Mera William Klein

Jag återkommer till William Klein och en av hans böcker, Life is Good &Good for You in New York. William Klein kom in på fotot relativt sent i sin karriär. Han pluggade sociologi i USA och hamnade senare, militärtjänst, i Europa bland annat i Paris där han studerade på Sorbonne, studerade konst för Ferdnand Legér och antagligen lite annat pyssel. Inspirerades av  grafisk form från Bauhausrörelsen och den europeiska moderna, läs abstrakta konsten. I början på femtiotalet experimenterade han en del med fotografi. Han var rätt tidig med att arbeta med mycket korn, Oskärpa, hård kontrast och vidvinkelobjektiv. Just detta är ovannämnda bok ett bra exempel på. Samtidigt som han fotograferade en del för modemagasinet Vouge skapade han en slags bilddagbok från New York. Projektet lär ha tagit ett halvår att genomföra och under en viss kreativ press. Mörkrumsarbetet lär ha varit väldigt improviserat. Inga arbetskopior utan mer av direkt på i nån slags improviserat mörkrumsarbete. Bland annat arbetade han med fotostatkopiering ( i Vouges redaktionslokaler!) Överhuvudtaget var Kleins efterarbete väldigt långt från ett vedertaget fotografiskt finlir som rådde på tidningarna och magasinens sidor. Och hans bilder blev inte så väl mottagna av den samlade amerikanska fotoexpertisen,. Det var nog både ris och rosom man så säger. Klein har gjort och också blivit känd för ett antal fotoböcker om olika städer. Han har fått Hasselbladspriset och nämns väl alltid i samma andetag och mening som de andra stora elefanterna under nittonhundratalet. Hans böcker kan vara svåra att få tag på och kostar oftast en modig slant. Om allt detta kan man naturligtvis läsa uttömmande och kronologiskt korrekt i olika bibliografier om Klein.

Men vad jag kom att tänka på är hur de ”stora” fotograferna påverkat en själv. Finns det avtryck i ens egna bilder? Tål att fundera på. Hur mycket är intryck och var går gränsen till epigoneri? Dessutom, med vetskap att alla bilder redan är fotograferade. Att det som idag kan upplevas som nytt och modernt ofta har flera decennier på nacken.
Vi söker nog ofta och fortfarande efter nån slags självuppfunnen originalitet, helt i enlighet med modernismens idéer om det unikt nya.    Eller så handlar det om att vårda sin bildsyn, det man tycker om, det som känns spännande, lite kittlande. Eller vilka uppsåt man nu har.
(Återanvänd bild. NY.)

Amerikanskt foto

William Klein är en fotograf som dyker upp i bakhuvudet då och då. Ofta den här bilden. Den får mig att associera till målare som Hieronymus Bosch eller någon annan tidig renässansmålare. Genom att lyfta övre vänstra hörnet på fotopappret i förstoringsapparaten blev det här förvrängda och föga insmickrande perspektivet till. Många av Kleins bilder är också väldigt nära, präglade av hårt beskurna utsnitt. Många bilder är förvånansvärt lågmälda i sitt berättande. De propsar inte på komiska poänger men fylls däremot ofta av nån slags misantropisk ironi.
En grej som jag uppskattar i Kleins bilder är avsaknaden av tablå-tänkande som är så vanligt i modernt gatufoto. Kleins bilder har ofta mer av det här med betraktaren-fotografens närvaro inne i bilden. Närvarande i bildens händelse. Inte nödvändigtvis delaktig men ändå på plats.

En bild får i mina ögon gärna vara öppen för tolkning. Ibland räcker det med en blick som den här för att en bild ska ha en ingång. Tycker jag.

(FujiX10. Prag. Lite pyssel i Efex. Klicka på länkarna för att se Kleins bilder.)

Hur mycket hantverk är det egentligen?

Ett litet problem med att publicera på nätet är att webbläsare oftast inte läser bilder korrekt. Och då ska vi inte ens nämna enskilda bildskärmar bristfälligheter. När det handlar om monokroma bilder i neutral grå skala ( det som vi kallar för svartvitt) är problemet oftast att bilderna sotar igen i de mörkaste partierna. Och där vill man ju gärna  ha teckning.

Jag använder ofta en svag s-kurva för att få lite mer kontrast i en bild. Jag gör med andra ord som de allra flesta gör, är min tro. Om ni gör på nåt annat sätt så är det i alla fall en sån här s-kurva ni gör. Typ.

Men för att få fram teckningen i det mörka, om nu bilden ska publiceras på webben, gör jag istället en kurva som lyfter en aning i det mörka. Oftast behövs en punkt lite högre upp i det ljusa för att dra ner de ljusa partierna för att undvika utfrätta partier. Ett stopp liksom. Ibland kan det också vara idé att dra ner  punkten 255 lodrätt nedåt så att kurvan blir en aningens flackare.
Att göra kurvan som en lagermask tillför så klart ännu mera verktyg. Men då bör det nog vara en bild värd att arbeta med. ;-)
Men själva grejen är attt göra en bild lite sämre på sin egen skärm för att den ska se hyfsad ut när den publiceras.

Men det är frågan om såna här operationer ska ses som ett hantverk. Om det vore gjort i en klassisk analog mörkrumsmiljö skulle jag inte tveka att kalla det hantverk. Nog fordras det lite pyssel och övervägande om multigrade, om filter, hårdhet på papper och en del pjattande och efterbelysning. Och nu gör man det med ett par knapptryck. Sen kan man nog ställa sig frågan om vad som är bäst, en mjuk tonkurva eller en hård. Oavsett om det är med kemikalieplaskande eller knapptryck. Och hur det kan tänkas påverka läsaren.

Om detta bekymrar sig sannolikt inte bildens figuranter. Men nu när solen äntligen värmer och det är vår. Och bofinken smattrade igång i parken. Han bryr sig väl inte så mycket om virus och sånt. Och borde man göra det själv? Nja, jag drar mig tillbaka på ön. Två meters lucka är inget större problem. Återkommer.

Gatufoto i mörkrets sken

Ja varför fotas det så lite på kvällar och nätter? Vi har väl aldrig i historien varit så nattaktiva. Och kunde Brassai så. Eller Daido Mariyama. Fast dessa två ska nog inte jämföras samma dag, eller samma natt kanske.

Strosande på ett nattligt Manhattan, gatufotots Scharaffenland där i princip varje bild blir till ett gatufoto. Dock inte nödvändigtvis med humoristisk twist eller något surrealistiskt utan kanske bara så som det råkar vara. Ett slags dokumenterande förhållningssätt. Kanske inte ens en tydlig komposition. Men kanske ändå någon liten ingång.

Men nu är det stängt in till USA, ett tag i alla fall. Och det går inte att åka tåg dit heller. Vilket gör att det blir svårt att ta sig dit. Men, som sagt, det var roligt så länge det varade. Och vem vet, en och annan lärdom om det globala samhällets bräcklighet kanske dyker upp. Eller om resandets smittspridande baksida.

(Fuji X10 från den tiden den var snäll och gjorde som den skulle. En aningens lite pyssel i Silver efex.)

I fjällen som exil eller förtida karantän.

En vecka i exil. eller är det möjligt att göra karantänen i förväg är ett av små diskussionsämnen. Fjällvecka med goda vänner. Grövelsjön. Och viktigaste diskussionen är naturligtvis färg. Alltså vilken valla? Lila, rödlila, blålila..?
Och lite processfoto blir det. Men kallt om fingrarna, och kameran ligger ofta långt ner i ryggsäcken. Det blir lite foto som kanske kommer att bli nåt längre fram. Kanske nåt i den här stilen. Jag översätter ibland mina foton till teckning. Också ett sätt att framkalla bilden eller att bearbeta den. Den här blyertsteckningen är tre och en halv meter lång. Det skänker en viss tillfredsställelse att göra stora grejer. Det blir väldigt fysiskt på nåt sätt. Bilden heter "glömma".