Om traditionen att värdera bilder

Om jag får ett positivt besked från sjukhusets provtagning kan det innebära ett negativt besked för mig. Så positivt och negativt har olika betydelser beroende på var man är i kommunikationen.
   I bildkommunikation talar man bland annat om triviala bilder. Trivialt har ju ett ganska negativt värde i det allmänna samtalet. Men i bildkommunikativa resonemang är trivial värdeneutralt. Så även det lite mer ovanliga begreppet massbild. Det finns definitioner av trivial bild och massbild. Begreppen handlar mest om vilket syfte bilder har, hur de kommunicerar, hur avsändaren utnyttjar en bild i sin kommunikation. Dessutom kan en uttalad konstbild utnyttjas i ett helt annat sammanhang än det den ursprungligen gjordes i. Och vice versa. De som har åldern inne minns kanske kaffeburkarna med Carl Larsson-motiv. Från konst till reklambild. Eller Andy Warhols Brillopaket, från reklam till konst.

(Prosabild eller kanske lite granna åt poesibildshållet. Kanske med litterära ambitioner.)

En bild kan alltså oavsett ursprungligt syfte byta roll till något helt nytt beroende på hur den används. En aldrig så välgjord landskapsbild med konstnärliga ambitioner kan användas som vore den en trivialbild. Och det fina med trivialbilder är att de oftast utnyttjar den grunda betydelsen. De är, som man säger, redundanta. Vilket i vissa fall kan vara en bilds styrka. De tål att användas i flera sammanhang. Trivial är i det här sammanhanget inte en värdering. Trivial betyder att bilden är allmängiltig och kan tolkas på flera sätt oavsett sammanhang.
   Att fotografera bilder som håller för trivialbild är för övrigt inte alldeles lätt. Bra trivialbilder fordrar sin fotograf. Redundanta bilder snyter man inte ut i brådrasket. Skulle man kunna säga. (Bo Bergström skriver om det kommunikativa triangeldramat, fotograf-beställare-mottagare. Ett inte alltid helt enkelt drama. Läs gärna hans böcker om bildkommunikation. Mycket faller på plats.)

(Och här är den föregående bildens kontext. Vad hände? Hur ändrades bilden?)

Men det jag nu tänker ge mig in på är värdering av bilder. Som har sitt ursprung i äldre tider. I artonhundratalets borgerliga salongskonsten men även längre tillbaks i femton och sextonhundratalets konst. Det är värderingsmönster som fortfarande spelar roll. Ja, mönstret att vissa bilder har ett slags högre värde. I så fall måste man ha nån form av skala som i sig grundar sig på något. För att värdera måste man jämföra och för att göra det måste det finnas överenskomna fixpunkter på skalan. Lätt som en plätt, eller hur?
I sextonhundratalets konst var porträtt av kungar och andra despoter högst värderade särskilt om de hade nån form av allegorisk form.  Motiv ur den antika historien smällde högt och den bibliska historien gick inte av för hackor den heller. Landskapsmåleri, stilleben och scener ur allmogens liv hamnade längre ner. På samma sätt var skulpturen högt rankad, oljemåleriet likaså medans den reproducerande bildkonsten, träsnitt, kopparstick och etsningar rankades lågt. (Det var ju bevars tekniker som från början var avsedda till och att göra konsten, eller bilden tillgänglig. Vilket sällan var konstens avsikt i den tiden. Att finkonst redan då var en klassmarkör är ett påstående med väldigt många dimensioner väl värt att återkomma till.) Att konsthistorien senare lyfter Rembrandts etsningar högt är en annan historia.

(Nationalmuseum. En bra plats för den som vill studera dåtidens ranking list.)

Men hur är det med dagens fotografiska landskap? Finns det nån slags ranking list här också? Borde man vara  främmande för tanken att det skulle kunna vara så. Frågan är i så fall hur.
   Det finns naturligtvis en ranking när det gäller fotografisk och teknisk skicklighet. Men även om  bilder kan vara tekniskt fulländade kan syftet och avsikten vara grunt,  vilket gör en nog så skickligt framställd bild som redundant. Den har helt enkelt inte så mycket att säga, den medger inte så mycket tolkningsmöjligheter. Snabbläst skulle man kunna säga. Men. Eftersom läsning av bild allmänt sett inte är någon utvecklad förmåga (bildläsning och bildanalys är sorgligt eftersatta discipliner i svenskt skolväsende), personliga tolkningar av bilder desto mer frekvent (väl medveten om att jag möjligen slänger in en skvätt fotogen i brasan nu) förekommande så kan man fundera över var eventuella fixpunkter i värderingsskalan finns. Hur värderas bilder? Om det är den personliga konnotationen som gäller blir en eventuell värdering meningslös. Och här finns det anledning att vara på sin vakt. Här ligger vi snubblande nära populismens bildsyn. Där bilder ska stryka medhårs.
Men mer om det en annan gång.