Krigets estetik

Obecní dům, stadshuset i Prag är en om inte orgie så iallafall en demonstration i art noveau och väl värt ett besök om man har vägarna förbi. František Ženíšek heter han som målat Grégr Hall, em sal som används både för konserter som finare mottagningar och middagar. Man kan så klart fundera på hur väggmålningarna målade al secco bättrar på aptiten men temat är Love song, war song och funeral song. Skitkul tema på en middag eller hur?
Vad annars? Smetana Hall en lokal för mycket av konserter, dessutom försedd med en imponerande orgel, ja hela huset är överdådigt, men samtidigt snyggt på nåt sätt. Och vill man kan man ta en pivo i den amerikanska baren en trappa ned. Missa inte den eleganta kaffekokaren.

   Men till saken. Den här målningen i Grégr Hall, kriget i nån slags allegorisk dräkt. Krig betyder nu att ett oräkneligt antal mestadels unga män i bästa fall går någorlunda helskinnade igenom det, eller sekundsnabbt blir pulvriserade till molekyler. Väldig, väldigt många blir av med ett par ben, ett par armar, ett ansikte ( som aldrig mer kommer att kyssas), ögon, förstånd. Till vilken nytta? En despots egenövervärdering i en myggpisstid sett i historiens perspektiv. Jag lyssnar osökt på den här, Totta Näslund:Aldrig mera krig.

(Det var ett tag sedan jag var i Prag, denna intellektuella stad, där Josef Koudelkas bilder är ständigt närvarande.Man kan åka tåg dit numer, ganska bekvämt.)

Om bildpoesi och sånt.

Ibland säger man att en bild gärna får ha en rytm. Med rytm tänker man nog musik i någon form, om inte tonalitet så takt. Nu har väl bilder i sig ingen direkt tempo eller rytm, men de sätter igång andra sinnen än det visuella. När två sinnen är involverade är det lätt att tala om kontrapunkt. Två eller inbördes olika stämmor som ger upphov till en utvecklad melodi. Eller i en bild, flera kanske tillsynes motstridiga konnotationer, eller en form som möter en annan inte helt motsatt form. Som två ytterpunkter i ett ackord, som ju som bekant helst ska bestå av minst tre toner, eller som tre hörn i en triangel utlagd över en färgtoncirkel, ett färgackord. 
  Här finns alltså lite för bildpoeten att arbeta med. Och lite textbaserad poesi är aldrig fel som avstamp.   

(Bild ur arkivet. Prag. Nikon D300 24-75/2.8)