Porträtt och en eller annan tanke om det

Den här exponeringen har femtio år på nacken. Ursprungligen en Kodachrome men gråskalad i dagens digitala värld. 135:an kort skärpedjup trots rätt mycket ljus. Och medljus dessutom. Jag gillar bilden på Lena. Och som kan förstås, jag trålar runt i negativpärmar, diabilder (de som  finns kvar), kopior.
   I porträttfotografi-genren finns en och annan maxim. Sålunda ska porträtt gärna fotograferas med så kallat Rembrandtljus. Då blir det bra. Garanterat.
   Men kan man fotografera porträtt i medljus? Eller strax intill. Kan man tolerera oskärpa, om än lite och mest beroende på ett kort skärpedjup. Vad tillåter den digitala världens bildnorm?

2024-04-14 21:15   mombasa

Det händer nåt konstigt i kommentarsfunktionen här. Kommentarer och svar försvinner. ???
/Gunnar S

2024-04-14 21:22   syntax

Jag försöker igen:
Jag menade att det är lätt att gilla den lite underfundiga bilden, och att 135:an av någon anledning har blivit en lite underskattad brännvidd. Förr fick man normalen med kameraköpet, och det var vanligt att man köpte just en 135:a som första extraobjektiv.

2024-04-14 21:24   mombasa

Som svar på Peter Hennigs kommentar:
Tack! Lite extraskärpning, som ofta behövs när man går från färg till gråskala. Metod lagermask-oskarp mask kan man dutta på lite exra skärpa där det behövs.
135mm blev ofta ”piratobjektivtillverkarnas trumfkort. Lite oklart varför vi ville ha just den brännvidden. Asahi Takumar 85/2.0 var betydligt bättre för porträtt, men dyrare. Och Nikkor 105/2.5 hålls nog fortfarande för ett synnerligen bra objektiv, förutsatt att man har en Nikon bakom objektivet.
/Gunnar S

syntax 2024-04-14 21:32

Jag har inte tänkt på den kopplingen till pirattillverkarna. Kan ju mycket väl vara så att det har "skandaliserat" brännvidden ifråga.

Svar från mombasa 2024-04-14 22:03

En gissning är att ”piraterna” ville ha nåt som syntes oavsett faktisk fotografisk nytta. 135mm var ett tydligt hopp till teleobjektivens domäner. Vilka var kunderna? Nån med 50mm normalen som ville ha lite telekänsla. (Sen kom lusten till vidvinkel occh 35:an eller 28:an). I den tiden, tidigt sjuttiotal, en som det numera heter analog tid, för amatörfotorafen en jungfrulik mark att upptäcka, och för producenten att exploatera. Nikkor 105/2.5 är i mitt tycke ett utomordentligt bar kort tele. Om man har en Nikon bakom objektivet vill säga.
/Gunnarf Ws

syntax 2024-04-14 22:10

Nikons 2,5/105mm är ju ett objektiv med en bra avvägning mellan teleeffekt och perspektivisk verkan. Själv var jag Leicasnubbe vid den här tiden. När jag idkade gatufoto, var det Tele-Elmarit 2,8/90mm som gällde:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm

2024-04-15 07:34   per-erik åström

135:a minns jag inte att jag någonsin använt. Däremot 85 mm tycker jag är en fin brännvidd för porträtt. Söt tjej förresten. Charmigt leende alldeles oavsett hur ljuset faller.
/Per-erik

Svar från mombasa 2024-04-16 09:33

Tack för titt. 135 är nog lite för mycket för bra porträtt, men jag tror som sagt att tillverkarna som Tokina med flera sköt in sig på de nyblivna ESR-ägarna som ökade nästan exponentiellt i antal på den tiden, sextio-sjuttiotal. Ett kort tele som medgav ett obehindrat icke närgånget fotografi i folksamlingar, ett friläggande skärpedjup, inte för lite och inte för mycket och inte optimalt.
/Gunnar S

2024-04-15 12:25   Måns H

Jag förstorade bilden och tycker att den förmedlar en personlighet med intelligens och humor! Lilla vita blänket i ögat hjälper säkert till.

Jämfört med vad dagens bildnorm kräver (färg, färg, välmålad modell) tycker jag att den är bra!

Svar från mombasa 2024-04-16 09:35

Tackar! Det är kanske så att en annan tids bildnorm fortfarande kan ha ett visst existensberättigande :-)
/Gunnar S