Äntligen ombord

När morgonen grydde denna dag var vi i Kanada, men efter ett kort stopp där vi tog ombord tre gäster till samt mötte tull och passkontrollanter var vi på väg norrut igen.

Molnen låg väldigt lågt men det regnade inte.

Lite senare på förmiddagen passerade vi en av de få bemannade fyrar som fortfarande finns kvar i området. Vi skulle göra första dyket strax efter lunch och det pysslades en hel del med kameror och andra prylar.

Plötsligt hojtade någon i besättningen och när jag kom fram till fören plaskade det till alldeles vid sidan av båten. Det var en vitsidad delfin som lekte med oss i ca 12 knop.

Den uppehöll sej väldigt nära fören på båten och bytte sida lite som den tyckte. Delfinen följde oss i några minuter och sedan dök den plötsligt och försvann.

Man kunde också se en del fåglar från båten. De till höger är en släkting till lunnefågeln som jag tror heter Rhinoceros Auklet.

Första dyket blev vid Dundes Island. Det var mest för att kolla avvägning och utrustning samt anpassa mängden bly. Sikten var halvdan men med makro på kameran spelar det inte så stor roll. Vackra nakensnäckor fanns det gott om.

Ibland satt det flera nakensnäckor nära varandra. Dessa är också ganska små (2-3 cm).

En pytteliten eremitkräfta kunde jag inte motstå. Tyvärr blev den ännu mindre amphipoden inte skarp som sitter till vänster. Skärpedjupet räckte inte för det.

Det fanns gott om räkor.

Vi hittade t o m en vacker liten "Candy stripe shrimp" som ofta håller till i just denna typ av rosa anemon. Dessa räkor skulle det bli betydligt mer av senare.

Molnen hängde fortfarande lågt men en del bergstoppar kunde man nästan se.

På håll ser skogen på öarna nästan ut som granskog här hemma, men när man kommer närmare ser man att det är en annan typ av skog, mera tät och vildvuxen.

Vi spanande efter örnar, havsutter och björn. Dock blev det ingen utdelning på dessa arter denna dag. Åtminstone inte framför rätt objektiv.

Hälsningar Lena

Totempålar, laxar och amfibiefordon

Jetlag gjorde att vi vaknade tidigt i gryningen. Vi hade redan dagen innan listat ut att ”start- och landningsbanan” för alla Kethickans sjöflygplan låg utanför vårt motell. Klockan 06.00 startade det första planet sedan blev det underligt tyst…. Jag steg upp och tittade ut.

Dimman låg tät och det var lätt att förstå varför det var så tyst. Det gick helt enkelt inte att flyga. Den scince fiction liknande skapelsen i bakgrunden är ett kryssningsfartyg.

Solen klättrade snabbt högre upp på himlen och dimman lättade. De små planen var snabbt igång och en del båtar började också leta sej ut. På bilden ovan kan man se spåren efter tre flygplan.

Halv sju var det full fart och vi steg upp.  Efter frukost och lite pyssel med bagage gick vi ut till busshållplatsen för att invänta "silverlinjen". En av två busslinjer i Ketchikan.

Vi fick vänta ett bra tag och under tiden passerade detta fordon. Något slags alternativ för de som inte kan dyka möjligen. När vår buss slutligen kom var den full (turister från kryssningsfartyg) men vi fick tränga oss in vid chauffören som pratade oavbrutet. Han frågade om det var i Sverige som man gjorde så bra klockor...

Ketchikan har två stora samlingar med totempålar och vi besökte båda. Vi hade ju inte så mycket annat att göra innan vi fick gå ombord på båten klockan sex.

Totempålar finns tydligen bara i områdena längs Nordamerikas norra västkust. Anledningen är att det fanns så gott om mat här att indianstammarna hade tid över att arbeta med annat, däribland utsmyckning. Totempålar började som utsmyckade pålar i de stora långhusen som indianerna tillbringade vintrarna i.

 Konsten att snida pålarna utvecklades och de höga pålarna kunde ibland berätta hela historier. Den här heter "Rock Oysterman Pole" och handlar om en ung indian som drunknade när han fiskade ostron för han fastnade med handen i ett jätteostron och kunde inte undkomma tidvattnet.

Ett och annat slitet hus stod längs vägen. Lägg märke till totempålen till vänster om huset.Totempålar har inte särskilt lång livsläng. När de faller sönder och ramlar omkull är det meningen att de ska ligga och på så sätt bli en del av naturens kretslopp. Det verkade som att detta hus skulle gå samma öde till mötes.

Vi åt lunch i Ketchikan och satt på balkongen till vänster, vid flaggorna. I väntan på maten tittade jag över kanten...

....och där simmade laxarna, i hundratal. De flesta av dessa var troligen "Pink Salmon" på väg upp i strömmen. Vi skulle komma att se väldigt många laxar innan resan var slut, så jag spar historien och deras öden till lite senare.

Nedanför lunchserveringen simmade också två välmående sälar. Det var uppenbart att de redan ätit en stor lunch och antagligen en stor frukost också.  

Klockan sex på eftermiddagen träffade vi alla våra medresenärer och fick äntligen gå ombord på Nautilus Swell, som genast lämnade hamnen. Middag väntade i salongen och resan hade börjat. Lite underligt styrde vi kosan söderut. Eftersom båten är kanadensisk måste den lämna USA var 28:e dag och tillbringa ett dygn i Kanada. Första kvällen gick vi sålunda mot Prins Rupert, där även tre andra gäster väntade på att få gå ombord. Äventyret skulle snart börja på allvar.

Hälsningar Lena

Ketchikan

är ett litet samhälle på Revillagigedo Island i sydvästra Alaska. Ketchikan, som är Alaskas femte största stad till folkmängden, har ca 8000 invånare (!) och en internationell flygplats (!) belägen på en grannö. På Revillagigedo finns också den ännu mindre orten Saxman, som mest såg ut som en samling hus och ett trettiotal totempålar.

När vi flög in över Alaska sken solen och utsikten från planet såg minst sagt lovande ut. Vi landade i Ketchikan på eftermiddagen och fick ta en färja över till motellet vi skulle bo på en natt innan vi kunde gå ombord på vår båt. Vid färjan stod en skylt som jag ångrade att jag inte fotograferade. Den informerade om att jaktvapen måste förvaras i därför avsedd väska under överfarten. Vi hade anlänt till delstaten med mottot ”The Last Frontier ” på alla nummerplåtar.

Vi checkade in på Super 8 Ketchikan och den fina korpen var det första jag såg när jag tittade ut genom vårt fönster. Framför korpen låg en parkeringsplats men det behöver man ju inte ta med på bilden.

Vi tog en promenad längs huvudgatan med syftet att så småningom hitta ett ställe att äta middag på. En del hus lutade betänkligt.

Mycket trä och eternitplattor på husen, som ofta dessutom såg ut att hänga fast på branta väggar.

Hade man ett hus vid vattnet stod det oftast ett par båtar och ett sjöflyplan parkerade vid bryggan. Ketchikans huvudled är inte längre än att man kan åka hela sträckan med buss på mindre än en timme. Man förstår snabbt betydelsen av att äga en båt och ett flygplan.

En del av miljöerna fick mej att minnas en TV serie som hette ”Ljuva livet i Alaska” (Northern Exposure). Man kunde nästan föreställa sej att en älg skulle snedda genom gatukorsningen tidigt i gryningen.

I hamnen hittade vi ”vår” båt, Nautilus Swell. Det är en 90 fot lång ombyggd bogserbåt som tar tolv gäster och har fem personers besättning. Vid sidan ligger en 38 fots ”dykbåt” med tre stora utombordare. På den har varje dykare har sin egen plats för flaskpaket och övrig utrustning. Vi hälsade kort på besättningen och fick veta var vi kunde gå ombord nästa kväll. De måste nämligen flytta båten för ett aningen större fartyg…

Nästan varje dag anländer ett antal gigantiska kryssningsfartyg till Ketchikan, som naturligtvis är helt beroende av denna turism från maj till september. På bilden ser man också aktern på fartyget Aleutian Ballad (bakom fiskebåten), som varit krabbfiskebåt i Berings hav (känd från TV-serien på Discovery) och numera körde turister på krabbfisketurer med burar som preparerats i förväg med krabbor.  Samma krabbor återavändes tydligen många gånger. Vi skippade det och klev istället på lokalbussen. Mer om det får ni se i morgon.

Hälsningar Lena

Rapport ett från Alaska...

...skulle det bli idag (efter att jag lagt in alla gurkor som hängde i växthuset efter semestern, vattnat blommorna, matat grodorna etc.)

Jag hade precis börjat med inflygningen till Seattle när min sambo kom hem från jobbet. När jag kom ut i köket stod det en stor silverfärgad låda på bordet med en bekant logga på samt texten Mark III. Jag har pratat om en uppgradering under sommaren och han tycker nog att jag velar  för mycket....fast jag vet precis vad jag vill ha. Nu får ni ursäkta för jag har en låda att packa upp och hinner nog inte med några fler Alaskabilder ikväll (men grodorna ska få sitt först).

Hälsningar Lena

SM i undervattensfoto 2013

Årets upplaga av SM i undervattensfoto gick av stapeln i helgen med dykning på Väderöarna. De tolv tävlande fotograferna som kvalat till finalen fick 4 x 60 minuter på sej att ta sina tävlingsbidrag dvs en bild vardera i klasserna makro, vidvinkel med dykare, vidvinkel utan dykare och tema. Årets temaklass var skugga/skuggor.

Med denna bild fick vi ett silver i klassen "Vidvinkel med dykare", som vi är väldigt nöjda med.

Följande bilder i "makro", "vidvinkel utan dykare" och "tema" räckte sammanlagt till en sjätteplats. Totalvinnare och guldmedaljör i årets SM blev Klas Malmberg med Annika Malmberg som parkamrat. Silver gick till Tobias Dalin som dök med Henrik Bengtsander och brons till Rikard Godlund med parkamrat Elin Godlund. Stort grattis till dem alla !