Tre fotografer, ett bomskott och frågan varför.

Min uppmärksamhet fångas av en egendomlig tråd här på fotosidan. Om ett projekt att i fotografisk bild berätta för Donald Trump hur det egentligen stod till i landet Sverige en lördagskväll för nån månad sedan. En inte oansenlig del av landets befolkning satt mer eller mindre absorberade av finalen i en mycket populär musiktävling, det föddes barn, och några lämnade jordelivet. En och annan olyckshändelse, men vad man kan utläsa från nyhetsrapporteringen, på det hela taget en ganska lugn och sammansatt lördagskväll.

I kväll bläddrar jag i tre fotoböcker, Dorothea Lange: The  American country woman, Sally Mann: Immediate family och Hanna Modigh: Hillbilly, Heroin, Honey. Det blir en afton med kvinnliga förtecken. Gemensamt har de att  de beskriver en amerikansk verklighet, inte hela alltihopa, utan var och en, en liten flisa av en verklighet. Nån slags komplexitet.

Och jag kommer inte förbi den malande frågan, varför går vissa i spinn så fort tankar som mångfald, altruism, komplexitet, empati, humanism kommer på tapeten. Det vore kanske bättre att träffas på ett ställe över en kaffe eller en pilsner. Så att man inkluderar även mimik och kroppsspråk. Det blir enklare så.

Och en bild som inte har ett dugg med saken att göra. Ett bomskott med Rolleiflexen, sent sjuttiotal. En bild det också. Vem är vem? Har inte en susning, men ett är säkert, vi är i ett av dessa marginaliserade förortsområden som man så gärna talar om idag.  (Ett neg som hamnat på avvägar bland annat skrivbordsjox.)

2017-04-01 22:00   Khalad

Gillar bilden! Ett starkt här och nu utan att veta något om det/ Björn T

2017-04-02 20:32   mombasa

Tack för besöket. Ja visst är det märkligt, dels med bomskott, bilder där man råkade komma åt avtrycket. bilder som rätteligen borde kastas. Som de säkert görs i den digitala hanteringen. Men förr, råkade en del negativ smita och hamna nån helt annanstans. Och så dyker de upp. / Gunnar S