Och vad kan man nu tänka om landskapsfotografi?

I senaste numret av Turist, Svenska Turistföreningens tidning finns en intressant artikel om foto (https://www.turist.se/den-nya-naturfotografin-vi-skriver-konsthistoria-med-selfies/). Faktiskt mer intressant än jag först tänkte. Landskapsfoto är inte riktigt min gren,  även om jag och sannolikt de flesta andra fotografer tagit många bilder som så att säga landat i landskapsfotografiets härad. Men det som är intressant i den här artikeln är hur fotografen själv agerar staffage och blir en slags ställföreträdande upplevare. Figuranten är alltså inte enbart en måttstock för att visa landskapets storhet, här blir även figuranten en slags måttstock över upplevelsens dignitet. Fotografen är den upplevare vi som vi betraktare just blir betraktare till. Och då gör jag kopplingen till den tysk-svenske konstnären Caspar David Friedrich som också figurerar i artikeln. ( Ja, så väldigt svensk var han väl inte men då Greifswald där han var född på den tiden tillhörde Sverige så blev medborgarskapet svenskt. Även om han talade tyska.) När Friedrich målar sina landskap, berg, skogar, hav, allt i romantikens anda så finns nästan alltid betraktaren med. Vänd från oss. Men betraktaren är inte Friedrich själv utan snarare en ställföreträdande betraktare, en anonymitet med vars hjälp vi kan tolka och uppfyllas av storslagenheten och den existensiella kraften i landskapet.
Om detta beror på tiden, tekniken (oljemåleriet inbjuder nog inte till självporträtt på det sättet) eller om det tidens anda kan man spekulera i.
Min spaning är dock den här. Caspar David Friedrich föddes 1774. Knappt tio år tidigare, 1765 föds Nicéphore Niépce i Chalon-sur-Saône .  1824 målar Friedrich "Kulle och åker" ( för övrigt en målning som arkitekterna bakom Skogskyrkogården i Stockholm  Asplund och Lewerentz möjligen inspirerats till när de planerade den numer världsberömda dungen uppe på höjden i kyrkogården.) 1826, två år senare framställer Niepce de första fotografiet, en utsikt över gården i Le Gras, låt var inte ett regelrätt landskapsfotografi men utomhusmotiv och skönjbar horisontlinje. Och resten är historia som man brukar säga. Inom tjugo till trettio år är fotografiet en bildteknik att räkna med. Ett nytt verktyg i konstnärernas verktygslåda. Och när torrplåtarna kom även ett flitigt utnyttjat skissverktyg. Otaliga är de impressionister, expressionister och andra -ister som under 1800-talet tog genvägen via fotografiet. Det skulle Caspar vetat om. Och  Nicéphore,  han också.

( Eftersom jag inte är någon flitig landskapsfotograf, åtminstone inte av rang får det bli en bild på ett annat märkligt fenomen som uppstår när den urbana människan hamnar ute i naturen. Det lär kallas rock balancing. Saker ska ju bevars heta nåt på engelska nuförtiden.)

2019-02-20 17:37   syntax

Misstänker att den moderna ungdomen känner ett tvång att göra olika slags offentliga manifestationer för att övertyga sig själva om den egna existensen - eller som Ingmar Bergman brukade säga: "Bullra och göra sig till".
Själv ägnar jag mig med förtjusning åt "rock restoring" - jag välter alla sådana idiotiska stenpelare jag ser!

Svar från mombasa 2019-02-20 17:59

Av stenarnas storlek är det i bildens fall en rätt fullvuxen ungdom åtminstone vad gäller armstyrka. Ett problem när man gör rock restoring är att man faktiskt inte får flytta på stenar hur som helst, åtminstone i ett naturreservat. fast är skadan redan skedd så...
Nån form av outgrundlig existensiell manifestation är det i vart fall.

2019-02-20 19:34   Anders F. Eriksson

En sak i alla fall säker; det är inte allt lika kontroversiellt att prata om landskapsfoto som om gatufoto :)

Svar från mombasa 2019-02-20 23:38

Helt absolut som man säger! undrar hur det är med fågelfoto. kanske borde snoka runt lite där också. :-)

2019-02-20 20:15   Fredrikpersson

Jag tycker att landskapsbilderna som i Turist blev intressantare av att en fotografen är med. Det gav både perspektiv och underströk fotografens upplevelese av landskapet. Nu var det ju inte inte några typiska selfiebilder med ett eller flera ansikten som tar upp större delen av bilden. Fotografen tog upp ganska liten bildyta och skulle lika gärna kunna vara en statist eller modell.
Du nämner Friedrich (som är en bra jämförelse tycker jag). I den målade konsten har människor (djur och ting) länge använts för att tydliggöra målningens budskap. Funkar bra även i landskapsfotografi, tycker jag.