggande grustag. Närmsta större stad är Houston, ca 10 mil bort. De få mindre "gårds" oljepumpar vi såg stod stilla men det fanns en hel del spår av att man istället sysslade med "fracking" på gårdarna (en annan teknik att utvinna fossila bränslen).

Den mest välhållna och kanske en av de nyaste byggnaderna var polisstationen. Trots den ringa folkmängden finns en sheriff och minst en "deputy" som vi träffade. Brandstationen låg bredvid och var också i gott skick. 

Den senast nymålade byggnaden var nog den här macken/verkstaden. Texas kallas också för "The Lone Star State" och det kan man se ganska ofta.

Vi passerade en mataffär på väg ut ur staden och jag var övertygad om att den slagit igen, att döma av fasaden, men den var faktiskt öppen. När man kör på landsbygden i Texas får man en känsla av att det finns många liknande små ställen. Genom åren har vi besökt några och om det inte finns någon industri ser det ofta ut så här. 

Hälsningar Lena

Nya världens gamar, korpgam och kalkongam

Som Johnny påpekat så är detta en korpgam, den håller ihop med kalkongamar men har inte alls så bra luktsinne som kalkongamen.  Lägg märke till att fötterna ser mer ut som på en hönsfågel än en rovfågel. Denna gam fångar inte byten med fötterna utan lever på as och allt möjligt den kan komma över.

Den här individen satt mycket påpassligt på en grindstolpe utanför småstaden Eagle Lake. Den såg ut som att den satt på vakt men det här var nog mest en bra utkiksplats. Man är noga med att ange att det är privata ägor i USA och man går eller kör inte innanför en sån här skylt.

Det här är en kalkongam, den mest spridda gamen på den amerikanska kontinenten som  förekommer från södra Kanada ända ner till Sydamerikas spets. Precis som andra gamar är den naken på huvudet. Hos unga individer är huvudet gråsvart. Hos könsmogna gamar blir det rödaktigt och med den mörka fjäderdräkten liknar den då en kalkon, därav namnet. Det vanligaste är att man få se kalkongamen så här. Ibland känns det som att den passerar strax ovanför ens huvud. Till skillnad från många andra fåglar har kalkongamen ett utmärkt luktsinne och det söker efter kadaver eller annat gott genom att flyga förhållandevis lågt och lukta sej fram. Här kan man också se att den har väldigt stora näsöppningar. 

Man kan också få se dem så här. En grupp kalkongamar som nyttjar termiken och seglar runt uppe i det blå. Här fanns det väldigt mycket gam och det är första gången jag ser så pass många samtidigt i luften. Det var nog ca 20 totalt men jag fick med sju som mest på bild. Kalkongamar är rätt stora med ett vingspann på 170-180 cm.

Vi promenerade genom ett ganska snårigt skogsområde när jag fick jag syn på en massa vita fläckar på buskar och löv. Det här måste vara gamarnas favoritträd sa jag och tittade upp. Där satt det minst 15 gamar och tittade ner på oss.  Just dessa två är korpgamar och det kan tydligen även dela träd med korpgamar. Det var svårt att fota genom löv och grenar dessutom blev de lite upprörda över att vi stannade under deras träd.

Flera av dem lättade och flaxade iväg en bit till andra träd. Korpgamen är något mindre än kalkongamen med ett vingspann på 130 -170 cm. 

Kalkongamar saknar syrinx (kvitterorganet, dvs fåglars motsvarighet till stämband) och kan bara ge ifrån sej grymtande och låga väsande läten. På bilden ovan ser man tydligt de stora näsöppningarna. Kalkongamar finns överallt men de gillar inte regnskog och oftast inte högre höjder än ca 2500 m över havet. De finns dock i storstäder som t ex New York där de beskrivs som en värdefull "clean-up service". Släktnamnet Cathartes härstammar från grekiska och betyder "renaren".

Kalkongamarna är sociala och lever i grupper som ibland kan bli ganska stora. De vilar i dessa grupper på nätterna och vi såg en grupp på ett 30-tal fåglar som höll till uppe på några höga kraftledningsstolpar. 

De avslutande bilderna kommer från när de landade och kivades lite uppe på en av dessa stolpar. Tyvärr inte i bästa ljus men de var ändå kul att fota dem där uppe.

Två kalkongamar och en korpgam sittande till höger.

Kalkongamar har inga egentliga naturliga fiender men om en predator närmar sej en ruvande fågel eller ett bo med ungar kan de reagera genom att kräkas upp matrester på inkräktaren. Det fungerar bra mot närgångna människor. 

Hälsningar Lena

På prärien

Vi brukar åka iväg ett par dagar när vi är i Texas och åker man söderut från Richardson måste man alltid tråckla sej igenom korsningen "High five". Om man ska rakt fram går det för det mesta bra så länge man ligger i en av mittfilerna och inte åker av åt öster eller väster av misstag. Det gick bra denna gång.

Vi körde söderut mot en liten stad som heter Eagle Lake strax väster om Houston. Restid fyra och en halv timme med en snitthastighet på drygt 100 km/timmen. Vi passerade genom jordbrukslandskap med betesdjur och en del spannmålsodlingar. Skyltar med Trump 2020 skymtade på en del gårdar och staket.

När vi kom fram till Eagle Lake fortsatte vi direkt till den nationalpark som vi ville besöka. Det finns bara ca 1% naturlig prärie kvar i USA numera och detta område försöker man bevara bl a för en utrotningshotat fågelart som heter Attwater prairie chicken. När vi kom fram var det molnigt och solen var på väg att gå ner. Vi gjorde en kort tur och orienterade oss lite.   

Prärie ska betas av djur och eftersom man inte längre har bison i området låter man nötkreatur beta.

Vi kunde se stora flockar med småfåglar (oklart vilken sort) som flög närmare Eagle Lake, men det började mörkna så vi fick lämna prärien för att återkomma nästa dag. 

Vi bodde på ett motel som helt klart sett sina bästa dagar men det var det enda som fanns i Eagle Lake. Det hängde en doftgran i sängbelysningen (som inte gick att tända) men lakanen kändes rena och vi hittade ingen synlig ohyra. Det fanns ett kylskåp, som utlovat, där vi stoppade in medhavd frukost. Middag åt vi på den enda restaurang som vi kunde hitta som inte var ett snabbmatställe. 

Nästa morgon var vi ute redan i gryningen men tyvärr var det mulet och trist ljus när solen gick upp vid halv åtta. Alldeles utanför nationalparken stötte vi på en vitstjärtad vråk.

Här kan man se hur den fått sitt namn. Det är en vanlig rovfågel i området och vi såg flera stycken. 

Det är våtmark i en del av parken och det finns en liten pöl med vatten. Det hade regnat ovanligt mycket på sistone så det var rejält med vatten i pölen samt en del grönt gräs. En vanlig gråhäger lättade när vi kom och gick.

Här promenerade vi längs en markerad rutt och stötte på vitsvansade hjortar. Det var uppenbart att de sett turister förut även om vi var de enda besökarna just då. Det var inte direkt högsäsong för djur- och växtlivet i slutet av december och några präriehöns såg vi förstås inte skymten av. 

Hjortarna stötte vi på lite här och där. Det ska också finna "coyote" och "bobcat" men de är nog alltför skygga för att man ska se dem när man går till fots.

Det svepte förbi en kalkongam, kontinentens vanligaste gam. De såg vi mer av på ett annat ställe så det får komma i en annan blogg. Staketet är för att vi befinner oss i kanten av det som hör till nationalparken.

I den del som är riktig prärie, dvs gräsbevuxet slättlandskap, kör man bil runt en slinga. Man genomför kontrollerad avbränning varje år för att hålla nere buskar och sly. 

Det här är en bra bit från våtmarken och vindkraftverket pumpar upp vatten till en tråg som nötkreaturen nyttjade. 

Så här ser det alltså ut på prärien, det lilla som finns kvar. Här växer ffa tre sorters präriegräs och man samlar in gräsfrön från dessa varje år för att försöka återskapa prärie i delar av parken som tidigare varit uppodlad. 

Vi spanade förstås efter präriehönsen men såg aldrig några. Den här fågel (ängstrupial, möjligen östlig ängstrupial) skymtade vi ibland och just här sjunger den dessutom för full hals. 

Den är vackert gul även på bröstet men ville inte visa upp sej ordentligt. Det var allt från Texas prärien så länge.

Hälsningar Lena