Hummer

Under helgen var vi, i enlighet med en mångårig tradition, på Väderöarna och gjorde säsongens sista dyk. På lördagen träffade vi på två hummerfiskare som vittjade sina burar.

Här är en bur på väg upp...

...den var tom.

Den skulle betas om och sedan åkte den tillbaka i vattnet.

Den processen gjorde att de snabbt fick en flock bevingade matgäster.

Vi lämnade fiskarna i en flock av vita fåglar och drog vidare till vår nästa dykplats.

Den enda hummer som vi lyckades få syn på under sju dyk (drygt sju timmar under ytan) var den här lilla krabaten som gömde sej undan blixtar och dykare. Humrarna höll sej undan, fast de behöver inte vara rädda för oss dykare för vi rör dem inte.

Dock skulle det bli hummermiddag till kvällen och den här bjässen hade gått in i en tina. Dykarrangören köper humrarna från en lokal fiskare som levererar dem nykokta.

Just denna vägde 1,8 kg och måste delas i två portioner. Om man bara äter hummer och någon enstaka liten brödbit med vitlökssmör, så är 900 g en rejäl middag.

Till en middag med svensk nyfångad hummer måste man ha något gott att dricka och torr champagne passar väldigt bra. När man väl börjat pilla med hummern kan man inte längre ta i en kamera så jag avslutar här. Det blev en lång sittning innan det sista skalet var urskrapat och det sista minsta benet tömt.

Hej så länge,

Lena

Fiskelycka eller olycka ?

Här kommer ett gemensamt inlägg med bilder både från min kamera och min sambos. Vi satt i samma gömsle och bevittnade samma episod, men hade lite olika förutsättningar och vinkel för att fånga förloppet. Så här blev vår sammanlagda historia.

När inte fiskgjusen fiskade i dammen....

....fanns det ju andra som kunde kolla in det fina matförrådet. En silltrut slår sej ner och kollar matsedeln.

Den hade en fascinerande fisketeknik som för det mesta inte ledde till någon fångst.

Den andra besökaren i denna fiskrestaurang var en storskrakhona.

Hon hade en annan teknik men den verkade inte mer lyckosam även om den såg mer effektiv ut.

Silltruten tyckte att hon var lite väl påträngande och gjorde sitt bästa för att bli av med henne.

Plötsligt fångade truten en fisk ! En riktigt fin fisk men den håller den ju helt galet i näbben för att kunna svälja den...

...alltså måste den upp på land och släppa fisken för att kunna få ett nytt tag om huvudet. Skrakhonan var blixtsnabbt på plats.

Hon fick ett perfekt grepp om huvudet...

... med de taggiga kanterna på näbben hade hon ett bättre grepp och kunde med ett snabbt ryck sno åt sej hela fisken.

Silltruten skrek i protest......men vad spelade det för roll. Snipp, snapp, snut....

....så var fisken slut !

Frustrationen visste inga gränser och silltruten vrålade ut sin ilska  över dammen och hela gömsleområdet.

Skrakhonan  drog direkt efter måltiden och silltruten hade inget val utan började fiska igen...När den till slut fick napp visste den vad som gällde. Det var bara att dra !

Hälsningar Lena & Fredrik

En fotografisk resa till Säterdalen

Resegeneralen Peter Engman ger instruktioner till oss utställare som ska spika upp alster på planket. Gästutställare på scenen detta år var bl a Elisabeth Landberger, Malin Jochumsen och Christer Sjöberg, som också är med på denna bild. Bredvid Christer skymtar John Arthur Ekebert som gästföreläste om hemlöshet.  

Alla alster är uppspikade och resan kan ta sin början.

Jag fick planketplats 10 bredvid FS profilen Ing-Marie Sjödin som visade bilder ur sagans värld.

Björn var med i år och här dokumenterar han Torbjörns färggranna bilder som verkligen stack ut i sina guldramar.

Jag kan bara hålla med Peter om att Rättviksglassen är otroligt god, men han har missat den bästa smaken, saltlakrits.

Samtal mellan fotografer.

Jag passade på att få en fotosession med den vackra och charmiga hunden Smilla som alltid brukar följa sin husse och matte på resan till Säterdalen.

" - Får jag verkligen gå ut i vattnet ??? Jaha, du vill att jag ska gå ut...OK."

" - SMILE ! "

" - Men jag kan posera allvarligt också. Blir det bra så här? "

Bilder, samtal, och glass varvades med föreläsare med blandade inriktningar. Här gästföreläsare Felix Heintzenberg som pratade och visade bilder om Nordiska Ugglor.

Fikapaus.

Regn blandades med strålande sol och här passar det bra med en stunds stickning innan resans avslutande föreläsningarna med Brutus Östling.

Tack för ett toppenfint arrangemang !

Hälsningar Lena

SM i voltige

I går söndag var jag och tittade på en ridsport som jag aldrig sett förut. Då gick nämligen SM i voltige av stapeln i Uppsala. Man kan tävla i lag eller individuellt. Jag har en gammal studiekompis vars döttrar tävlar i Laholms Voltige och det här är deras sexmannalag i svår klass.

Voltige är en ridsport där voltigörer gör gymnastiska övningar till musik på en häst som galopperar på en volt. En linskötare ser till att hästen galopperar i jämn takt och är förstås en mycket viktig del av laget. Här har laget hälsat på domarna och programmet kan börja.

Här kan man se ett av domarborden. Det sitter domare i varje hörn. Hästen Quincy galopperar taktfast. Han har varit med förr.

Ni som läser detta och har suttit på en fullstor häst i galopp kanske kan föreställa er något om hur detta måste kännas.... Ett par personer har fallit eller halkat av i tidigare lag men det går bra för Laholm.

Här drar man upp sin minsta lagmedlem. Man förstår ju varför de är lite olika stora tjejer i laget. Under hela tävlingen skymtar jag dock bara en kille.

Den minsta tjejen far upp i luften.

Stor koncentration.

Den här typen av program är fritt komponerat och kallas kür. Laget visar sin kür två gånger. Dessutom ingår en serie obligatoriska moment som alla deltagare ska genomföra under en minut vardera.  Alla delar får poäng och även hästen om jag förstått rätt. Det här är sista framträdandet laget gör innan totalsammanräkningen.

Säkra händer fångar lagmedlemmen och man kan även se hur den sittande lagkamraten håller den som står.

Quincy galopperar på....

.....och efter några minuter som var minst sagt svettiga även på läktaren är programmet klart. I mina ögon såg det helt felfritt ut.

Dräkterna hos de olika laget varierade minsann och nästa team in på banan såg ut så här.

Jag minns tyvärr inte vad detta lag hette men här kan man i alla fall se hur de håller i varandra.

Glöden hos dessa voltigörer kan man inte ta miste på och deras sista framträdande räcker till ett brons i SM.

Sista laget Team Svea gör sig redo. Mycket jobb bakom dessa håruppsättningar.

Trots att jag inte sett denna sport tidigare inser jag ganska snart att det här är ett mycket duktigt lag.

Det finns säkerhet och balans i alla deras rörelser...

...jag får också veta av min kompis att det här är guldmedaljörerna. Inga lag kan hota dem efter denna och deras tidigare två uppvisningar.  

Hästen klappas om efter ett perfekt program. Lägg märke till att den också har en fin fläta på den stora tävlingsdagen.

Det är dags för prisutdelning och Laholms Voltige tar silver i SM svår klass.

Även hästarna belönas.

Man kan ju snegla lite upp mot guldpallen....nästa år kanske...

Sedan är det förstås dags för en groupie. Även här kan man se håruppsättningar som krävt en hel del pyssel för att hålla ihop under en hel tävlingsdag.

Gruppfoto med häst och linskötare.

" - Vilken uppståndelse ! Ge mej en godis nu och sen packar vi ihop och åker hem. "

Hälsningar Lena

Isbjörn mitt i maten

Efter förra isbjörnsmötet gick vi in för att värma oss en stund. Klockan var över midnatt men det betyder inte så mycket här uppe. Upprymda och glada hann vi bara sätta oss ner förrän vi fick veta att det var en isbjörnshona med unge på väg över isen. Vi hastade ut igen. De gick först snett mot vår båt och kom närmare...

Sedan vek mamman av och fortsatte bort. Ungen däremot, ville väldigt gärna gå mot båten. Det blev längre och längre mellan dem...

Tills ungen gav upp och vände om mot mamma. Det fans tre hannar i området, bl a den jag visade i förra inlägget. Mamman ville bort med sin unge eftersom hannarna var en potentiell risk för den. De blev så småningom till små prickar men genom kikaren kunde man se hur mamman tog plats vid ett sälhål och ungen rullade ihop sej för att sova. Mamman satt där resten av natten och väntade på säl.  

Eftersom vi visste att all isbjörnsaktivitet bevakades gick vi och la oss vid tvåtiden på natten. På morgonen hade vi drivit i isen och det började snackas om att det var dåligt väder på gång. Morgonen var i alla fall mycket fin...

...och det var fortfarande ingen vind. Problemet var att det var styv kuling i analkande söderifrån och den enda väg vi kunde bege oss i dagsläget var söderut. Norrut var inte ett alternativ om vi skulle komma tillbaka till Longyearbyen i tid.

Det gick fortfarande att se ett par isbjörnar med kikare men vi fick ändå börja tråkla oss ur packisen. MS Malmö är inte en isbrytare men tryckte sakta undan isflaken. Det skulle ta lite tid.

Här hade den gått, isbjörnen.....Fartyget mullrade och rörde sej sakta i en båge mot mer öppet vatten tills Susanne plötsligt sa " det står ju en björn där "!

Björnen hade delar av en säl kvar och drog först iväg några steg med den...Vi stannade helt och Malmös motorer slogs av.  Björnen stannade också.

Den tycktes inse att vi inte skulle röra oss mer och återgick snart till sitt byte. Ett antal vittrutar höll den sällskap...och försökte stjäla små munsbitar.

Björnen åt en del men det verkade gå trögt, den såg mätt ut men inte alls beredd att lämna ifrån sej sin mat till trutarna.

En ismås (i förgrunden) försökte också få sej en smakbit. Vi rörde oss inte närmare björnen utan på följande bilder har jag växlat mellan 420 och 600 mm, samt beskurit olika mycket.

Björnen tog små tuggor av sälen och under tiden pysslade trutarna med en bit som de lyckats komma över, nämligen tunntarmen. Förstora bilden så inser ni att det röda snöret är tarm som trutarna dragit ut på isen. 

Problemet för dem är att trutar kan inte "klippa" av tarmen med näbben och den går inte sönder hur lätt som helst när den är färsk. Ismåsen vet inte heller hur man äter tarm.

Björnen har satt sej ner och ser ut att ha ätit tills den nästan mår illa. Trutarna drar runt med tarmen och flera försöker svälja en bit men får den snart utdragen igen. Besvärlig mat som någon annan kan ta fast man svalt den. 

Här slås man av tanken att de kanske tänker försöka ha den som hopprep istället....De var mycket underhållande att titta på men tyvärr lyckades de inte äta så mycket.

Till slut ger björnen upp resterna av sälen till trutarnas stora förtjusning. Det var väldigt lite kvar men visst fanns det en del att plocka med för fåglarna.  

Isbjörnen kom faktisk mot oss en bit och gjorde sedan det som kändes helt normalt, den lättade på trycket (som jag inte tyckte var så tjusigt att visa på bild)....

....och la sej sedan ner för att sova på maten.

Nu blir det midsommaruppehåll i Svalbardsrapporten. Ha en jättefin helg allihopa.

Hälsningar Lena