Omvänt perspektiv

Den nödvändiga oskärpan.

För någon månad sedan tog jag den här bilden. Den har legat på mitt skrivbord sen dess. Jag tror att den går att läsa på flera sätt. Ingångströskeln är ganska hög, Oskärpa ligger inte riktigt i den fotografiska  tiden. Men den är antagligen en solitär. Inget att upprepa för ofta.

Oskärpan och andra brister måste ha det perfekta att spegla sig mot. Det är där konflikten uppstår. Och då menar jag det dramaturgiska begreppet konflikt. Motsättningen. Och att läsaren har så mycket på fötterna att den förstår konflikten. 

Postat 2020-10-23 21:52 | Läst 1334 ggr. | Permalink | Kommentarer (6) | Kommentera

Om konstens förgänglighet

En skiss till en skulptur som kanske blev av. Nu i skissernas naturliga upplösning. Naturen återtar. Och det var väl de existensiella frågorna som konstnären Olof Hellström också sysslade med. I ett ständigt pågående försök att gestalta människans ständiga samtal med livet själv. 

(Finns det något fotografiskt sätt att gestalta konst i förfall? Jag kunde inte låta bli att göra en svart ram.  Att det gick att göra en Tri-X simulering utan att det grynade till sig allt för mycket. Hade jag tagit en bild i Olofs ateljé på sjuttiotalet hade det suttit Tri-X i kameran är jag säker på. Och det är ett fotografiskt uttryck som passar bra till Olofs bildvärld tycker jag. Olof gick bort i april 2017.)

Postat 2020-10-17 18:39 | Läst 1613 ggr. | Permalink | Kommentarer (4) | Kommentera

Luddigt och om det analoga.

Walliskt svartnosfår. Sedda ovanifrån. I lammstadiet är de här så nära sötchock som möjligt är. Passerar hagen på morgonturen och kliar dem på nacken. Vissa morgnar blir det inte springa, utan en för knän och andra leder mer skonsam framåtrörelse. Då får en kamera hänga med. Så blir det nåt slags processfoto av det hela. Om processfoto skärper bildseendet låter jag vara osagt. 

Gräs sett snett från sidan. Och om analogt foto skärper bildseendet kan också diskuteras. Vilket också görs. På lite olika sätt, här och där. Vilket naturligtvis är bra. Öppen diskussion är alltid bra.

Idag fotograferar jag digitalt. Till nittionio procent. Den sista procenten syftar på några sällsynta sessioner med Rolleiflexen, som dessutom skulle må bra av en tretusenmilaservice. Och då har jag alltid ett väldigt bestämt syfte. Att det analoga ska tillföra något. Och det är alltid frågan om bilder som ligger bortåt poesi eller konstfotosegmentet. Förmodligen handlar det mer om min känsla och nöjdhet än om resultatet i sig. 
Under åttiotalet, det årtionde när jag arbetade en hel del med illustration blev det också mycket fotograferande. Produktfoto mestadels. Väldigt ofta med långtidslånad Hasselbladare. Det blev mycket bilder till manualer och monteringsanvisningar. Och det var i den vevan jag och mina beställare enades om att den tecknade anvisningen är fotografiet vida överlägset. Något jag ofta tänker på när jag ser att Stockholms taxibilars takskyltar fortfarande sitter kvar på taken. Nja, de har ändrat konstruktionen lite sen dess.
Om någon hade erbjudit mig  ett kamerasystem och bearbetningssätt där jag kunde ta en rulle bara för att omedelbart kontrollera exponeringen, där jag kunde frilägga ett objekt med några enkla handgrepp, justera exponering och färgtemperatur. Utan att skicka bilden till färglabbet. Gissa vad jag skulle ha valt. 

Men om nu någon djinn eller annan ande i flaska skulle uppenbara sig och erbjuda  en analog kamera ( med tillhörande mörkrum och övriga faciliteter), vad skulle jag då önska. Vad skulle du önska?

(Översta bilderna med xpro2 och 23mm. Halon, eller vädersolen med Iphone 6.)

Postat 2020-10-15 11:51 | Läst 1632 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Konstrunda

Igår kom jag tillbaka till människobyn. Och vem stöter jag på? Jekaterina Pertoft står där mitt i den visserligen ganska glesa söndagssmeten och skissar för nåt som ska bli nåt. Jekaterina är en mycket duktig porträttmålare och som många konstnärer skolade i ryska konstskolor mycket kunnig i det grundläggande tecknandet. Nu skissar hon alltså för nåt framtida arbete. Här gäller alltså inte kameran som skissblock. 

Det är invigningsutställning i Uppsala konstnärsklubbs  nyöppnade, nyrenoverade galleri. Vi är åttio deltagande konstnärer som visar stort och smått i alla möjliga tekniker och uttryck.  Sista utställningsdagen till trots är det oväntat många besökare. Däribland en väldigt liten spindel som firar sig ned från taket. Och uppmärksammas naturligtvis av Stina Wollter som är en av utställningsvakterna i dag. Det blir en liten film. En liten performance utförd av en mycket liten varelse. ( Och man kan också förundras över hur duktig en mobil är som kan återge den lille i anständig skärpa och ett riktigt njutbart kort skärpedjup. Ja,  man upphör aldrig att förundras.

Postat 2020-09-28 19:44 | Läst 1818 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Perigord Vert

Är en benämning på en del av Dordogne i Frankrike. Perigord som ord är lite som Österlen eller Roslagen. Lite diffust, lite traditionellt. Här tillbringade vi för ett par år sedan några dagar i den lilla byn Talivaud, så liten att den knappt finns. Och får naturligtvis anledning att hälsa på i granngården. Som har en djurbesättning. Och det är mjölkkor. Som får gå ute den mesta delen av året. Om inte står det i ett öppet stall. Och tuggar.


Att driva ett lantbruk i Södra Frankrike är lika knepigt som i Sverige och problemen verkar vara ungefär de samma. Här råder dessutom stenhård koll på användning av antibiotika. Ett enstaka piller i en kossa utan noggrant redovisad anledning och det är stängt i en månad. Inte bara i Talivaud utan i alla andra gårdar som levererar till samma mejeri. Snacka om att ha tummen i ögat på varann. Och vore det nu så att det är motiverat med antibiotika, det ska vara ett veterinärbeslut bakom, så hamnar kossan såklart direkt i karantän.
 Ett intressant projekt som monsieur  funderar över är ett lokalt metangasdrivet elverk. Vilket inte borde vara helt omöjligt med en besättning om sextio rapande idisslande kor. Ja, det är nu gödslet han tänker utnyttja. Rapandet är knepigare att hantera. Vi får återkomma om det nån gång. 

Madame odlar de finaste tomater man kan tänka sig. Och vi har frön därifrån som vi fortsätter att odla.

(Det får bli både färg och svartvitt idag.  Tomater gör sig inte så bra i svartvitt. Vilket och varför för övrigt var och är ett bra sätt att förklara likheten i luminiscens mellan röda tomater och gröna paprikor.)

Postat 2020-09-24 21:57 | Läst 1887 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera
Föregående 1 ... 10 11 12 ... 35 Nästa