Om gammalt svartvitt

Gamla svartvita filmer, som den här,Hamnstad, Ingmar Bergman är nåt jag gillar starkt. Kanske för replikerna, ett annat språk, en annan satsmelodi (men jag förvånas över att det talas väldigt lite göteborgska) inte minst för fotot, där var och varannan bildruta är uttänkt vad gäller ljussättning. Den här rullen med Gunnar Fischer som filmfotograf.
Storyn må vara tunn, regin nog snäppet bättre och skådespeleriet tidstypiskt. Men det svartvita hanterandet av ljus och skuggor, där finns det en hel del, även för en stillbildsfotograf att lära.

Nu undrar du, vän av ordning vad den här miserabla bilden har att göra i det här sammanhanget. Men filmen Hamnstad kastade mig tillbaks i en historia om släkt och familj i Majorna Göteborg. Om sjömansänkor och Wilhelm Lundgrens stiftelse, barn och vad som hände sen. (Bilden tog jag för några år sedan uppe vid Masthuggskyrkan och syftet och tanken var just det diffusa. I sökandet efter en historia. Kanske lite grann Marcel Proust; À la recherche du temps perdu. Svårigheten i att bilden inte alltid är sanningsvittnet. Som att bilden rör till det. När bilderna saknas och man får efterkonstruera. Går det ens att publicera en sån här text, en sån här bild? Jag vet uppriktigt sagt inte, men efter att ha tillbringat en längre tid i en miljö av vackra bilder (där svan på lugnt vatten allt som oftast är en bärande ingrediens) känns det som om inte annat än just provokativt.

Intresse - Bilddagbok

Svartvitt