Fem kvinnliga fotografer

Att hitta ytor att publicera sina bilder på kan tyckas vara ett mindre problem för oss med FS, Facebook med mera i ryggen. Men för en stor del av jordens fotografer är det inte så enkelt. Om man kommer från totalitära stater till exempel. 
   Att fråntas rätten att uttrycka sig enbart på grund av att man är kvinna, som i Iran till exempel. 
   Fyra iranska fotografer ställer ut på Galleri Ett i Uppsala. I Iran är det förbjudet men här är det tillåtet. Nu ska sägas att deras bilder inte på något sätt kan ses som kontroversiella eller på något sätt samhällsomstörtande. Skälet är enkelt nog. De är kvinnor.
   Men, börja med Penja Hasselbäck, en fotograf som gått från det dokumenterande fotografiet till ett mer poetiskt berättande format.   Stora högkvalitativa utskrifter, med ett konsekvent förhållningssätt till motivet, ett nordiskt skogslandskap som är mer än sökandet efter landskapets skönhet. Visst, det är vackra bilder på sitt sätt men de innehåller fler dimensioner. Varje bild är ett självporträtt, säger Penja. Skickligt och genomfört är sammanfattningen. Att se hennes bilder tillsammans med fyra iranska fotografer blir spännande. Det skiljer sig lite granna i uttryck och berättelse.

Mona Bogzorgis svarvita bilder, motljus, interiörer, ögonblicksbilder, de bilder som fångar mig mest. Golnaz Taheris bilder där verktyget, mobilkameran blir en viktig del av bildberättelsen ( något jag vill återkomma till), Shirin Rezaees landskapsbilder ( och det är väl kanske där man börjar fundera på hur det står till i en mullahs hjärnvindlingar egentligen. Men har man bestämt sig för att kvinnor inte får fotografera, än mindre publicera, så. Ja…nån mer som tänkt på att mullor och andra potentater alltid är män?) Och det kan man nog tycka om Arezoo Amidis bilder också. Det är fint fotografi hela vägen. Och det startar som sagt,  förutom allt annat en tanke om mobiltelefonbilder hos mig. Som sagt var, ytterligare en sak att återkomma till.

Utställningen pågår till den åttonde maj.

Tre år sedan, och om vikten av ritualer.

Ute på ön och står i kvällen och tittar på en disig fullmåne. Jag har sett en del fågel idag. Inga bilder, lämplig teknik finns inte tillgänglig men ni får tro mig på mitt ord. Skrakar, knipor, allor, några viggar,  ett gäng gråhäger och inte riktigt hundra säker men var det inte ett par salskrakar där längst ute i det fokus en hyfsad handkikare medger.
    Och nu på kvällen dök du upp i mitt minne, Jonas. Det är nu mer än tre år sedan du klev in på den där andra stigen. Vi som går livstigen och ni andra som går döstigen. En inte helt oangenäm metafor trots allt, man går liksom sida vid sida på nåt sätt. Det hände ju nån gång då och då att vi flåsade runt på en morgonspringrunda eller när du satt morgontidig i fotöljen i Grebbestad och hade varit igång och forskat sen solen gått upp. Du var en sån där som satt på rumpan dagarna i ända framför datorskärmen, om nu omgivningen inte krävde en stunds utomhusvistelse. Vad du gjorde som professor emeritus på ditt labb med dina doktorander såg jag aldrig, om det vet jag ingenting, det ligger klart över min fattningsförmåga. Men du förklarade ändå vissa grejer rätt bra, så professor i klinisk virologi du var. Och attans också, du missade seklets grej, corona-covid19. Det hade varit nåt att sätta tänderna i. Men jag förstår också det här med att sitta framför datorn. Grejer som virus och alltsom där tillhör är så komplext att det går liksom inte att vänta på att det ska puttra till i nåt provrör förklarade du. Och med facit i hand är det kanske så det gick till när man hade ett potent vaccin ute i praktiken på dryga ett år. Många datorer, många forskare liksom.
   Så det är väl med det som med andra komplexa saker, det är mycket datorer och simuleringar, massiva mängder med fakta. Som i klimatforskningen till exempel. Man kan börja med att skilja på väder och klimat. Och fortsätta vidare. För ett som är säkert, de fåtalet forskare som dissar konsensus har inte stått ute på backen med fingret i vädret och blicken mot skyn. Snarare har de suttit på sina bakar framför datorskärmar och luskammat internet efter lämpliga fakta som eventuellt kan styrka nån klimatologisk tes som passar.
   I morse gled Gammel Ante (havsörnen) över hustaket, det är inte så märkvärdigt längre. Man ropar ett litet gomorron, och vinklar han inte lite med vingarna. Jo. Och det här med våren som helst ska dokumenteras varje år. En ritual. Nog så viktig.

Det fick bli en mobilbild idag. Av ren slöhet. Men utsnittet och skärpedjupet stämmer ändå.

Gråväder och lite årsringar.

Att fotografi och politik har gått hand i hand sen nära nog begynnelsen är oomstritt. Fotografi är bild och bild kan så klart användas i alla syften inte minst det politiska. (Så finns det så klart alla "opolitiska bilder" som kan, inte alltid, men då och då tjäna ett politiskt syfte ändå. Inte sällan lite grumligt.) Det får eventuellt bli dagspromenadens tanketema. En kort promenad runt ”kvarteret”. ONO kuling på Svartlögafjärden idag. 57 cm över medelvattenståndet. Regn från sidan och blött överallt. Ganska grinigt kan man säga. 

Strandfynd. En resegrammofon. En parentes. Hur har den hamnat där? Och är det ens ett rimligt strandfynd 2021?

Det är gallring i ett skogsparti. Snabbt, effektivt, förvånansvärt obullrigt. Ett par hektar fyrtioårig tallplantage som behöver glesas ut. Det blir flis och massaved av det här. Kanske tallolja och biobränsle.Det är ingen riktig skog att sörja över. Slutavverkningen när de kvarvarande tallarna har vuxit till timmerämnen får kanske barnbarnen titta på. Och när jag se alla årsringar måste jag bara slå en signal till brorsan, jägmästaren (som är ute i en annan skog med sin hund, hur många år har man kunnat ringa från skog till skog så där bara) och prata lite årsringar. Och jag får reda på ett och annat. Lite aha jasså, lite jamen så klart. Till exempel. Träd är oavsett art individer som åldras precis som människor. Träd har ungdom , medelålder och ålderdom och i ålderdomen sker inte så mycket tillväxt, läs årsringarna blir mindre. Om det är varmt blir årsringarna  heller inte bredare än under trädets ungdom och medelålder och är det dessutom torrt blir årsringar mycket tunna, oavsett trädets ålder. Vissa träd står på näringsrik mark och får därför lite bredare årsringar än andra. Växer de i norrläge blir årsringarna generellt smalare, nåt som varje träbåtsbyggare och fönsterbågebyggare känner till. Ett problem för årsringsräknare tycks vara att träden på sin ålderdom får röta i kärnan så det blir nästan omöjligt att utläsa några årsringar där. Och som brodern avslutar det hela, det finns en anledning till att ett träd i skogsbruket avverkas till slut. När det är gammalt händer det inte så mycket mer. Den avtagande tillväxten kompenserar inte längre för skogsägarens investering i trädet. Så då sätter man i sågen. Så talar en skogsekonom. 
   Man kan alltså se hur ett träd har levt och skapa jämförande  serier med andra träd i samma biotop. Men att göra prognoser eller att dra snabba slutsatser om klimatutveckling ska man tydligen inte göra. Den frågan tar jag vidare till en professor i botanik, som jag delar farföräldraskap med. Fortsättning följer kanske.

Dagen inbjöd till svartvit konvertering och Tri-x simulering som vanligt. Fast jag brukar skruva lite på kurvan, och dra på lite mer kornstorlek . Fuji Xpro2 23/1.4
I den analoga kameran sitter det Tri-x på riktigt.