Flightradar 24

Kvart i åtta på morgonen flyger planet från Helsingfors till Arlanda över mitt halvårsvistelsehus. Punktligt som en väckarklocka. Gratisappen Flightradar informerar mig om alla ljud och kondensslingor i skyn. Nästa kommer tio minuter senare, sen är det igång. Ljudet av flygmaskiner avlöser varann nära nog dygnets alla timmar. Jag kan tänka mig att det kanske påminner om det ständiga ljudet från vindkraftverk, vilket jag inte hört i verkligheten. Det finns nu många ljud som härstammar från mänsklig aktivitet, väldigt många. Rätt många finner vi oss vid, fråga de som bor vid en järnväg . (Nu bor jag visserligen ungefär fem mil från Arlanda men jag tänker hur de som bor i Upplands Väsby tänker.)
   Men en sak jag inte förstår är varför flygtrafik inte ska bära sina egna kostnader. Skattefritt, kraftigt subventionerad infrastruktur. Hur mycket subventioneras flygfotogen, nån som vet? 

Såna här tankar hör kanske inte hemma på en fotoblogg, men jag tänker så här; vilken fotograf antar utmaningen att visualisera dagens dysfunktionella miljöpolitik, globalt såväl som nationellt (och där passerade Ryanair Arlanda-Tallinn). Innan någon antar utmaningen kan det vara värt att besinna: bilder visualiserar, text förklarar.
   Jag dök ner i fotohistorien, en snorkling liksom, hittade massor med fotografi, både nutida och sånt med hundra år på nacken, sånt som idag räknas som de viktiga fotografiet det som beskrev verklighet och dokumenterade. Inte enbart händelsen men lika mycket i det att där fanns ett ställningstagande i avtryckarfingret. ( Nu anar jag Ethiopian Airlines Arlanda-Addis Ababa, går lite söder om. Och Amsterdam-Beijing hörde jag nyss, om en liten stund kommer ASL Åbo-Göteborg att passera. Fel där,  först ska TUI Göteborg- Helsingfors passera. Mycket att hålla reda på.)
   Kärnkraft subventioneras. Havsbaserad vindkraft inte. Bilägare subventioneras, med skattepengar. Alla betalar, även de som inte äger bil, eller ens har råd med en.

Mest om ett gott nytt år

Torsdag den 29 december kväll. Det regnar och termometern visar på +6 grader. I går vid samma tid var det -5. Det rör sig i äggkastrullen kan man säga. Först på måndag nästa vecka ska det kila ner på minus 5 igen. Att vädret har blivit livligare har nog inte undgått någon, även om extremer alltid funnits. En del politiker hävdar gärna att det inte råder någon klimatkris, troligen i brist på kunskaper i elementär skolboksfysik och i nån slags tro att klimatkrisen kommer som något slags Harmageddon, apokalypsens ryttare som galopperar över jorden, överallt. Vilket den inte gör. Kapitlet värmelära.
  Och varför dessa tankar som kan uppfattas som oönskade politiska? Egentligen bara läsningen av en artikel signerad Arne Schmitz i Fotografisk årsbok 1971 om fotografiet och miljövård. Lite grann av en uppmaning och önskan om ett fotografi som arbetar i miljövårdens tjänst. Låt vara att 1971 diskuterade man miljö i ett Rachel Carson-perspektiv, försurningen av sjöar, DDT, kvicksilverbetat utsäde, hormoslyr och liknande problematik. Klimatförändringen på grund av växthusgaser genererade av mänsklig aktivitet var något som fortfarande låg på ett fåtal forskares bord. Men blotta tanken att kunna använda fotografi och det fotografiska språket som en del av debatten fanns redan då. Hur mycket av det ser vi idag? Naturfotografi som vågar ta steget lite längre. Jag ställer frågan, jag betraktar mig själv som en rätt medioker naturfotograf om ens som någon. Men visst finns det ett perspektiv som utmanar, eller hur? Förutsatt att man är med på tåget.
Med tillönskan om en bra avslutning på det eländiga året 2022. Och en tillönskan om ett åtminstone aningen bättre 2023 runt om i världen.

Det där med naturfoto

Är väl kanske inte det man mest behöver oroa sig tre dagar innan valet. Naturfoto är nog den minst utsatta genren inom fotografi i en eventuell mörk framtid, förutsatt att sådant fotografi håller sig på mattan vill säga. Det går ju som bekant att praktisera naturfoto på ett både radikalt och utmanade sätt. Naturfoto håller sig som mest på mattan, åtminstone efter vad jag har sett. Men, jag kan ha fel.
Detta helt och hållet på grund av en animerad diskussion här på FS om naturfoto. Läs den, följ den och pass på efter en stund halkar den inte helt oväntat in på materialfrågor och teknik.

Jonas Classons bild på lappugglan ( och en hel bok om lappugglor) har väl inte gått Naturfotosverige förbi. Det är ett exceptionellt fotografi i alla bemärkelser, och ett resultat av en enastående förmåga i alla naturfotografiets dimensioner. 
   Men, så kommer djävulens advokat in. Det är något med den där bilden. Kan det vara det vi ibland kallar disneyfiering? När djuret får mänskliga egenskaper och uttrycksmedel. Alldeles oavsett, det är med största sannolikhet inte syftet, inte avsikten, Men det blir så i alla fall. När bilden, i det här fallet Jonas fenomenala bild på en lappuggla skickas vidare till mottagaren att läsas, värderas, tolkas så uppstår en bild som tack vare bildens denotationer tolkas av mottagaren med sina privata kontext och bilder att jämföra med. Krånglig process? Jo, visst. Men samtidigt enkel. Vi läser ugglans ”minspel” och jämför med det minspel en människa har och struntar helt i att en lappuggla är en uggla med sitt liv och sin verklighet, troligen väldigt långt från en människas verklighet. (Det finns en människovärld, en lappugglevärld, en noshörningsvärld… och alla ska de samsas,)

(Bild: Iphone 6. Rätt kraftigt beskuren. På morgonens löprunda gäller denna utrustning. Trött, lite sliten rådjursget på grannens uppfart. Såg ut att ha lite löss i pälsen men det ska de inte ha på sommaren om jag förstått saken rätt. Kan vara nåt fel men jag inväntar svar från jaktkunnig i grannskapet.)