Prag. Requiem, melencholia.
Jag vandrar på Prags gator. Lite obeslutsamt. Ibland i förorten. Öststatsbetong. Ibland i centrum. Jag hittar spår. Slinker in på en secondhand-butik. Musik. CD. Och hittar den här. Charlie Haden. Inte direkt för musiken, utan mer för omslagsbilden. Den anonyma fotografen. Bilden från krigslutet. En ytterligt reproducerad bild.( Har sett den som muralmålning i New York. Och på en hel del andra ställen.)
Det är sen oktober. Jag har sett Therezienstadt för vilken gång i ordningen. Jag vandrar längs Seifertova upp till mitt nattlogi. Det blir kanske en Kruzoviche på den lokala ölkällaren. Vem vet. Luften andas melankoli.
(Under några år hade jag förmånen att regelbundet besöka Tjeckien och Prag. Fotografiskt kunde det blivit mer. Men så är det när man lever i nuet. Tanken kommer efteråt.)
Ända sedan 1970-talet har jag rest i det gamla komunistiska Europa.
Efterkrigstiden har varit galen i dessa länder och besök ger eftertanke. För upplevelsen måste man dock lämna de nya stadskärnorna och görna vandra runt i natten.
/Gunnar S
Hälsningar, Bjarne