Och på frågan om gatufoto sa de nästan alltid, nja, jag vet inte...

Idag närkontakt med geting. Nästippen. Baddar snabbt med alsolsprit och tar en dos Betapred. Jag kommer alltså se ut som Rudolf med röda mulen i en vecka framåt. En rätt stor mule. Inget att se fram emot att behöva förklara varför man ser ut som en stoppsignal i nian. Nu klarar det sig verkar det som. En får se i morgon. Att dona och bygga lite här och där är ganska skönt. Och så tänker man så bra. På lite allt möjligt. Fotografi och bilder till exempel. Och för mig som odlar en hart när pedantisk inställning till genren gatufotografi, låt vara av akademiskt pedantisk art, finns det ständigt nya kopplingar.

Har ni tänkt på att de flesta av nittonhundratalets bemärkta fotografer, sådana som alltför ofta får epitetet gatufotograf stämplat i pannan väldigt ofta, i intervjuer, svarar på frågan: Hur tänker du om gatufotografi? Och de svarar alltsom oftast: Nja, gatufoto. Vet inte direkt... Jag fotograferar väl mest så som det blir. ( Eller något annat med samma andemening.)
Alltså, gatufotograferandet lånar metoder, förhållningssätt och teknik. Skapar en genre utifrån detta. Men de stora elefanterna i nittonhundratalets dokumentära fotografi. Nä, de är bara inspiration men definitivt inte ”street photography”. Så har vi bara detta i bakhuvudet är det väl bara att köra på.

Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”.  Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. Jag som är fotograf kan bara såpa banan och hoppas att allt går i mål som jag tänkt.

(Bilder från NY, Manhattan. Gatufotografens scharaffenland.)

2019-05-23 11:14   Benganbus

"Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker, nu ska jag ta lite gatufoto”.
Jag tycker det här är en bra och enkel sammanfattning. Spänn av liksom! ;)
/B

2019-05-23 11:29   Frekeman

Hej Gunnar!

Trist med getingen. Hoppas att det läker så fort det går.

"Men jag tror att man tar bättre bilder om man, de facto inte går ut på stan och tänker ” nu ska jag ta lite gatufoto”. "

Har du nåt empiriskt stöd för ovanstående? När jag ger mig ut på stan för att fota så är det just gatufoto som jag vet kommer att bli resultatet. Har inte upplevt något problem med det. Tvärtom, då man vet vad man fokuserar på.

Och "Gatufoto, som alla andra bilder uppstår först när betraktaren-mottagaren träder in på scenen. ". Jag (alla?) är själv betraktare (alltid) av mina (sina) egna bilder och om ett foto kan sägas uppfylla några basala/enkla krav på gatufoto (taget i publik miljö, icke poserat, med innehåll/spår av människor eller mänsklighet) så är väl fotot ett gatufoto oavsett om det visas för någen eller inte?

Tycker nog i allmänhet att du teoritiserar en grad för mycket angående gatufoto. Så knepigt och komplicerat är det inte.

Mvh
Fredrik

Svar från mombasa 2019-05-23 19:00

Hej Fredrik
Jag tror att Joakim K E Johansson är problemet på spåret i sin senaste blogg. Det är ett resonemang som är värt att utveckla.
Gatufoto behöver nog inte så mycket teori. Däremot är bildkommunikation väldigt intressant, tycker jag, och det går att applicera sådana tankar på gatufoto också.
(Snabb antihistaminbehandling gjorde god verkan, och jag är nu ”vislig”. Ett uttryck jag första gången hittade hos Fritiof Nilsson Piraten.)
Ha det gott på gator och torg
Gunnar S

2019-05-23 13:03   bassa

Hej Gunnar.
Jag tänker inte utpräglat gatufoto.
Jag tar min kamera går ut på stan och fångar det som intresserar mig. Ögonblick, händelser, mode, bildjournalistik, men med en tanke att det i bilderna ska visa människor i olika situationer.
/ Bengt H.

Svar från mombasa 2019-05-23 18:46

Hej Bengt
Det kan ju vara anledningen till att du tar väldigt bra gatufotobilder. Dety vill säga att du inte tar gatufoto utan de blir det.
Ha det gott på gator och torg. / Gunnar S