Fotografi eller reproduktion. Var går gränsen?

Jag har sysslat med fotopolymer ett par veckor. Fotopolymer är en reproducerande teknik där fotografiet inte längre är fotografi utan mer av en råvara för att skapa en bild. Det här föder också en del diskussioner i vår grafiska verkstad. Vi  har kurs i fotopolymerteknik.

(Ett tryck, eller avdrag som man säger av polymerplåten till höger. Själva tryckprocessen är samma som vid koppargrafik-etsning, torrnål m.fl.)

Utan att gå in på de tekniska spörsmålen så händer det något med bilden när den reproduceras. En  reproduktion kan göras på massor av sätt. Som en oljemålning (otaliga äro de målningar man sett som försöker efterlikna ett fotografi så nära som möjligt. Och  då undrar man vad bilden egentligen vill berätta. Bildens berättelse, formfulländning eller upphovsmannens skicklighet i att exakt återge.) Även ett fotografi tryckt i en tidning är också en reproduktion, en bild som föreställer ett fotografi.

Fotopolymer är en modernare och mindre giftig form av fotogravyr. Man "framkallar" plåten i rent vatten. Metoden är dock ganska dyr. Man behöver raster, uv-ljus, polymerplåt som kostar en hygglig slant, koppartryckspapper, tryckfärger och kanske (till slut) en komplett grafikverkstad.
    Bilden ovan är ett fotografi behandlat i photoshop. Bitmapp med diffusionsgitter 1200 ppi. Utskrift på ritfilm som läggs ovanpå plåten vid exponeringen i uv-ljus. Därefter belysning med ett raster över plåten  i stället för filmen. Det är rätt många moment och en hel del tider och värden att hålla rätt på.
    Jag tycker att bilden påminner en del om Niepces första bild, den med taket ni vet och faktum är att Niepces bild faktiskt är en fotogravyr alltså föregångaren till de bilder som vi ett par kvällar och eftermiddagar pysslat med på Uppsala konstgrafiska verkstad. Och är det kul att arbeta tillsammans med flera. En del jobbar mot det exakta, där fotografiet är helt och hållet närvarande i trycket, medans andra lägger till och drar i från. Att använda fotografiet som en råvara för något nytt. Bilderna här är att betrakta som provtryck. Nu återstår det att fundera på om det ska bli en upplaga. En får se.

Och lite grann om litium.

  Apropos litium i batterier. 80 procent av litium återvinns. Bra vad? Men det innebär att 20 procent inte återvinns utan sprids ut. Så i nästa mätcykel är det mindre litium som ska återvinnas, närmare bestämt 80 procent av det som återstår av den tidigare mätcykeln. Ja, statistiskt kunniga och matematiskt kunniga här på FS kan snabbt räkna fram kurvan. Samma sak tycks även gälla uran fick jag reda på . Vilket kan vara en generande faktor för alla kärnkraftskramare. (Vår energi och näringslivsminister inte att förglömma.) Det där med den inte förhandlingsbara entropin ni vet. Termodynamikens andra sats går liksom inte att villkora.
   Frågan dök upp i ett litet kallprat häromdagen med en professor emeritus i  fysikalisk kemi. Han har uppenbarligen koll på såna saker. Vi sågs som hastigast på konstgrafiska verkstaden här i stan. Bortsett från entropins problematik pysslar han lite grann på fritiden med hur man ska kunna etsa järnplåtar för grafiskt bruk på ett någorlunda miljövänligt sätt. Ett ytterligare möjligt  sätt att runda problemet med koppargrafik och etsande syror, en massa lösningsmedel och annat otrevligt.  En poäng med stålplåtar är dessutom att de är hållbara och tål därmed stora upplagor.

(Det här är Domeij, inte vår bästa press men den är nu anpassad för högtryck och fyller sin tjänst med den äran. Högtryck är annars rätt miljösnällt med vattenbaserade tryckfärger. Fuji Xpro2 numera i tjänst igen.) 

Och dagarna går... 

I grafikverkstan

Traditionell koppargrafik som olika former av etsningsförfaranden har av tradition varit fyllda med mängder av mer eller mindre ohälsosamma kemikalier och annat stoff. Mestadels mer ohälsosamt. Det är toluen, balsamterpentiner, lösningsmedel i alla de former, det är etsande syror, salpetersyra förespråkas av en, holländska badet (saltsyra och kaliumklorat) av en annan. Järnklorid av en tredje har ofta varit det minst skadiga alternativet. Som sagt, inget för god hälsa och inte minst Big Nono för avlopp och natur.
    Därför är det trevligt att det utvecklats flera olika mer hälsosamma och miljövänliga produkter att pyssla med. Vattenlöslig etsgrund, den hinna som läggs på kopparplåten för att förhindra att syran kommer åt plåten annat än på de ställen där man tecknat med radérnålen. Såpa, rapsolja och snälla färgborttagningsmedel har ersatt lösningsmedlen.
Söndagen tillbringades i grafikverkstan för tester och prov av olika miljöanpassade varianter av grafiska tekniker.

 En "pinne" av kopparplåt tejpas fast på baksidan och resten täcks med vanlig packtejp.

Och själva etsningen sker med elektrolys i en kopparsulfatlösning. Plåten nedsänkt till höger och den andra polen i form av en bit ugnsgaller till vänster. Lite ström på det via en transformator. Mellan 15 minuter upp mot en timme i badet beroende på hur man vill att linjen ska bli. Och det finns bra möjligheter att göra akvatintetsning, Adjö akvatintskåpet med asfaltpulver som låg som ett damm både här och där. Även inombords.

Resultatet är oväntat, överraskande bra och kan som sagt göras med ett ganska gott miljösamvete. Kopparsulfatlösningen återanvänds många, många gånger och är inte speciellt farlig om den hanteras med omsorg.

Det är svårt att låta bli svartvitt och lite kornigt när en grafikverkstad ska visas i bild, så här får det bli lite Efexpyssel.

I brist på fotograferande

Fotograferandet har gått i stå. Inte ens det lätthanterliga processfotograferandet utan egentligt mål leder någon vart.
Hittar en inte helt färdig torrnål i gömmorna. Aldrig ens provtryckt, stannade liksom mitti. Det kan vara så med bilder. Man tvivlar. Är det mödan värt. Men det finns ändå en viss glädje i att plocka fram plåten. Känna torrnålsgraden med fingertoppen. Ta fram nål, skavstål och en gravstickel. Och omväxlande mödosamt gravera linje, omväxlande krafsa fram tornålslinje. Inte för att det kommer att bli nån upplaga, men något eller några provtryck. En liten eprevue d´artiste som det heter.
(Mest nöjd är jag nog med mina hemsvarvade handtag i päronträ.)