Lite mer om Rembrandt…

Ibland skriver vi lite snabbare än vad som bordes. Renässansen och sextonhundratalet måleriteknik är väl inte allmängods. Precis som en del fotografiska teknikaliteter inte är helt uppenbara för ickefotografen. Det här med att måla fram ljuset till exempel. 
   Man började med att lägga en tonbotten över duken, ganska mörk, helst med färgton. Grönjord, rå umbra, caput mortum (ett mörkt lilabrunt pigment) och säkert några fler att välja mellan. Efter det målade man fram ljuset i bilden med ett vitaktigt pigment oftast blyvitt. Därefter målade man fram färgtonerna med passande lasyrer. Med vetskap om detta förstår man säkert hur Rembrandt arbetade.  Det påminner lite grann om den metod där porträttfotografen börjar i ett mörkt rum och allteftersom ökar ljusintensiteten och lägger till fler ljuskällor. Detta ha jag läst om och hört i visorna. Nån som känner till fotografer som arbetat på det sättet?

Kökspigan. Se den på riktigt i Nationalmuseets samlingar.

Att ha ödet i sin hand

Den här killen, Joma, kom till Sverige för sju år sedan. Vad han befinner sig nu vet jag inget om, vem vet, han kanske inte är i landet längre.  Att hans öde i mycket legat i andras händer. Att han nog börjat sitt liv i uppförsbacke. Att  som sexton-sjuttonåring ta sig själv från nånstans i gränstrakterna mellan Iran och Afghanistan själv, en resa på flera månader genom en inte alltid vänligt stämd omgivning. ( Ibland tänker jag tanken; skulle jag klarat av det, och inte minst, skulle ansvarig minister för frågor i detta ämne klarat av det? Jag kan bara svara för mig själv.)
  Förresten, du hade väl ungefär samma drömmar som dina kompisar. Fotbollsproffs. Eller något annat. Du kan ha haft tur. Kombinationen av din egen drivkraft och omgivningens empati. Ett jobb, en bostad (hoppas för guds skull att du i så fall  har en lön över 28 000:-)

Sannolikheten att du om du fortfarande är kvar i landet kommer att hamna på ett så kallat återvändarcenter är ganska stor. Och som en blixt far tanken genom mitt huvud; vad håller de på med? Hanna Arendt beskrev det i "Den banala ondskan". Då handlade det om Rudolf Eichmann, om han är bekant.

Och vad har detta med fotografi att göra? Bortsett från att inlägget är illustrerat med ett fotografi. Det kan man fundera på. Jag tänker nog mest på fotografiet som en möjlighet. I fotoklubbar, i fortbildning, på lokala bibliotek och andra ytor. Eller hur tänker du?

Wij zin 17

Kolla in den här:

https://youtu.be/oHR4M_1gjJM

Johan van der Keuken, en sjuttonåring fotograferar sina sjuttonåriga kompisar. Nånstans mellan spontanporträtt och dokumentation. Kan det bli bättre? Men samtidigt är det här historia. Inte bara fotohistoria utan också historien om bildens devalvering. Görs såna här bilder idag? Tveksamt.

Och vad övrigt är, visst är det roligt för farföräldrar att fotografera barnbarn. En inte oviktig dimension i fotografi. 

Fuji Xpro2 35/1.4. Lite svartvitt pyssel.

I trädgården

Hemma i människobyn. Vi åker in för att städa trappor och källare, klippa gräset. En bostadsrättsförening sköter sig inte av sig självt. Fixa pass, antibiotika mot förmodad borrelia. Och en del annat.

Så blir det spontanträff i afton trädgården. En pava rosé och köpepizza. Och i slang med grannarna. Hans O Sjöström, översättare, bland annat av Naomi Klein ”Det här förändrar allt”, och en hel del annat är alltid trevlig att träffa.
Duvorna kuttrar på taken och tornseglarna svirlar däröver.

Spontanporträtt med Iphone 6.