Ringmärkning vid Örbyhus slott

Vid ungefär den här tiden förra året besökte vi Oxängens ringmärkargrupp då de höll öppet hus för allmänheten vid en ringmärkning.  Nu var det dags igen och vi klev upp vid femtiden för att vara vid Örbyhus slott strax före sju. Länken nedan går till förra årets märkning. På bilden är de ute och vittjar de tunna näten som fåglarna fastnar i. De går ofta för ingen fågel ska behöva sitta där för länge.

http://www.fotosidan.se/blogs/logholm/ringmarkning-och-mote-med-kungsfagel.htm

" - SHIT !" tänker kanske den här rödhaken, men när den väl fastnat håller den sej förvånansvärt lugn. Strax kommer flinka fingrar att trassla ut fågel ur maskorna och stoppa den i en tygpåse.

Det gick alldeles galant för den unga rödhaken och den blev märkt, vägd och uppmätt innan den släpptes iväg. Lägg märke till de stora vackra ögonen.

Så här kan en ung rödhake (dvs född i sommar) se ut när det orangeröda på bröstet inte riktigt kommit fram ännu. Det fina vid ett sånt här tillfälle är att man kan få en kort stund för att verkligen titta på de olika fåglarna. De som märker, denna gång Anders och Nina, är oerhört kunniga och berättar gärna så mycket de hinner om varje fågel.

Här pågår hullbedömning av en liten lövsångare. Genom att blåsa undan fjädrarna kan man se genom den tunna huden om fågeln lagrat på sej något fett. Det är för tidigt ännu så de får lägsta notering.

Den här kallas skämtsamt för "flygande köttbullen". Gärdsmygen är vår näst minsta fågel och den har kortare vingar än kungsfågeln (som är minst) men den väger dubbelt så mycket. Hela 11 gram vägde den här lilla tuffingen.

På vingpennorna kan man se hur långt fåglarna kommit i ruggningen. Förstora och titta på de vackra detaljerna.

Här är det dags för vägning av en talgoxe. Den vill inte riktigt vara med på noterna men står strax på huvudet i den gamla filmburken. Hanteringen är mjuk men bestämd.

På den här bilden kan man se hur en ny vingpenna håller på att växa ut hos denna blåmes.

En kort stund för fotografering innan de får flyga iväg. Här en vuxen blåmes. Oxängens ringmärkargrupp, som hör till Upplands Ornitologiska förening, firade 10 årsjubileum 2013 och hade då ringmärkt över 4300 fåglar. Av de 65 olika arter som fastnat i näten var 18 % rörsångare. 

En del fåglar är lite mer ovanliga, även för det här gänget. Här en gräshoppssångare.

Den fotograferas också av ringmärkaren.

En trädgårdssångare med lite oansenliga färger men vacker ändå.

Lövsångare, vår vanligaste fågel.

Här har Nina precis lossat en järnsparv ur nätmaskorna. Vanligare än man kan tror men väldigt svår att få syn på.

Avslutar med en i detta sammanhang riktigt stor fågel. En ung koltrast som vägde 100 g.

Hälsningar Lena

Så här i kräftkalastider...

...kanske det kan vara på sin plats att titta ner under ytan där kräftorna bor. Kräftor är kvälls- och nattaktiva djur och man hittar dem därför lättast under mörkerdyk. Det här är en signalkräfta som går på den dyiga botten. De vita fläckarna på klorna gör att man kan skilja den här från de betydligt mer sällsynta flodkräftorna. 

Signalkräftor är införda till Sverige från Nordamerika och bar med sej kräftpest som nästan utrotat flodkräftorna. Signalkräftorna kan också dö av kräftpest men de är mer tåliga och måste stressas av andra faktorer för att drabbas.

Kräftorna ser ut som vuxna djur när de kläcks, dvs som mycket små miniatyrkräftor. De ömsar sitt exoskelett när de växer och unga kräftor ömsar 4-7 ggr per år. Det här är en mycket liten kräfta, ni kan jämföra med sandkornen som den har runt omkring sej. De pyttesmå signalkräftorna är blåaktiga men även stora kräftor kan vara det om vattnet är mineralrikt.

Kräftor gillar att krypa in i håligheter och finns det inga naturliga går det också bra med en plastmugg. Bilden är tagen i Långsjön utanför Uppsala, precis vid badplatsen, så det finns en del skräp.

Den här kräftan har hittat en rejälare plastkopp som lär hålla betydligt längre än kräftans liv, även om man uppskattat att kräftor kan bli upp till 20 år gamla (om de inte fiskas upp).

Kräftor hindrar sjöar från att växa igen och trivs i syrerikt, rent vatten. Deras huvudfiende är faktiskt andra kräftor, större abborrar och mink, samt människan. Om andelen stora kräftor blir hög i en population kommer de att äta upp fler av de små kräftorna än de producerar. Vid skötsel av kräftbestånd är det därför bra att fiska upp en andel av de större djuren.

Vi tänker äta några stora fina kräftor ikväll. De här är fiskade i Vättern och kokade hos den fiskhandlare som jag alltid köper fisk och skaldjur av. Ett kilo blev 12 stycken och vi njuter hellre av sex riktigt goda kräftor var, än chansar på kinesiska, turkiska eller egyptiska från frysdisken. Vi väljer det här alternativet för vi kan inte fiska själva. Man får ha några goda tillbehör...

Vilken fredag ! Eller vad säger ni ?

Hälsningar Lena

Hallå där !!! Vänta på mej...

...jag kommer.

Flytten har börjat.

Hälsningar Lena

Några sommarglimtar med fjädrar

I mitten av juni hade vi flugsnappare i holken på husgaveln. De var mycket intensiva med matningen och flög i skytteltrafik mellan "skogen" bakom vårt hus och holken. Flugan i bakgrunden undkom med blotta förskräckelsen.

Hannen var minst lika ivrig som honan på att förse de små med mat.

Det har ju inte regnat så mycket i sommar men det kom väl någon skur i juni när vi också fortfarande hade lite solrosfrön kvar och en automat. Den här stenknäcken kan dock inte förstå varför den måste dela med sej till en ekorre.

Precis som Ing-Marie försökte jag mej på kungsfiskare. Via FS fick jag ett tips om att jag kunde hitta ett par kungsfiskare i Örsundsbro. Vi hittade dem och som vanligt var 420 mm inte tillräckligt. Alla bilderna på kungsfiskare är kraftigt beskurna.

De flög som små vackra blå pilar över vattenytan ca en gång i halvtimmen och ljusförhållande växlade mellan väldigt mörkt i skugga till bländande ljust i solen, dvs antingen över- eller underexponerade bilder (om de överhuvudtaget var med på bilden).  

Trots allt blev det en underexponerad bild som jag gillar, men förstora den inte...

En morgontur till en damm utanför Uppsala. En häger får två ettriga tofsvipor efter sej.

Här var det någon som ropade "örn" på skrattmåsdialekt....jag såg ingen örn men stor kakafoni uppstod. Här hade det varit lämpligt med lång slutartid, men det måste man planera i förväg ( ca 10 s i all fall) eftersom ISO, tid och bländare ska ändras dramatiskt.

Eftersom jag har en grav att sköta om i Gävle blev det ett par turer dit i sommar. Jag brukar då också gå en sväng i Boulognerskogen för att spana efter forsärlor.  Jag hittade inga forsärlor...  

...men däremot en kull gräsandsungar som visade vad man ska äta när det inte finns någon som kastar brödbitar. De hade inga problem att jobba sej upp mot strömmen trots att det strömmade på rätt rejält.

Att se under vatten är inte heller något problem och att få huvudet helt översköljt hör till vardagen även om man fortfarande bara ha dun på kroppen. 

Hälsningar Lena

Kylig morgon

I morse visade termometern bara 5 grader när jag steg upp och det kändes höstlikt när jag klev ut på gatan. Jag hade för säkerhets skull satt på mej strumpor och valt vandringsskor istället för sandaler. Åkte tidigare till jobbet för att stanna till vid Årike Fyris, bakom campus och min arbetsplats.

Gässen är i rörelse men det var ingen höststämning ännu. Värmen steg snabbt när jag stod i det skarpa solljuset. Jag var ju på tok för sen för soluppgången. Än finns det tid....och strumpor kändes lite överdrivet även om fleecejackan satt bra.

Hittade några steglitsar som kalasade bland tistlarna. Den dagg som varit hade torkat fast klockan bara var strax efter sex.

Det är fortfarande sommar och ikväll kan man både grilla och sitta ute och äta. Jag har precis kryddat laxen som vi ska ha på vår grill tillsammans med de hemodlade grönsaker som vi just nu har i överflöd. Ha en fin helg allihopa.

Nu är det fredag !

Hälsningar Lena