Om oväntade loppisfynd, Wayne Miller, är han bekant?

Och nu när man vågar börja strosa bland människor igen. På loppis och välgörenhetsinrättningar. och vad hittar man då, i en lite slarvigt upplagd bokhög? Jo, Wayne Millers ”The world is young.”! Och det här kanske fordrar sin förklaring över förvåningen. Är Wayne Miller en fotograf som ligger på det alltid aktuella diskussionsbordet? Eller är han en av de där amerikanska femtiotalsfotograferna som gjorde sina karriär som krigsfotografer under andra världskriget. Och sedan fortsatte som reportagefotografer, mode och reklam och liknande. För att sedan långsamt försvinna under radarn?. Wayne Miller är nog en av dem även om han sedermera blev Magnum-fotograf och till och med ordförande under några år på sextiotalet.

Fast nu är det rätt onödigt att jag skriver om det som är lättillgängligt i den här länken. Det mesta man behöver veta om Wayne Miller finns i den här länken.
 Så mycket tryckt av Miller verkar inte finnas. Det är nog just ”the world is young” som är själva eposet, därmed inte sagt att Wayne låg på latsidan. Hans assistentskap  eller vad man nu vill kalla det, till Edward Steichens gigantiska projekt the family of man ska inte förringas säger källorna. Och nog fick han blodad tand att själv göra nåt åt det hållet.
”The world is young” är ett, i mina ögon sympatiskt projekt som ligger där i fåran av humanistiskt fotografi. Och då ska man ändå betänka att Miller arbetade och fotograferade i Mc Carthyismens USA, en tid av blomstrande misstanke, kommunistskräck och populism. Och även om Waynes bilder knappast kan kallas vänster, så finns det något i bildernas attityd och hans sätt att fotografera som inte är populism. Han gjorde även ett bildprojekt om svarta i USA. Törs man säga att Wayne Miller  var en ärlig fotograf?

Sen finns det en liten, liten måhända långsökt koppling mellan Millers barnbilder och Sally Manns ”the immediate family”.  Och om Sally Mann fotograferar med storformatskamera, långsamhet och komposition så kör Wayne med 35mm film småbild (ofta Contax) och ett mer iakttagande snapshot-manér. Med behaglig oskärpa där det behövs om man säger. Så ska förstås något sägas om dåtidens repro och tryckteknik. Den här boken är tryckt i stor upplaga, mer tidskriftskänsla än bok ska man nog säga. Rotogravyr och som nästan alltid i den tiden, svårigheten att lyfta fram mellantonerna riktigt. Men fint är det!