Från knölvalar till "lumpsuckers"

Vaknade tidigt och såg genom hyttfönstret att solen var på väg upp. Jag funderade en stund i sängvärmen men smög sedan ut på däck med kameran i handen.

Vattnet var spegelblank och det var helt stilla. Endast ett svagt ljud av den lilla generatorn brummade i bakgrunden och det doftade av nybakat bröd från byssan. Vår kock Benoit hade börjat med frukostförberedelserna. Jag spanade ut över vattnet och tog några bilder…

…då hördes plötsligt ett pysande ljud, så ett till och ytterligare ett. Valar ! Jag såg deras ryggfenor bryta den blanka vattenytan och kastade mej sedan in i hytten för att byta objektiv och väcka Fredrik.

Stämningen var i det närmaste magisk och vi blev stående en lång stund på däck.

Solen klättrade bakom bergskammen och en fiskebåt från den lilla orten Petersburgh gick ut.

Ibland klämtade en klocka för två sjölejon hade klättrat upp på en boj mitt i farleden med en klocka i.

Valarna hade absolut ingen brådska utan uppehöll sej en bit från båten och verkade närmast ligga och vila helt nära ytan. Vi kunde höra deras blåsande och se fenor nära ytan.

Knölvalarna blev efter denna dag ett ganska vanligt inslag längs vår resa i Alaska. Vi såg ofta de stora djuren blåsa i fjärran och deras ryggar som bröt ytan. Vid några tillfällen kom de väldigt nära och efter ett dyk fick vi se dem utföra ett beteende som kallas ”bubble netting”. Valarna dyker och ett par av dem blåser bubblor i en ring vilket samlar fiskarna i ett tätt stim. Sedan kommer alla valarna upp med vidöppna gap och fångar så mycket fisk de kan. Just då öste regnet ner och de kameror som fanns på båten var innestängda i undervattenhus (då blir det inga bra landbilder) så vi valde att bara stå och titta på dem. Upplevelsen var enorm !

Knölvalarna var utan tvekan de största djuren vi mötte och även om vi inte såg dem under vatten fick vi veta efteråt att de passerat precis över våra bubblor under ett dyk….

Som en kontrast till valarna visar jag också några väldigt små fiskar. De heter "lumpsuckers" och dess motsvarighet i Skandinavien kallas sjurygg eller taggig sjurygg. De vi såg på denna resa var mycket unga och knappt en centimeter långa (om de sträckte på sej).  Djuret till vänster är ett litet kräftdjur som kallas spökräka.

Lumpsuckers har en sugkopp på buken som den kan fästa till underlaget med.

De förekommer i olika färger och har begränsad simförmåga. När de simmar ser de ut som en pytteliten helikopter med dålig styrförmåga. Om man inte vet vad man letar efter ser de bara ut som ett litet skräp i vattnet.

Dykplatsen där vi fann dessa var ett himmelrike för makrofantasten, för där fanns så mycket mer än bara lumpsuckers....

Avslutar med en annan pytteliten fisk som på engelska heter "clingfish" och som nog kan vara en ringbuk på svenska. Den har också förmågan att suga sej fast på olika underlag, i detta fall ett tareblad.

Det här visar lite av kontrasterna på de djurliv som vi mötte under resan genom Inside passage i Alaska.

Hälsningar Lena

Alaskaturen fortsätter - Glaciären LeConte

En förmiddag gjorde vi en tur till glaciären LeConte. Vi lämnade Swell och drog iväg ombord på dykbåten Indy, lastade med varm choklad och matsäck. Alla som ville hoppa på isfalken eller paddla kajak var iförda torrdräkt.

Vi färdades genom LeConte Bay och vår kapten lotsade oss fram mellan de blåaktiga isflaken för att komma så nära glaciären som möjligt.

När vi började närma oss glaciären låg det mängder med sälar och vilade på isflaken. Det var flera hundra stycken och de tittade lite nyfiket på oss när vi kom smygande med båten.

Sälarna var oemotståndliga och jag hade 300 mm på kameran vilket passade utmärkt för avståndet till sälarna.

Isen varierade i färg på ett häpnadsväckande sätt från glänsande vit till kornblå. När glaciärisen packas blir kristallerna större och isen klar. Isen absorberar sedan alla andra färger utom blått, vilket gör att den blir blå för oss.

Is som den vackraste glaskonst.

Väl framme tornade glaciären upp sej. Den är ca 1,6 km bred och sträcker sej ca 34 km.

Det fanns en hel del sjöfågel i området.

LeConte Bay är ca 250 m djup och glaciären är känd för att den kalvar under vatten. Det bildas sk “shooters” när isen som lossnar under vatten flyter upp till ytan. På bilderna ovan kan man se hur ett isflak plötsligt kommer upp ur vattnet. Det var betydligt större än det ser ut på bilden.

Vi väntade tålmodigt på att få se isen kalva ovan ytan.

Det knakade en hel del men vi fick inte se något riktigt spektakulärt, lite plask blev det i alla fall.

Omgivningarna runt glaciären var spektakulärt vackra och om man ville kunde man ta en av kajakerna och paddla iväg en stund. För de som undrar så dök vi inte här för vattnet var nästan mjölkvitt dvs sikten var urusel. De stora isflaken till höger på bilden skulle provade vi istället att klättra på.

Glaciäris är bucklig, hård och hal så att klättra på den var inte det lättaste. Torrdräkten var ett måste för denna övning. Den fungerar som en överlevnadsdräkt och flytväst kombinerat. Med våthandskar och huva var det sålunda inga problem att hamna i vattnet.

Fredrik och Andy tog sej till toppen på detta flak. Det som ser ut som prickar i luften var små irriterande flugor. Den enda gången vi hade irriterande flygfän på hela resan.

Flera insåg att det enklaste sättet att ta sej tillbaka till båten var att hoppa i vattnet och simma fram till stegen. Fredrik tyckte man skulle göra det med viss stil.

Vårt plaskande gjorde att flera sälar tittade upp ovanför ytan.

Isformationerna var fascinerande och det blev väldigt mycket bilder. Vi avslutade vårt besök med att ta med oss lite is tillbaka till Swell.

Innan middagen serverades drinkar med glaciäris och vad passar bättre på en dykbåt i dessa trakter än Kraken rum. Mer om bläckfiskar senare...

Hälsningar Lena

Extas - flygande fåglar och det blir bilder !

Åkte en sväng till Hjälstaviken för att testa nya kameran på flygande fåglar och det var så himla kul ! Det fanns tusentals gäss att öva på och innan solen försvunnit helt kom det även lite tranor. Den här typen av motiv klarar 5D mark III avsevärt bättre än min gamla 7D. Bjuder på ett hastigt urval. Alla bilder är tagna handhållet med Canon 300 mm/f4 + 1,4 extender.

Gässen är ganska välorganiserade.

Det uppstod en masspsykos när en havsörn gjorde entré. Jag såg inte ens örnen men det gjorde tydligen ganska många andra.

Det blev mycket gäss...

....men så kom tranorna. Lite för långt bort men jag tog ändå några bilder. De är inte så välorganiserade som gässen, lite mer fladder hit och dit.

Solen var på väg ner och ljuset avtog för varje  minut.

Med bländare 11 tog jag några bilder rakt mot den lilla solskärva som fanns kvar.

Hälsningar Lena, som återkommer med rapporter från Alaska en annan dag

ALASKA UNDER WATER

Vi fortsatte vår resa norrut i Alaska längs rutten "Inside passage" med dykbåten Indy på släp.

Dyken  bjöd på möten med fiskar som vi sett tidigare under dyk i British Columbia, som t ex denna havsmus.

Men vi mötte också helt nya arter som denna Alaska Ronquil. Den finns enbart i Sibirien och Alaska.

Först såg vi bara enstaka individer och alla fotografer gjorde sitt yttersta för att få en bild på denna fisk. Efter någon dag fanns de överallt och de försvarade sina hålor med stor energi.

Det här var dock en bonus och jag har redan fått en förfrågan om att få just denna bild publicerad i en bok. Två hannar av  Alaska ronquil som strider om revir.  

Undervattensmiljön  innehöll mängder med anemoner och förvånansvärt många ormstjärnor, som också kallas medusahuvud. Man kan se dem i vissa norska fjordar, tyvärr oftast ganska djupt.

Ormstjärnorna är oemotståndliga och jag har mängder med bilder på dem. Det är djur som hör till tagghudingarna och de kan ha upp till 5000 armspetsar. Dessa djur filtrerar små partiklar ur vattnet och gillar sålunda när det är riktigt strömt.

På den här bilden är det en "Black rockfish" som slagit sej ner bredvid en sjögurka och ett antal medusahuvuden. En vanlig syn under ett dyk i dessa vatten.

Om man tittade lite noggrannare kunde man också hitta en av mina favoriter. Decorated warbonnet, en charmig fisk som jag visat på bild några gånger tidigare.

Det finns ju också de fiskar som gör sitt yttersta för att inte synas som t ex denna simpa.

Här är ytterligare ett exempel på kamouflage. Man ju tycka att jag borde fått med hela fisken men det var så strömt att den här bilden blev till av bara farten. Mer om det en annan dag.

Hälsningar Lena

Sjölejon - inte bitas bara leka

Stellers sjölejon (Eumetopias jubatus) lever i norra Stillahavsregionen och är de största bland alla sjölejonen.

Vuxna djur är ljusare i färgen än andra sjölejon men valparna är nästa svarta när de föds. Ungarna växer fort och efter ca fem år är honorna i genomsnitt 2,5 meter långa och väger 240-350 kg. Hannarna fortsätter växa, framförallt i omfång. De kan uppnå en vikt på över 1100 kg och bli drygt tre meter långa. Medelvikten är drygt 500 kg.

Det snackas ganska mycket i en koloni och de pratar ofta i munnen på varandra.

Dessa sjölejon har minskat i antal på ett oroväckande sätt runt Alaska men vi fick i alla fall se ett par livskraftiga kolonier med flera hundra djur i varje.

Vi mötte dem också under vatten och det var en ganska omtumlande upplevelse. De flesta djuren som valde att interagera med dykare var yngre individer, dvs slanka men väldigt långa, och de verkade vilja leka med oss.

I början var de lite blyga och kom två och tre i taget, men efter ett tag kom de i stora gäng. De blev också mer modiga med att komma ända fram och kolla in oss ordentligt.

 Bubblorna och slangarna på våra paket verkade extra intressanta.

Det gick inte att hålla reda på hur många de var som lekte med oss i vattnet men jag skulle gissa att det kunde vara ett trettiotal djur som fördelade sej på ca åtta dykare. Det var några dykare som avstod från mötet med sjölejonen bl a för att de är så närgångna. Om man inte höll fast i regulator och mask kunde man lätt bli av med dem och att bära en snorkel på masken hade varit som att bjuda dem en kul leksak.

Trots att det ser ut som att de vill bitas (och även gör det) fick vi en uppfattning om att de nog mest använde munnen för att undersöka oss och vår utrustning med. De visade aldrig någon aggressivitet. Man bör nog ändå vara ganska trygg som dykare innan man försätter sej i den här situationen.

Mötet med sjölejonen var ungefär som att leka med en flock stora, ouppfostrade hundar som aldrig fått lära sej av med otyget att använda tänderna under lek med människor.

Eftersom de såg sin egen spegelbild i min kameraport var det flera som försökte bita över hela den välvda porten. Tyvärr var då ljuset så dåligt att kameran inte förmådde fokusera. Annars hade det blivit bilder rakt ner i svalget.

Alla undervattensbilder är tagna med Tokina 10-17 mm fisheye (på 17 mm), så ni inser säkert hur nära just den här individen var.  

När vi avslutade dyket och klättrade ombord på båten var det minst 15 sjölejon som tittade upp ovanför ytan. De tittade med lite frågande och besviken uppsyn på oss ” – Ska ni gå upp redan ? Vi som hade så kul…”

Ha en skön helg

Lena