Att se en bild och vad vi inte vet.

I de mest alldagliga bilder kan något gömma sig. En indexbild, en ikon, en avsiktlig eller oavsiktlig avkodning. I vissa bilder dyker facit upp senare. I vissa bilder är facit allmängiltigt, i vissa andra är facit privat. En bild är ett påstående där läsningen inte är allom given eller självklar. Det är inte ens klart att fotografen i alla lägen vet vad hen ser eller vad som rör sig. Men en förhandsinfo, om det nu vore möjligt, men det är det inte, därför att bilden alltid är ett ögonblick.

Om ett par timmar kommer han att fria till henne. Och, jodå, han får ett ja.

( Den här bilden lägger jag in i kategorin bröllopsbilder. För så är det nog, även om bilden är ljusår från det vi egentligen menar med bröllopsfoton.)

1989 trettio år sedan på dagen.

Eller egentligen, muren 25 år senare då den här bilden är tagen. En lite kittlande turistmagnet. En fond. Som i just det här ögonblicket för en eklärering av ett kommande bröllop. Meddelat på klingande tyska.

(Berlin i november är på något sätt tri-x. En bra grej med Berlin är att man kan åka tåg dit. Sen kan man nog fundera lite mer över muren till exempel som i den här artikeln i GP signerad Ola Nylander.)

Väntar på någon

Man väntar. Och ringer. Väntar på svar. Kan vi ses?

Ok. Jag sitter här. Nädå. Jag har tagit in en öl. Kom så fort du kan.

En tidning är bra att ha. Men svårt att koncentrera sig.

Som sagt. Man väntar. När ska hon dyka upp? 

( Här blir det både oskärpa och midjehöjd. Och lite korn också. Hörnet Rue Gambetta- Rue Fedéric Mistral. Sète.)

Grått och möss

Idag är det grått. Tar ett par bilder från bryggan ut mot Rödlöga. Det är väl nån slags processfoto i alla fall. Men nog borde jag kunnat gjort det i akvarell i stället. Neutral tint och Paynes grey. På den nedre bilden framträder fyren Hundskärsknuv väldigt tydligt. Det borde den inte gjort med hänsyn till det i övrigt väldigt våta och disiga. Men det har kanske nåt att göra med att jag använder ett Nikkor 105mm på en Fuji Xpro1 med nödig adapter. Fast varför skulle det va så? På det har jag inget svar. (Sen snackade jag lite med en gärdsmyg som hälsade på i boden. Det var kort men intressant. Och så är det där med mössen. Jag har två på mitt samvete redan. Och då menas det sådana som mött sin frälsare tack vare min muskelkraft. Det finns många möss. Eller, ja, nu finns det ju några färre...hur rymligt är samvetet.
( Det är som om bildvärlden går på tomgång just nu.)

Betydelsefulla bilder. 191011

Det har gått en vecka av ofruktsamt fotoliv. Inget processfoto. Hösten flammar och naturen öser skönhet över näthinnan. Men, nä...ja, så kan det vara ibland.
Ett utvidgat källarförrådsbesök, i akt och mening att ha hitta nån liten jätteviktig småpryl i segmentet grafik leder in i en packe fototidskrifter och så är man obönhörligen fast. Bläddrandet, ett ett tidskrävande fördriv. Och det här numret av FOTO februari 1969. Ett Hamburgreportage av Anders Petersen, en ung sådan. Och min minnesbild av just det här numret av tidningen.
Som uppvuxen i ett hem där bildkonst och konsthantverk, däri inbegripet foto, stod högt i kurs var jag inte främmande för alla möjliga sorters bildmässiga uttryck. Jag var på något sätt en med tanke på min ålder en jämförelsevis van bildbetraktare. Så bildspråk som Anders Petersens var mig inte främmande.
Men det är ofta så att man vid något tillfälle blir extra receptiv för något. Det kan handla om en utökad förståelse. Att man i någon mån förstår och kan läsa hela undertexten. Att läsa hela berättelsen. I motiv, plats, teknik, grovkorn, pressat svartvit, fotografens upplevelse och vad fotografen egentligen vill berätta. Om fotografens uppsåt.
Men det var kanske just i mötet med de här bilderna, och inte minst texten, som min ungdomliga bildsyn och bildvärld gjorde ett kvalitativt språng. Här lade jag ihop pusselbitarna. Vill jag gärna tro.